Gränsbevakarna-Claes lämnar efter alla år i rutan: ”Det räcker”
Det var jakten på adrenalin som fick Claes att söka sig till polisyrket. Efter gymnasiet hade han varit bungyjumpsinstruktör ett tag, mest för att få många gratishopp, och nu var han redo att utbilda sig och skaffa sig ett ”riktigt jobb”.
Men det var också hans starka rättvisepatos som fick honom att välja att bli polis.
– Jag ville jobba för rättvisa och stå på de godas sida, säger Claes som 23 år gammal kom ut från Polishögskolan och sedan dess varit i yttre tjänst, så nära buset man kan komma ...
I sju år jobbade Claes med att stävja kriminaliteten i Stockholmsförorterna Tensta och Rinkeby. Sprängningar och skjutningar hörde till vardagen och likaså att han och hans kollegor blev jagade av unga män som kastade sten efter dem.
– Det var unga överallt som tände på våra bilar och stod på gångbroar och kastade sten på oss. Då kunde det vara tre biljakter på en dag.
Var du rädd?
– Konstigt nog kände jag inte rädsla. Jag fokuserade på att lösa situationen, det fanns inte utrymme att vara rädd, då skulle jag göra ett sämre jobb. Den enda gången jag kände obehag var en gång när en kille sköt med en AK4 i min riktning. Då kände jag mig liten.
Claes år i förorten gav honom en unik inblick i gängkriminellas liv. Många kom från svåra familjeförhållanden.
– Jag var inne i lägenheter där det låg madrasser på golven och där föräldrarna jobbade femskift med tre olika jobb för att klara sig. Föräldrarna var inte närvarande och kunde inte språket, berättar Claes.
De unga som kastade sten mot honom hade inte möjligheter, så som många tar för givet.
– Det är enormt tuffa förutsättningar och det krävs en enorm viljestyrka att inte dras in i kriminaliteten. De onda krafterna rekryterar dem som är små och vilsna.
Som polis kommer man i kontakt med andra myndigheter och Claes har med egna ögon sett det vi kan läsa om i tidningarna: Hur HVB-hem infiltrerats av den kriminella världen.
– Socialtjänsten tar barnen ifrån sina hem, kanske för att de har missbrukande föräldrar, men de placeras på en plats där de kommer ännu djupare in i kriminaliteten. Det är bedrövligt, säger Claes som länge har brottats med vanmakten att se unga växa upp utan tryggheten och kärleken som de har rätt till.
Vad polisen möter på Arlanda
Efter flera år i frontlinjen ville Claes ha en lugnare tillvaro och bytte utsatta områden mot flygplatsterminaler och gater, gängkriminella mot charterresenärer.
Något som Claes möter dagligen är människor som berusar sig innan de ska gå på flyget. Varje dag måste han avvisa resenärer från flygplatsen för att de helt enkelt är en säkerhetsrisk att låta dem gå på planet.
– Det kan röra sig om alltifrån flygrädda människor till de med psykisk ohälsa. Är det ett gäng som är på sin svensexa brukar jag gå fram i förebyggande syfte och tipsa dem om att det är bättre att de tar det lugnt nu så de kan dricka när de är framme.
Finns det något adrenalin att hämta som polis på Arlanda?
– På teve tar de bara med 25 procent av allt som händer, mycket av dramatiken klipps bort, säger Claes som ändå har en betydligt lugnare arbetsdag än när han jobbade i Stockholmsförorterna.
Men fritt från gängkriminalitet är det ändå inte på våra flygplatser.
– Det finns ett stort problem med stölder. De kan stjäla parfymer värda 100 000 kronor som de gömmer uppe i taket inne på en toalett.
På tal om lyxiga prylar. Numera kan polisen beslagta kontanter, bilar, guld, smycken och märkeskläder om personerna har skulder hos Kronofogden.
– Det är en väldigt effektiv ny lag som försvårar för kriminella nätverk att föra ut tillgångar ur landet. Det viktigaste är att stoppa deras kassaflöden. För kriminella handlar allt om pengar, annars är det inte så kul att vara kriminell längre. En gång stoppade vi en man som hade 30 miljoner kronor i sedlar i en väska.
Hur vet du vilka du ska stoppa när du patrullerar på Arlanda?
– Ibland gör de kriminella det lätt för mig genom att ställa sig på handikapparkering, till exempel. Men oftast handlar det om min radar.
Den där magkänslan, eller radarn som Claes kallar den, är ständigt påslagen. Även när han är ledig.
– Jag kan inte stänga av. Jag ser saker hela tiden. Det är ett sjätte sinne, säger Claes.
Han berättar att det både handlar om en naturbegåvning, en slags högkänslighet, i kombination med sina 20 år som patrullerande polis som fått honom att se små detaljer i människors beteenden som andra inte lägger märke till.
– Det är en otrolig styrka och en gåva, men efter ett arbetspass på Arlanda där jag skannat av tusentals resenärer är jag rätt trött.
Det här är Claes
Ålder: 46 år.
Gör: Polis i yttre tjänst.
Familj: Ja, men av säkerhetsskäl berättar han inte mer om det.
Bor: Även detta håller han privat.
Aktuell: I nya säsongen av Gränsbevakarna Sverige. Claes är även i startgroparna att starta ett nytt bokprojekt som involverar erfarenheterna polisyrket gett honom.
Instagram: claes_bordercontroll_sweden
Gränsbevakarna-Claes har slutat jobba på Arlanda
Sedan ett par år tillbaka låter han en filmkamera följa honom i jobbet. Gränsbevakarna som visas på teve är ett populärt program som gått i flera säsonger. Claes tycker att han framställs som en snäll kille, lite för snäll kanske.
– Men det är ju för att de klipper bort det värsta, säger han och småler.
I dag är Claes 46 år. Han har inte samma behov av spänning längre.
– Det räcker med vindsurfing och mountainbike.
Och just nu står han vid ett vägskäl i livet. Efter fem år på Arlanda har han valt att lämna sin tjänst på flygplatsen och i stället börja jobba som lokalpolis i det fina området Täby utanför Stockholm.
Senaste från Allas
Här trivs han bra, men om han stannar länge vet han dock inte. Å ena sidan tycker han att polisyrket är världens finaste yrke – ett där man verkligen kan göra skillnad. Å andra sidan har han varit polis i hela sitt vuxna liv och vill prova något annat.
Claes drömmer om att flytta utomlands, göra en helomvändning. Ägna sig mer åt skrivandet som är hans passion.
– Men det kommer alltid finnas en polis i mig, en som vill få ordning på dåligt beteende. Och den där polisradarn går inte att stänga av.