Myten om julgranen stämmer inte – därför pyntar vi som vi gör

6 enkla hacks för att maxa julstämningen hemma

Att ta in ett träd och pynta det känns ju som den mest svenska tradition man kan tänka sig. Men seden är bara några hundra år gammal – och importerad från Tyskland.

Exakt hur seden kom till är oklart, men det finns ett antal teorier.

En av de äldsta är från 1419 och handlar om några bagarlärlingar i staden Freiburg som ska ha sett ett träd dekorerat med äpplen, kakor och glitter på ett av stadens härbärgen.

En senare berättar om ett dekorerat träd i katedralen i Strasbourg år 1539 och en en krönika från 1570 beskriver hur hantverkare i Bremen dekorerade ett träd med äpplen, nötter, dadlar och pappersblommor.

Att ta in en gran blev snabbt en populär sed, så populär att stadsledningen i Freiburg ansåg sig tvungen att förbjuda all fällning av granar julen 1554. I Alsace beslutade myndigheterna 1561 att medborgarna bara fick fälla en gran per hushåll.

Sagan om julgranen

Myten som spreds friskt på 1800-talet och som fortfarande berättas i sagor, att det var munken och reformisten Martin Luther som var mannen bakom julgranen är alltså inte sann – men den är rolig, så vi berättar den ändå:

Det var julaftons kväll och mörkret hade för länge sedan sänkt sig över det snötäckta landskapet runt Wittenberg, staden där Luther ett antal år tidigare hade spikat upp sina 95 teser kyrkporten.

Luther, klädd i rock med huva, letade sig ensam fram genom skogen med stjärnorna på himlen som enda hjälp för att navigera rätt.

I stjärnonas sken fick han syn på en liten gran. Han fick en ingivelse, stannade upp, grep tag om trädet med båda händerna och slet upp det ur marken. Han släpade med sig trädet hem och dekorerade det med levande ljus, inspirerad av de glimrande stjärnorna på natthimlen.

Sedan ropade han på familjen och alla samlades runt granen, medan Martin Luther högtidligt berättade för dem om miraklet i Betlehem. Så föddes seden med julgranar, säger myten.

Historien är söt som en saga – och det är precis vad den är. Ingen vet om Luther faktiskt hade gran, och om han hade det så var han i vart fall inte den första.

Första svenska julgranen stod på ett gods i Södermanland

Från Tyskland spred sig seden med julgranar norrut, till Sverige. Den första kända svenska julgranen, stod på det adliga godset Stora Lundby i Södermanland år 1741 och var pyntad med saffranskringlor, äpplen och ljus. Vad den hade i toppen förtäljer dock inte historien.

Seden spred sig, först till herrgårdarna och senare till bondhusen.

Fast faktum är att just granar och midvinter har en koppling ännu längre bak i tiden än så. tradition än så. Förkristna germanska och skandinaviska stammar lät granarna stå i centrum när de firande vintersolståndet, och dekorerade husen med gröna grankvistar, som en symbol för att ljuset och livet nu var på väg tillbaka.

Och man vet faktiskt inte om det finns en koppling mellan de här förkristna granarna vid midvinterbloten och de moderna julgranarna många hundra år senare.

Stjärnan i topp

Men från granen till pyntet.

De första svenska julgranarna pyntades med äpplen, speciellt julgodis, pappersprydnader och levande ljus. Julgransljusen tändes korta stunder. Ljus var ju dyra och måste räcka länge – och så var det brandrisken förstås, med papperspynt och torra grankvistar. Det hände att hela granen brann upp!

Senare kom flaggorna.

- Vi vet att det var vanligt att ha en flagga i toppen på granen tidigt på 1900-talet, säger Marie Steinrud, som är docent ietnologi och i nordisk historia. Och fram till 1905 kunde det gärna vara en unionsflagga.

Många hade ingenting alls i toppen på granen, men bland de som pyntade sig grantopp valde de flesta då – som förmodligen nu? - en stjärna. Skälet var enkelheten.

- Stjärnan som symboliserar Betlehems stjärna, kunde vara gjord i papper eller halm och var ganska lätt att göra själv.

Men stjärnan är inte den enda dekorationen som vi toppar granen med – även spiror är vanliga, och, framför allt i anglosaxiska länder, en ängel. Det finns en teori om att spiran ska symbolisera Odins spira – men den tror inte Marie Steinrud riktigt på:

– Den typen av glasblåsta prydnader kom från Tyskland på 1800-talet tillsammans med kulor och annat pynt i blåst glas, så det känns långsökt, säger hon.

Och ängeln??

- Den symboliserar ärkeängeln Gabriel, säger Marie Steinrud.

Gabriel var, för den som inte minns sitt julevangelium, den som berättade för jungfru Maria att hon väntade barn.

Så här års kommer många frågor om julpynt till sådana som Marie Steinrud – och hon ser en tendens:

- Det blir en fråga om vilka känslor man vill väcka, och en reflektion över vad man vill säga. I en värld där vi är översköljda av produkter och man kan köpa en jätteförpackning kommer det ärvda julpyntet att betyda allt mer för oss.