Hannes Holm om reaktionerna på filmen Regnmannen: ”Det gjorde mig rädd”

5 klassiska julfilmer du inte vill missa

Skilsmässan blev klar så sent som i mars i år. Huset i Limhamn är sålt, Hannes och ex-frun Malin har flyttat till varsin lägenhet i Malmö och deras båda döttrar är utflugna. Hannes äldsta dotter är vuxen sedan länge.

Nu funderar han på nästa steg i livet.

– Jag flyttade till Malmö från Stockholm för 17–18 år sedan, men nu när jag har skilt mig och barnen är vuxna så kan jag egentligen flytta tillbaka. Men jag vet inte hur man ska göra. Jag skulle kunna bo var som helst, säger han.

När skilsmässan var ett faktum sa Hannes att han och Malin för alltid kommer att vara ”själsligt bundna” till varandra. Nu utvecklar han resonemanget:

– Har man skaffat barn tillsammans, som jag har gjort med två fruar, då är ju allt annat barockt. Jag kan acceptera att vi alla trasslar oss vidare i våra liv, men den man har upplevt en av de häftigaste sakerna man kan uppleva tillsammans med, tycker jag att man måste vara vuxen och ha den attityden emot.

Hannes har väldigt bra relationer med båda sina ex-fruar.

– Jag uppskattar dem verkligen, och hoppas att de uppskattar mig också. För mig är det jätteviktigt. Och om man som barn har föräldrar som skiljer sig, och ser de två personerna som man är skapad av stå bredvid varandra utan att hugga ihjäl varandra, så tror jag att man som barn får en skön känsla i kroppen. Ordet ”anständig” tycker jag är jäkligt viktigt i det här sammanhanget.

Nya traditioner

Julen, denna familjehögtid som ofta är en skräck för nyskilda, är fortfarande några veckor bort när vi ses och än så länge ett oskrivet blad för Hannes. Det är första julen efter skilsmässan och han har inga planer.

– I och med att mina barn blir vuxna, eller är vuxna, så blir ju kanske problemen mindre, eftersom julen ändå är en familjehögtid. Och så kan man ju med ålderns rätt börja känna att ”vad är en familj?” Är det den gamla familjen eller den nya? Barnen skaffar sig sina egna traditioner.

Han berättar att hans egna föräldrar firade jularna hemma hos sina barn – Hannes och hans tre äldre syskon.

– De åkte runt i stället för att alla skulle komma till samma altare varje 24 december.

Så det är vad du hoppas på? Att bli hembjuden till någon av dina döttrar?

– Ja, jag hoppas på mina döttrar. Jag har ju tre möjligheter.

Nyligen hjälpte han yngsta dottern Sonja att flytta till en lägenhet i västra London där hon kommit in på en musikalskola.

– Jul i London låter fantastiskt, säger han. De sjunger väl sådana där sånger där? Carols?

Lärorik uppväxt

Hannes växte upp på Lidingö, yngst av fyra syskon, men ändå i ett hem fyllt av yngre barn eftersom hans mamma var dagmamma. Han berättar om sin ”fattiga, fattiga, fattiga uppväxt”, brandbilen han aldrig fick fast han önskade sig den varje jul och om leksaker som aldrig var hans egna – för så snart vardagen kom lekte dagbarnen med hans grejer och när Hannes kom hem från skolan var de nya grejerna ofta redan trasiga, sönderlekta.

– Är man uppvuxen med dagbarn så har man aldrig i sitt liv ägt en enda leksak.

Hade du en så fattig uppväxt som du säger?

– Nej, det är klart att jag inte hade, men det är roligt att säga. Det var en ordinär uppväxt men fullt med dagbarn i en lägenhet i ett höghus på Lidingö.

Uppväxten lärde honom något viktigt om prylars förgänglighet, säger han.

– Det här med prylar har aldrig varit viktigt för mig. Jag brukar säga till mina barn när något kärt gått sönder att fingrar, armar, öron – det är det vi ska vara rädda om. För det får vi inte tillbaka om vi blir av med det. Ett finger växer tyvärr inte ut igen. På det sättet så har det format mig positivt.

Hannes kastar sig mellan frågor och svar, associerar snabbt, och slänger in egna frågor mellan mina. Påfallande många handlar om att flytta och trivas på en ny plats. Det är tydligt att det är en fråga som snurrar i hans huvud.

När han får veta att undertecknad bott i London och gjort intervjuer som denna med filmmänniskor där, kommer frågan lika snabbt som kryptiskt:

– Så var han otrevlig då?

Vem?

– Hugh Grant.

Varför frågar du det?

– Jo, för jag har precis skrivit ett manus som handlar om en man som begraver hundar. Och så sa jag att det ska vara som en Hugh Grant-film, som om han skulle kunna vara den personen. Och sedan tänkte jag – jag kanske ska göra en film på engelska med Hugh Grant. Då var det någon producent som sa, ”nej, han är så otrevlig”.

Hannes har tagit för givet att ”filmintervjuer i London” är synonymt med ”har intervjuat Hugh Grant”. Det råkar stämma – och mot mig var Hugh Grant trevlig.

Och hundarna?

Jo, Hannes har en Charlie.

– En 17 år gammal, men pigg, som den blandning av chihuahua, pudel och jack russel hon är. Just nu är hon väl omhändertagen hos barnens morfar i Höganäs och jagar stackars sälar på stranden varenda dag!

Kravlös kärlek

Tankarna kring en film om en man som begraver hundar utgår från en egen upplevelse:

– Det var en oerhört sorglig begravning av min äldsta dotters katt Skrållan. Plötsligt, i den lilla men heliga stunden, tittade alla på mig och jag blev nödgad att säga några ord om Skrållans kattliv på vår jord. Det hela blev oerhört rörande.

Därifrån föddes en tanke som växt under årens lopp. Särskilt när Hannes har promenerat runt med Charlie tre, fyra gånger per dag i dessa 17 år.

– Kärleken vi får från våra djur är så kravlös. Därför kan sorgen bli så stark. Jag känner att det finns något att berätta här som kanske kan få oss att tänka vackrare tankar oss människor emellan … Mer vill jag inte avslöja, men jag är väldigt nöjd med mitt manus!

Hannes senaste film, Regnmannen, som har premiär på juldagen, är på pappret inte helt olik hans succéfilm En man som heter Ove. Båda har gubbar i huvudrollerna – den ene Rolf Lassgård och den andre Robert Gustafsson – och båda gubbarna sörjer sina döda fruar.

– Jag tänkte inte ens på det, säger Hannes. Jag fascinerades av historien om en man som tror sig kunna styra vädret.

Filmen utspelar sig i Småland där den avdankade regissören Ingmar dragit sig tillbaka i en liten by och plötsligt upptäcker att han har makt att sätta på och stänga av regn.

– Och så har vi sorgen efter en person som har försonat en familj, och en konflikt mellan en pappa och hans dotter, säger Hannes. Mamman har uppenbarligen varit den som har hållit ihop det hela, men när hon är borta ska plötsligt pappan och dottern kommunicera, och det går inte för de kan verkligen inte tala med varandra.

Vad kännetecknar en typisk Hannes Holm-film?

– Förhoppningen är väl att kunna göra en film där man inte vet hur det ska sluta. Något som vid en första anblick kan uppfattas som lätt, men som kan leda fram till ett djupare plan. För mig handlar Regnmannen om att det inte finns några enkla lösningar. Har du ett problem så måste du nog tyvärr angripa det för vad det är.

Oväntade reaktioner

Arbetet med filmen blev en ögonöppnare för Hannes. När den visades för en testpublik stötte han på reaktioner som var oväntade och nya för honom.

Filmens Erika, spelad av Emelia Sallhag och dotter till Robert Gustafssons Ingmar, är bitvis lite skarp mot sin krävande pappa. Hon släpper inte allt hon har för händer och kommer rusande så fort han kallar, och framför allt ler hon inte jämnt.

– Vi ville göra dottern till en ganska tydlig och rak tjej, och eftersom pappan är en konstnärsflummig typ så var det roligt att hon fick bli läkare. Men när vi började sätta ihop scenerna och visade dem för folk var reaktionen ”oj, vilken elak dotter” och ”oj, vilken bitch hon är”. Jag fattade ingenting? Dottern? En bitch?

Hannes beskriver sin uppriktiga förvåning över testpublikens reaktion mot dottern som säger ifrån till sin pappa när han vill att hon ska överge patienterna på sjukhuset för att komma och ta hand om hans lilla skråma.

– ”Nej men, hon är ju så elak mot sin pappa”, tyckte de. Det var en upptäckt som var helt otrolig. Så vi måste förstärka hennes snälla sidor, ta bort grejer, och göra henne jättemjuk. För om dottern inte är jättesnäll – då är hon en bitch!

Välkommen till kvinnornas värld, skulle jag säga!

– Exakt! Precis det sa Emelia också. Och Karin Lithman (som spelar kommunalrådet i filmen) och även Pernilla Andersson som har gjort musiken. Och så säger du det också! För mig var det bara … Jag hajar ingenting!

Jag tänker osökt på uttrycket ”resting bitch face”.

Hannes har aldrig hört uttrycket för en kvinnas ansikte som bara vilar, inte ler, inte försöker behaga – det som på svenska ibland har kallats ”satkärringssyndromet”.

– Om då Emelia spelar ganska neutral, då blir hon en resting bitch? Fast hon bara är helt neutral? Mmmm. Det är jättekonstigt!

Jag lovar att dina döttrar vet vad det är. Vad gör det med dig att upptäcka detta?

– Jag bli jätteförvånad. Och upplyst, nu då. Det är helt absurt. Och att jag upptäckte det vid 62 års ålder?

– Jag tycker väl ändå att jag har fått ganska mycket av mina tre döttrar. Som min äldsta dotter som en gång berättade att hon hade jättestor chans på ett jobb, och en månad senare berättar att nej, chefen var intresserad av henne – på ett helt annat plan. Som kille tror jag inte man har upplevt att någon kvinna, någon chef, har haft den attityden. Det får man nog lite mer leva med som kvinna.

Han tystnar fundersamt.

– Men det här påverkar mig. Jag blir irriterad, för att jag som regissör, som vill att folk ska tycka att dottern är en härlig person som man ska heja på i historien, måste be henne att ”le lite här också”. Även om det är en situation där hon inte behöver le. Det är väl det som vi fick göra lite i klippningen faktiskt, för att styra undan att publiken inte skulle tycka att hon var en jävla bitch.

Hannes förklarar att det största instrumentet han har som regissör är magen.

– Det har inte med logiken att göra. Jag jobbar med känslor, som är svårförklarade ibland. Och tappar jag det, då är inte jag en bra regissör. Nu kände jag att jag liksom tappade det lite, för att det var någonting som jag inte visste existerade. Och då blev jag rädd. Har jag skapat en bitch?