Efter tv-succén: Så har det gått för Lerins lärlingar

Med konsten som avstamp dök Lerins lärlingar upp i tv-rutan och delade med sig av drömmar och viljan att bli accepterad för den man är. Efter programmets slut har gruppen fortsatt att träffas och vi hälsade på ett gäng som fått ny styrka!

Lerins lärlingar står det på dörren in till Mackens kafé i Karlstad. Att studiolamporna slocknat och tv-seriens sista avsnitt är sänt innebär inte att allt är över, tvärtom. På kaféet samlas nu deltagarna varje onsdag för att fortsätta skapa tillsammans. Ofta dyker konstnären Lars Lerin upp. I dag ställer han upp på en gruppbild med deltagarna. Stämningen är hög.

– Lars, stilla dig, säger Per Anteryd.

– Var har du gosedjuret, Junior? Ta en bild på Wanja också, hon är så snygg.

Junior, det är Lars Lerins man. Och Wanja Asplund, det är den tidigare enhetschefen för daglig verksamhet i Karlstad. Hon hade precis pensionerats när idén föddes att göra en tv-serie om personer med funktionsnedsättningar som exempelvis asperger och adhd. Tillsammans med Lars Lerin skulle de utforska sin kreativitet. Kunde inte Wanja bli projektledare? Visst kunde hon det, hon brann ju för musik och bild.

Och tv-serien blev en succé, ett litet lyckopiller som stillsamt och eftertänksamt gav fördomarna en match. Här syntes deltagarna berätta om sina liv, alltmedan målningarna växte fram. Det hela avslutades med en stor vernissagefest, där drottning Silvia klippte invigningsbandet. Hon sa: ”Att uttrycka sig konstnärligt är att dela med sig av sitt innersta. Att låta andra ta del av ens drömmar och rädslor, av ens glädje och sorg. Det kräver mod.”

Mycket kärlek och vänskap

Att deltagarna gillar sin mentor är inte att ta fel på.

– Det är så mycket kärlek och vänskap här. Lars är underbar, säger Birgitta Corbell.

Missa inte: Lars Lerin blir SVT:s julvärd 2020

Själv har hon en kromosom för mycket, men som hon säger, hon kämpar på. Glad är hon nästan alltid.

– Det är en stor förmån att få vara med här. Jag kanske kan ge de andra något men de ger mig så mycket också. Om man kan hjälpa någon annan mår man bättre själv. Varje människa är ett helt universum och det känns verkligen här.

– Jag längtar till onsdagarna när vi träffas, säger Lars Lerin själv. Här är så lätt och ledigt, det är bara att vara sig själv. Jag har fått så många nya vänner.

Lärlingarna trygga med varandra

Deltagarna hjälper, stöttar och inte minst inspirerar varandra. Mörka stråk i livet bleknar en aning då de blandas upp med andras erfarenheter.

– Här är vi trygga med varandra, säger Malin Johannesson.

På höger arm har hon tatuerat in en blå G-klav och Lars Lerins namnteckning med ett litet hjärta. Musiken hjälpte henne att överleva då det var som tuffast. När hon sjöng kunde ingen göra henne illa. Konstgruppen med Lars och de andra har gett henne den nystart hon behövde.

Malins tatueringar förestället en G-klav och Lars Lerins namnteckning

Malins tatueringar, en G-klav och Lars Lerins namnteckning med ett litet hjärta. Foto: Lars Sjöqvist

– Det har lyft mig, och tack vare alla här vågar jag släppa ut det jag känner. Jag har hittat mig själv. Nu vet jag hur jag ska handskas med problem, det gjorde jag inte innan, säger Malin som också tillverkar smycken som säljs på kaféet.

Sjunger och målar

Även kompisen Janni sjunger, målar och skriver. Vad har gruppen betytt för henne?

– Var ska jag börja? Allt. Alla fina vänner jag fått men även den konstnärliga resan. Jag har kunnat gå ur min komfortzon, nu vågar jag visa mer av mig själv. Visst, det är skrämmande och nervöst men känns väldigt bra. Eftersom jag tidigare fått kämpa så hårt för att passa in har det varit som en läkeprocess. Man är inte sin diagnos. Det är konst och skapande som är mitt liv.

Svårigheter i skolan

James Andersson som sitter bredvid håller med. Gruppen har gett mer än han trodde var möjligt.

– Jag har blivit mycket bättre på att fungera socialt. Vi stöttar och fyller ut varandra. Alla här har gått igenom svårigheter, inte minst i skolan. Janni och Malin håller med.

James och Janni är två av Lars Lerins lärlingar

James i förgrund, Janni i bakgrund. Foto: Lars Sjöqvist

– Den som tänker lite annorlunda blir utanför och får utstå helvetet för att få hjälp, menar Malin, och Janni berättar hur hon länge gav allt hon hade, men det verkade aldrig vara bra nog. Till sist tog orken slut.

– Jag mådde inte bra och en period skar jag mig, men med skapandet kunde jag sluta göra mig illa. Kreativiteten är en sådan läkande kraft, säger Janni.

James beskriver sig som den som tidigare stått ensam i ett hörn. För honom var grundskolan den värsta perioden, på gymnasiet blev det bättre. Där fick han den hjälp han behöver när hans asperger gör att han har lätt att se detaljer men svårare för att få ihop helheten. Han försöker alltid be andra att vara raka och tydliga, det hjälper honom att förstå.

Åt bort sin ångest

– I grundskolan var det som att lärarna inte tog mobbning på allvar. Jag minns en rast då en kille gav sig på mig, först verbalt och sedan fysiskt. När han knäade mig ropade jag på läraren som inte kom. ”Varför hjälpte du mig inte”, frågade jag gråtande efteråt. ”Du kom ju inte över till mig”, svarade läraren. Hur skulle jag kunna det? Mobbaren som slog stod ju mellan oss …

Tidigare åt James bort sin ångest. Men de senaste åren har han gått ner 40 kilo. Hans dröm är ett helt vanligt liv – lägenhet, jobb, kärlek – och han älskar rollspel. Nu tillverkar han masker och skapar av återvunnet material.

– Folk stannar mig på stan och säger att tv-programmet varit en stor inspiration. Det har gett en större förståelse för mentala problem. Själv har jag inte den bästa initiativförmågan men får stor hjälp av att träna och försöker ta igen alla de år jag förlorat. Vi hjälper varandra så gott vi kan i gruppen och accepterar varandra för de vi är, säger James.

Fått en ny styrka

För Victor Cederholm har lärlingstiden betytt oerhört mycket – på flera sätt.

– Det har ändrat mitt eget tänkande runt diagnoser. De har en baksida, det är så lätt att döma efter den innan vi ser personen. Själv är jag autistisk men det innebär inte att jag är ett vuxet barn som många verkar tro.

Det var skönt då han fick en diagnos, men samtidigt grät han floder. I dag, säger han, har han lärt sig leva med den.

Lars Lerin och lärlingen Dennis

Dennis och Lars i samspråk. Foto: Lars Sjöqvist

– Ja, det är något man får traggla sig igenom. På senare år har jag fått en ny styrka och hittat andra vägar. Jag har alltid skapat, men på mindre orter som där jag växte upp saknas det ofta möjligheter att få hjälp. Jag är inte så positiv till hur viss daglig verksamhet bedrivs. Det förekommer missförhållanden där man blir förminskad och nertryckt. Här, däremot, känner jag en sådan tillit. Min bild på vår utställning var Fågel Fenix. Det känns lite som att bli pånyttfödd och stiga ur askan.

Dennis Hjalmarsson blickar in i framtiden och drömmer om att bli företagsledare. Han älskar uppfinningar och vill via företaget Future Revolution ta fram tekniska nyheter som gör världen till en lite bättre plats.

– Vi måste hjälpas åt för att skapa liv och hopp. Resultaten kommer bara om vi hjälps åt. Vi är alla olika men får försöka enas på jorden. Vi får aldrig ge upp.

Per är danskungen

Lars går runt och ser på deltagarnas målningar, berömmer och tipsar. Jon Boss, som älskar zombier och heavy metal, målar dödskallar. Andreas Danielsson funderar på ett porträtt, och Johanna Backman, som har Lars som stor favorit, får en kram.

Stämningen är varm och familjär. Lars stannar vid Per som tecknat en älg. De resonerar kring om det kanske behövs lite vatten i bilden.

– Ja, jag gör en pöl så kan älgen dricka, menar Per och ritar snabbt dit vattenblänk.

Annars älskar han att dansa. Det är i dansen han uttrycker sig bäst och han är med i dansgruppen Stjärnorna.

– Gruppen här har betytt jättemycket. Vi har skrattat, gråtit och kämpat ihop. Förr när jag var ledsen tecknade jag, nu dansar jag av glädje. Då är jag i en annan värld. Alla har en dröm och det är viktigt att få drömma. När jag växte upp sa många till mig att jag aldrig skulle bli något, men se. Jag är en dansare.

Av Marie Skoglund