Keramiker Lisa Larson, 87: Nu börjar jag få ont om tid

Keramikern Lisa Larson
I drygt 60 år har hon fascinerat oss med sina keramiklejon, katter och ABC-flickor. Hos Lisa Larson bubblar det fortfarande av idéer. ”Men nu börjar jag få ont om tid”, säger den 87-åriga konstnärinnan.
Annons

Lisa Larsons studio är sinnesbilden av kreativt kaos. Skisser, spår av lera, drejskivor, ännu inte färdiga keramikföremål, lårar med figuriner som varit ute på vift i världen.

Här pågår konstnärlig och kreativ verksamhet i princip dygnet runt. Faktum är att det pågår även när huvudpersonen, Lisa Larson själv, sover.

Annons

– Ja, usch ja! Jag dränks av idéer. Särskilt innan jag ska somna, säger Lisa Larson och skrattar.

Men, får vi snart veta. Det där ”usch:et” står egentligen för något annat. Hon lever det liv hon vill leva. Lever sin dröm, som det så fint heter. För ett liv utan sin älskade lera kan hon faktiskt inte tänka sig.

– Min son Mattias säger ofta till mig att jag ska ta det lugnt, men det räcker att jag får en bit lera i handen och jag glömmer tid och rum. Helt plötsligt har det gått flera timmar, och jag har glömt att både äta och dricka …

Under de senaste åren har Lisa försökt dra ner på tempot. Hon och maken Gunnar har ju passerat pensionsstrecket för länge sedan, och även om Lisa ser oförskämt pigg ut, behöver hon spara på krafterna.

– Det har varit väldigt högt tempo, och det verkar som om intresset för min design bara ökar. Ibland kan jag nästan tycka att det är lite för mycket, konstaterar Lisa, men tillägger snabbt att hon naturligtvis är både glad och tacksam över det.

Lisa Larson med figurin Hare. 
Lisa Larson med figurin Hare. Foto: Joi Grinde

Stortrivs på seniorboendet

Nej, någon hybris finns det inte spår av hos Sveriges mest kända keramiker. Hon är mån om att berätta hur glad hon är över att få jobba med det hon älskar, och hon har ett uppmärksamt öga mot omvärlden. Bland annat har hon varit aktiv i Rädda barnen, och All världens barn-figurerna som såldes till förmån för Unicef kom naturligtvis inte till av en slump.

Under vårt besök frågar hon både en och två gånger om vi vill ha mer kaffe, om vi sitter bra och pysslar om oss i största allmänhet. Undrar hur barnen där hemma mår och lyssnar uppmärksamt. Trots att det är henne vi ska prata om.

– Tack och lov är Gunnars och mina tre barn väldigt engagerade i familjeföretaget. Vår dotter Johanna kommer till exempel precis ifrån Asien, där hon varit i

Taiwan, Korea och Japan för att planera för nya utställningar.

De är måna om varandra i familjen Larson. Också barnbarnen är ständigt närvarande. När vi träffas har Lisa och Gunnar precis flyttat från villan de flyttade in i på 1970-talet till ett seniorboende, och Lisa är tacksam.

– Personalen här är rena änglarna. Rara och omtänksamma. De är så fina, trots att de får dåligt betalt och har långa arbetsdagar.

När Gunnar, snart 93, föll olyckligt i trappan hemma i villan i Nacka för två år sedan, tog det hårt på hans krafter. Länge försökte Lisa klara av tillvaron för dem båda, men trots hjälp av hemtjänsten blev det för slitsamt. Den som någon gång skjutit en rullstol dagligen i ett icke-handikappanpassat hem vet vad det innebär, till slut tog Lisas rygg stryk, och hon dras numera med ryggvärk.

– För en gammal kvinna blev det tungt att hantera alla hjälpmedel och till slut blev det äldreboende. Men det är helt fantastiskt här!

Keramikern i studion med Emil i Lönnebergas lillasyster, Ida, under produktion. Foto: Joi Grinde

Jämställdhet viktigt

Gunnar och Lisa delar ett långt liv tillsammans. När den unga keramikstudenten Lisa, som stortrivdes på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, träffade den några år äldre konstnären Gunnar som studerade på Valands målarskola, blev de blixtförälskade.

– Jag föll för hans ärlighet. Redan på vår första lunch var han tydlig med att måleriet var viktig för honom. Så viktig att han inte skulle kunna göra avkall på den, minns Lisa.

Hon delade samma inställning och vad vore då bättre än att dela livet med en själsfrände? När de gifte sig var Lisa 21 år, och de enades ganska snabbt om att vänta med barn.

– Vi ville satsa på konsten och dessutom, i början av 1950-talet, pratade man mycket om atombomben. Vi var tveksamma om vi verkligen vågade sätta barn till världen som den såg ut.

Både Gunnar och Lisa har starka viljor, och några år senare var de på väg ifrån varandra.

– Men ett möte i Paris ändrade på det, vi insåg att vi fortfarande var förälskade i varandra, minns Lisa.

I rask takt föddes de tre barnen, och 1967 var Lisa och Gunnar föräldrar till dottern Johanna och sönerna Mattias och Andreas.

– Vi har alltid delat på hemarbetet Gunnar och jag. Jag tror att förutsättningen för ett långt liv tillsammans är att man hjälps åt, men framför allt att man har respekt för varandra, säger Lisa.

Hon blev tidigt feminist och var aktiv i en av Grupp 8:s avdelningar.

– När jag började på Gustavsbergs porslinsfabrik var det inte jämställt. Ett exempel på det var att manliga anställda fick bo i två rum och kök samtidigt som de kvinnliga bara fick ett rum och kök.

Hon säger att jämställdhet för henne handlar om självklara saker som lika lön.

– Jag tycker att ”respekt” sammanfattar vad jämställdhet handlar om. Lyhördhet och respekt, det är oerhört viktigt.

Populära figurinen Vänner. Foto: Joi Grinde

Värda en förmögenhet

Lisas mamma dog redan när Lisa var två år, och Lisa växte upp med sin pappa och styvmodern i Småland. Hennes pappa sågverksägaren, var mycket konstintresserad och drömde om att både systern Titti och Lisa skulle ägna sig åt kultur.

– Vi handarbetade mycket hemma, sydde, stickade och täljde, minns Lisa.

Hennes plan, när hon som 17-åring sökte in på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, var att bli modetecknerska.

Så blev det inte, det blev däremot systern Titti. Huvudläraren på skolan gick nämligen sin egen väg, struntade mer eller mindre i Lisas ansökan, och skrev istället in henne på keramikerlinjen.

Något som hundratusentals människor världen över i dag tackar för. För utan de omständigheterna hade vi varken fått ABC-flickor, All världens barn, de charmiga tolkningarna av Astrid Lindgrens älskade karaktärer, knubbiga katter, Samhällsdebatten eller de vänligt sinnade lejonen. Alla exempel på figuriner som idag är värda smärre förmögenheter på samlarmarknaden.

– Under åren fram till 1980 då jag sa upp mig från Gustavsbergs porslinsfabrik, skapade jag runt 350 föremål och under åren efter det frilansade jag på en rad fabriker. Sedan startades Keramikstudion, berättar Lisa.

Själv är hon mest förtjust i sina bruksföremål. Hon vill att det hon tillverkar ska vara användbart.

Hon pekar mot kaffekopparna som hon serverar kaffet i. De tog hon fram under mitten av 1980-talet, och de såldes med stor framgång under många år på Åhléns.

– Men när barnen var små funderade jag många gånger på om jag inte skulle göra något annat. Det var svårt att få tillvaron att gå ihop, och varken Gunnar eller jag hade möjlighet att gå ner på deltid.

Får, katt och uggla samt unika muggar, föremål för den japanska marknaden där Lisa Larson är stor. Foto: Joi Grinde

Dåligt samvete

Att vara två konstnärer i samma familj och samtidigt ha tre små barn är naturligtvis inte helt enkelt. Idéerna kommer ju liksom inte på beställning.

Under de 25 åren på Gustavsbergs fabriker fick hon aldrig någon royalty efter antal sålda pjäser utan bara en blygsam lön och hon uppmanades att skapa nya serier för att de anställda på fabriken inte skulle behöva gå hem.

– Ibland får jag dåligt samvete för att jag har och har haft ett så roligt jobb … Skulle jag leva om mitt liv kanske jag skulle göra något nyttigt, säger Lisa fundersamt.

Men strax konstaterar hon att det nog inte skulle vara möjligt. Att leva en tillvaro utan att få skapa känns otänkbart, och trots att kroppen inte längre riktigt orkar med, kan hon inte tänka sig att sluta med keramiken.

– Nej, det skulle jag ha svårt för. Kanske orkar jag inte dreja längre, men då får jag helt enkelt använda mig av en annan metod, säger hon eftertänksamt.

Att hon är trött märks inte ett spår av. Ändå har hon redan hunnit avverka ett träningspass och ett par timmar i studion. Energin är, för en utomstående, till synes outsinlig. Ögonen glittrar och hon rör sig raskt och målmedvetet i studion där hon plockar fram olika föremål som alla har en historia.

– Men jag märker själv att jag blivit mer tankspridd. Jag glömmer saker. Det är tur att barnen påminner mig.

Nyligen hade hon en utställning i Asien. I Japan är hon något av en celebritet. Redan 1981 hade Lisa ställt ut föremål i Tokyo, och varenda skulptur sålde slut på nolltid.

Sedan var det inte mer med det. Inte förrän drygt 20 år senare, då en internationell inredningstidning gjorde ett hemma hos-reportage hos konstnärinnan.

Efter det fattade den yngre publiken tycke för Lisa Larsons figurer. Numera sker en del av hennes keramiktillverkning i Japan, även om den största delen av hennes produktion görs hemma på Keramikstudion i Gustavsberg, som hon startades 1992 tillsammans med sina före detta assistenter Franco Nicolosi och Siv Solin.

När hon inte jobbar med leran skissar hon. Alla idéer sparas, och det händer ofta att hon bläddrar i sina pärmar och plockar upp idéer som hon fått för flera år sedan.

– Samtidigt är många idéer som allra bäst innan man börjar försöka göra om dem till verklighet.

Av Anna-Maria Stawreberg

Det här är keramikern Lisa Larson

Ålder: 87 år.
Yrke: Keramiker.
Familj: Maken Gunnar, barnen Johanna, Mattias och Andreas med familjer.
Bor: Strax utanför Stockholm.
Gillar: Att arbeta med sin keramik. Lisa glömmer fortfarande tid och rum när hon jobbar.
Gillar inte: Orättvisor.
Person som gjort starkt intryck: Astrid Lindgren. Lisa och Astrid träffades 1967 i samband med att Lisa gjort en Pippi-figur.
Aktuell med: Ständigt aktuell med sin lekfulla och tidlösa konst.
Drömmer om: Jag har ibland drömt om att vara författare.

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar