Veronica Lindroos var hyllad i sin bransch – i det tysta växte beroendet

5 hollywoodkändisar som inte dricker alkohol

Veronica Lindroos vaknar av väckarklockan och när hon reser sig ur sängen känner hon hur våldsamt dåligt hon mår. Hon springer ut till toaletten och kaskadspyr. Hennes sons rum ligger vägg i vägg med toaletten. Är han vaken? Hör han henne?

Situationen är så förnedrande. Hon vill inte utsätta sig själv och sin familj för det här mer. Hon måste sluta dricka.

I dag har Veronica varit nykter i ett år och flera månader. Hon ser fräsch ut – ögonen glittrar och leendet kommer från hjärtat, då hon möter upp på stationen i Hallsberg – fast hon bor i Kumla. Det är lika långt för henne till båda tågstationerna, så jag kan åka till den som passar mig bäst, förklarar hon vid vår mejl­kontakt.

Veronica har också koll på var vi kan äta lunch för att tala ostört och förslag på ställen där vi kan ta foton. Hon är både hänsynsfull och ordningsam.

De hon älskat har försvunnit

– Som du märker har jag ett stort kontrollbehov, för jag har upplevt att saker har ­tagits ifrån mig. De jag älskat har försvunnit och jag har fått klara mycket själv. Det gör att jag har känt ett stort behov av att kontrollera det jag kan. Nu ­jobbar jag på att låta saker och ting bara hända. Det får ta sin tid, säger Veronica.

Veronica växte upp i Tierp tillsammans med sin mamma. Hennes pappa träffade en ny kärlek när Veronicas mamma var gravid med henne. Han tog till sig den nya kvinnans tre barn, men visade aldrig något intresse för att träffa Veronica.

Redan som barn fick ­Veronica känna på hur det var att ta ansvar eftersom hennes mamman led av svår astma.

– Det var på liv och död ibland. Jag fick trycka på larmknappen och se till att hon kunde få vård och överleva, berättar Veronica.

Veronica hade alltid trott att hennes mamma skulle gå bort i ett astmaanfall, men hon avled i cancer precis ­efter att Veronica hade gått ut gymnasiet.

– Det blev en krock med verkligheten. Jag var ett skyddat ensambarn. Hon hade skött det mesta åt mig, och plötsligt skulle jag betala ­räkningar och lära mig hur ­saker och ting funkar.

Veronica hade tre mor­bröder, men ingen som bodde i närheten. De försökte hjälpa henne så gott de kunde. Hon minns att de berömde henne för hur duktig hon var på begravningen då hon hade orkat att hälsa på alla närvarande.

– Det triggade igång ett ”duktig flicka”-syndrom, men blev jobbigt när jag inte orkade leva upp till de krav jag ställde på mig själv. Mina vänner var högpresterande och visste vad de ville. Jag var inne på att bli regissör, journalist eller polis. Yrken där man utforskar hur det är att vara som människa – och så orkar jag inte vara människa själv.

Hon började arbeta som ­telefonförsäljare, men kraschade rejält efter ett tag. Det var mest yngre personer som jobbade där. När Veronica kom tillbaka efter en ­semester var det ingen som längre pratade med henne.

Då började hon få panikångest. Hon trodde att det var astmaanfall och åkte in och ut på akuten tills en läkare förklarade vad det var.

– Det var inte konstigt att jag drabbades. På den tiden tog det lång tid innan vården agerade, vilket gjorde att jag hann bli ännu sjukare. Mycket tid gick förlorad. Andra byggde sina utbildningar och karriärer men själv stod jag kvar i ingenting.

Det är lätt att tro att ­Veronica kanske tog till spriten då, men alkoholproblemen kom långt senare.

Veronica träffade sin nu­varande make Magnus när hon var 24 år gammal. Till­sammans skapade de framgångsrika företag.

När Magnus ville börja brygga öl insåg han att det saknades ingredienser och tillbehör på den svenska marknaden, så han bestämde sig för att starta ett eget företag som tillhandahöll det.

Veronica anordnade events i företaget, men öl var inte hennes passion. Hon tyckte mer om gin och startade då Gin & tonic festival Sweden, samt anordnade Gin awards Sweden. I branschen blev hon kallad för Gindrottningen.

Hon älskar att experimentera med olika smaker och ta fram nya drinkar. Veronica tyckte att det var gott. Hon drack aldrig för att berusa sig, utan för smakens skull.

Men till slut fick kroppen ett behov. Toleransen byggdes långsamt på. Nu drack hon för att slappna av på kvällen. Hon trodde att hon skötte det snyggt eftersom jobbet fortfarande fungerade – tills det inte gjorde det.

Tappade kontrollen

Veronica hade ingen kontroll längre, och det skrämde henne. Hon kunde svettas enormt om nätterna. Alkoholen kom ut ur porerna. Hon trodde att hon hade kommit i klimakteriet, men det visade sig att svettningarna upphörde när hon slutade att dricka.

– När jag mådde så dåligt att jag inte kunde gå upp i tid, då räckte det. Det hände ­några gånger, men det behövdes inte mer – jag är stenhård mot mig själv, säger Veronica med bestämdhet.

Hon tycker att man ska vara försiktig med att säga att man inte kan sluta förrän man har nått botten. För botten kan se olika ut för varje person.

Veronica slutade dricka tvärt. Hon hade svår abstinens med skakningar i ungefär 18 dagar. I backspegeln tror hon att det kanske tog ett par månader för kroppen att ställa om.

Hon gick ut med sin ­nykterhet hos branschpartners och fick ett fantastiskt gensvar. Folk peppade henne och vissa berättade själva om problem de hade.

Veronica styrde om i sitt tänk och började att arbeta med alkoholfria alternativ.

– Jag upptäckte fantastiska alternativ. För mig funkar det, men för andra nyktra alko­holister så kan det vara en trigger eftersom det påminner om de alkoholhaltiga drinkarna.

Veronica var också gäst i podden Bara en till, som handlar om missbruk och medberoende. Där intervjuades hon av Nemo Hedén, som varit nykter i över tio år.

Han berättade att han trodde att han visste allt om missbruk när han hade varit nykter lika länge som Veronica varit vid intervjutillfället – men att han i efterhand insett att det inte stämde.

– Jag tänkte: Vad är det jag missar? Det ledde till att jag sedan började i ett tolvstegsprogram. Det är ett otroligt verktyg, jag lär mig så mycket, säger Veronica.

En man i gruppen berättade att hans vändpunkt kom när han satt på en bänk och drack T-sprit. Då var han i 80-årsåldern. Det tycker ­Veronica känns hoppingivande och visar att man aldrig ska ge upp.

– Jag får fortfarande sug, men vet av erfarenhet att det går över. Ju längre tid som går desto lättare blir det. Så är det även med sorg och smärta.

– Den akuta smärtan är inte där för alltid. Det kommer finnas ärr och sår, men man behöver inte pilla på dem – fast ibland måste man göra det för att de ska läka.

En person i gruppen delade med sig av sina erfarenheter av att växa upp i ett missbrukarhem.

Då förstod Veronica att hennes son måste ha varit orolig för ­henne.

– Otryggheten som infinner sig när mamma är där, men ändå inte riktigt där – det hade inte slagit mig förrän jag hörde någon annan berätta om sina upplevelser.

– Jag upplevde mammas sjukdom och nu hade jag utsatt min familj för min sjukdom. Det var inte en lätt insikt att få, säger hon.

Veronica har nyligen tagit stora beslut. Gindrottningen tar av sig kronan.

– Jag beslutade mig för att lägga ner mitt företag efter årets Gin awards Sweden, och lämna över det till andra. Detta var andra året som jag har arrangerat tävlingen nykter. Jag har hällt upp gin, hanterat produkterna och träffat branschkollegor och tävlande utan att jag har tagit återfall. Det var viktigt att ­bevisa det för mig själv.

Veronica ska vila och ladda sina batterier. Det är inte slut på företagandet, men i fram­tiden vill hon vara en del av ett team. När hon är ensam sätter hon för stor press på sig som inte är bra.

Mer tid blir det i stället för Veronicas stora passion, dansen West coast swing – där är hon Dans-Veronica i stället. Hon åker på events runt om i Europa och träffar människor från hela världen, med olika bakgrunder och i alla åldrar.

– Allt som man lär sig i ­dansen kan man applicera på livet. Jag har svårt att vara i nuet, men i dansen måste man anpassa sig i sekunden.

Veronica tycker att det är bra att ha en passion när man försöker ta sig ur ett missbruk, men det viktigaste är att våga söka hjälp och förstå att man inte är ensam i det man går igenom.

– Allt måste inte rasa för att du ska kunna bryta och ta hjälp. Det räcker att du ­bestämmer dig. That’s it. Jag brukar säga: Lägg dig platt, lyssna på dem som gått före och ta emot hjälp.