Efter domen mot Marius – därför kommer Haakon aldrig ge upp Mette-Marit
Det var något med bilderna från Oslo domkyrka, den 25 augusti 2001, som satte sig.
Kronprins Haakon såg inte ut som en man som fullföljde en dynastisk plikt. Han såg ut som en man som just vunnit något han varit beredd att offra allt för.
Och det stämde. För det hade han faktiskt.
Åren dessförinnan hade han gjort klart för sin far – och indirekt för hela det norska etablissemanget – att utan Mette-Marit, inget tronarvinge. Kronprins Haakons ultimatum var inte en ung mans impuls. Det var ett löfte. Och under de många år jag sedan dess följt det här paret på nära håll, genom statsbesök och sjukdomsbesked, genom skandaler och tystnad och nya skandaler, har jag aldrig sett honom vackla ett enda steg.
Det är den insikten jag återvänder till nu, när stormen rasar värre än någonsin.
Låt mig vara ärlig om vad vi faktiskt vet.
Epsteinfilerna är förödande läsning. Inte för att de antyder brott – det gör de inte, och det är viktigt att säga. Men de avslöjar en relation som var varmare, mer kamratlig och mer uthållig än kronprinsessan själv tidigare erkänt.
Mejlen om bokrecensioner och mötesplaner. Skämtet om Paris och otrohet. Huset i Palm Beach. Situationen den sista dagen, som var obehaglig nog för att hon skulle ringa hem till Haakon – och obehaglig nog för att hon ändå stannade kvar i kontakt månader efteråt.
Det är ett ordentligt dåligt omdöme. Punkt.
Och Marius-rättegången – sju veckor, fyrtio åtalspunkter, över sjuttio vittnen, våldtäkt och misshandel, ett åklagaryrkande på sju år och sju månader – är inte "en familjemedlems privatsak", hur gärna hovets kommunikatörer än försöker rita den linjen. Mette-Marit är hans mor. Han har haft tillgång till kungafamiljens resurser och skydd under år då varningssignaler rimligen borde ha synts. Allt det är sant, och jag skriver inte det här för att förminska det.
Anledningen till att Mette-Marit inte skulle bli drottning
Nu har domen kommit. Fyra år, för 34 av de brott han stod åtalad för, två av dem våldtäkter. Knappt halva det straff åklagaren ville ha. Men jag tänker inte stanna vid att räkna år mot år. Jag skriver det här för att säga något annat, något som tjugo år av hovreportage lärt mig:
Haakon kommer inte ge upp henne.
Jag vet hur det låter. Det låter som en romantisk klyscha. Det låter som om jag blundar för allvaret. Men det är varken romantik eller blindhet – det är en bedömning grundad i vad jag sett den här mannen göra när det kostar.
Kung Harald fick kämpa i nio år för att gifta sig med Sonja. Ställde ett ultimatum. Fick sin vilja igenom. Hans son lärde sig av det. Internaliserade det som en slags familjeteologi: Man fäktas för den man älskar, oavsett vad etablissemanget tycker.
Haakon var tjugosju år när han ställde sitt ultimatum. Han är nu i femtioårsåldern, härdad av år vid sidan av en kvinna vars bakgrund alltid varit ett projekt för tidningsskrivarna att bearbeta. Varje gång det stormade – och det har stormats förr – har han stått bredvid henne. Inte halvt. Inte med ett beräknande avstånd. Helt.
Den senaste NRK-intervjun, genomförd på tjugo minuter av hänsyn till hennes hälsa, med honom vid hennes sida; det var inte en man som höll på att avväga sina alternativ.
Nu till det praktiska.
För att Mette-Marit inte ska bli drottning krävs en av ungefär tre saker: Att de skiljer sig, att Haakon som kung aktivt beslutar att inte ge henne titeln, eller att hon själv avsäger sig rollen. Alla tre scenarierna förutsätter en Haakon som antingen har brutit med henne eller bestämt sig för att distansera sig från henne offentligt.
Jag ser inte det hända.
Mette-Marits sjukdomskamp
Så till vida inte Mette-Marits kroniska lungsjukdom lungfibros sätter stopp för det.
Diagnosen innebär att det bildas ärrvävnad i lungorna, vilket gör dem stela och försämrar syreupptagningsförmågan. Sedan sjukdomen först upptäcktes har det norska hovet varit öppna med hennes hälsotillstånd. Och nu under våren har det kraftigt försämrats.
Mette-Marit behöver nu använda en syrgasgrimma för att klara av vardagen och få tillräckligt med syre. Kronprinsessan har bara omkring ett år kvar att leva utan en transplantation och står nu på den norska donationslistan.
Det är såklart oerhört synd om Mette-Marit som är sjuk. Men det tycks inte ha ökat norrmännen förtroende för henne. Runt fyrtiofem procent av norrmännen anser fortfarande att hon inte bör bli drottning.
Kung Harald och Sonja var inte heller populära vid sin tid. Tid läker. Och Haakon är inte en man som styrs av opinionsmätningar – han är en man som en gång var beredd att ge upp tronen.
Det råder just nu en berättigad debatt i Norge om vad monarkin är till för, och vad den kräver av dem som bär den. Mette-Marit har gjort sig förtjänt av den granskningen. Förtroendet är skadat och måste byggas upp igen, som hovexperten Ole-Jørgen Schulsrud-Hansen uttryckte det med välvald försiktighet.
Men frågan om hon blir drottning är i slutändan inte Stortingets fråga, inte opinionsinstitutens fråga och inte ens kung Haralds fråga att besvara – kung Harald är snart åttionio år, med pacemaker och vacklande hälsa.
Det är Haakons fråga.
Och jag vet vad han kommer svara.
Han svarade redan 2001, i en domkyrka i Oslo, inför ett land som inte var övertygat. Han svarade med hela sitt liv sedan dess.
Jag skulle bli mycket förvånad om han svarar annorlunda nu.
