Jan Guillou: ”Om jag dör nu gör det inte så mycket”
– Det här är mer personligt än det jag skrivit tidigare.
Den ständigt stridbare författaren och kolumnisten är både älskad och hatad för sin förmåga att sticka ut hakan och uttrycka sig drastiskt. Nästa år fyller han 80, och just åldrandet är ett tema i den nya boken Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters. Som titeln visar finns här en spänningsintrig, men också mycket annat.
– Det här är en personligare bok, som hamnar närmare mig. Jag gör mig inte till så mycket. Huvudpersonen Erik Ponti är inte en romangestalt den här gången – han är jag. Det är som om jag tagit olika stilar och blandat dem i en hushållsmixer; autofiktion, dagboksroman, thriller, naturskildring och deckarinslag.
Att mer av den mjuka och sårbara sidan träder fram föll sig naturligt, menar han.
– I mina tidigare böcker var stilen annorlunda. 1900-talets historia, som jag skrev om i en serie på tio delar, präglades av krig. Även i böckerna om Hamilton har det varit hårda bud med mycket krig, moralfrågor och hårda motsättningar.
Vi träffas på förlaget, och även om glimten i ögat är lika full i fan som vanligt så märks det att Jan Guillou inte är i samma form som förut. Stegen är långsammare, och när han slår sig ner i fåtöljen är han mån om att hitta en bekväm ställning. Efter att ha fått allt svårare ryggproblem opererades han mellan femte och sjätte ryggkotan och blev något mer rörlig, men han lever med smärta i benen och har dessutom brutit lårbenshalsen.
– Min ålderdom kom fort, pang bom, vid 76 års ålder. Fram till dess hade jag inte reflekterat så mycket över åldrandet, mer än att jag förstås observerat att konditionen blev sämre. Men plötsligt satte krämporna in. Jag blev gammal i den meningen att det finns saker jag inte kan göra alls. Jag kunde inte ens sitta ner och skriva längre.
Gräver där han står
Han drar en guillousk jämförelse som är främmande för de flesta andra pensionärer:
– Vid 75 års ålder kunde jag fortfarande gå efter buffel på savannen en dag i 35 graders värme. Året efter var det omöjligt.
Jan Guillou försöker se något positivt i det som händer med fysiken.
– Det är en intressant upplevelse det också – gräv där du står, tänker jag. Det här har jag inte kunnat berätta om innan. Det blir roligt och drastiskt skrivet om man jämför mannens självmedvetenhet med de självinsikter som plötsligt kommer seglande. Jag tog det med gott humör och satsade på att skriva med humor i stället för gnäll.
I boken benämner han huvudpersonen ofta som en gubbdjävel. Texten svänger, det är ofta väldigt roligt trots att vissa teman är tunga.
Tränar varje dag
För att stå ut med och minska smärtorna tränar han målmedvetet. Varje dag. Att lägga sig på soffan i stället för att träna om det känns motigt existerar inte.
Jag sitter där på motionscykeln som ett fån
– Men nu är det svårt. Nu ger träningen väldigt lite lindring, uppförsbacken är mycket större än tidigare. Motionscykeln ett fånigt instrument, det är förstås mycket mer macho att köra crosstraining, men det klarar jag inte längre. Så jag sitter där och cyklar som ett fån.
Har du blivit rädd för åldrandet, och för döden?
– Nej, inte så farligt. Ett typiskt förhållningssätt för en som tillhör 68-generationen som jag, är att uppdraget är att försöka lämna världen i ett något bättre tillstånd är när man föddes in i den. Jag har försökt, och jag har försökt länge, och kan i och för sig inte se några tydliga tecken på att världen har förbättrats genom mina insatser, säger Jan och skrattar till. Han fortsätter:
– Men principen var rätt. Jag har försökt. Så jag har i någon närmast kristen mening gjort rätt för mig. Och jag lyckades avsluta några stora projekt, som 1900-talsserien, och kan inte räkna med att påbörja något liknande. Så i den meningen är jag inte rädd för döden. Om jag dör mitt i en serie av humoristiska bagateller som jag sysslar med nu, gör det inte så mycket.
Jan Guillou håller envist fast vid att skriva sina böcker och kolumner i Aftonbladet på skrivmaskin, till på köpet en som inte ens är elektrisk. Eller med kulspetspenna. Om det blir strömavbrott är det bara att ställa fram ett par kandelabrar, menar han. Ingen risk att texten försvinner.
Det är en milsvid skillnad mot delar av den nya boken, där användningen av ny teknik är hisnande. I handlingen kan datorer som hanteras av experter krossa kriminella nätverk och flytta miljoner mellan konton på sekunder.
– Jag intervjuade några hackare om den världen. Efter ett tag kunde jag ställa den avgörande frågan: ”Så ni menar att i stort sett allt är möjligt att göra?” Ja, svarade de. Det var en lättnad – vad jag än skriver kommer ingen att kunna säga ”Det där har han hittat på”.
Eventuellt uppsåt är den andra boken om hur Erik Ponti och Carl Hamilton, numera pensionärer, hjälps åt att lösa brott. Till viss del handlar det om att knäcka de ligor som ägnar sig åt telefonbedrägerier mot äldre.
– De bedrägerierna är vår tids handväskryckning från gamla tanter. Det är bara det att det blir som att de skulle ha alla sina sparade pengar i handväskan.
Även han själv har fått samtal av personer som falskeligen utgett sig för att vara banktjänstemän.
Idioterna fattar ju inte vem de ringer
– De har hänt i och med att jag uppnått en viss ålder, de idioterna fattar ju inte vem de ringer. Det är uteslutet att någon av dem skulle kunna lura mig. Jag skällde ut dem.
Plockar blommor
En person som förekommer en hel del i boken är hustrun Ann-Marie Skarp. Efter att ha varit tillsammans i många år gifte de sig 2010. Förutom att de är äkta makar äger de Piratförlaget tillsammans, och hon är hans förläggare.
Fakta. Jan Guillou.
Ålder: 79 år.
Familj: Hustrun Ann-Marie Skarp, två vuxna barn från ett tidigare äktenskap, två barnbarn.
Gör: Författare.
Bor: Stockholm och Roslagen.
Aktuell: Med romanen Eventuellt uppsåt – attd öda ortens gangsters (Piratförlaget)
I boken beskriver Jan hur Erik/han själv tillbringar vardagarna på deras gemensamma lantställe i Roslagen, oftast skrivande. På fredagarna kommer den äkta makan farande från Stockholm, och inför kvällens middag plockar Jan blommor till henne för att få en vacker bukett till middagsbordet. Att gå framåtböjd och plocka blommor medför smärta. Men han gör det ändå.
Lättast att plocka för ryggen är snödroppar
– Lättast att plocka är snödroppar. Blåsippor är svårast, då gäller det att se efter noga vilka exemplar som inte kommer att vissna snabbt, konstaterar han.
Han skriver: ”Minns att jag var på gott humör när jag satt i bilen med avklingande bensmärtor för att hämta henne, än finare att se henne le så där brett där hon kom släpande på sina tunga kassar från Östermalmshallen.”
Du uttrycker dig väldigt kärleksfullt om din fru.
– Ja, hur ska man annars uttrycka sig? undrar Jan och ler.
En anledning till att de passar så bra ihop är deras yrken, menar han.
– Vi har en yrkesgemenskap som är ovanlig. Den består av just gemenskap, inte konkurrens. Hade vi båda varit författare så kan man tänka sig att det inte alltid varit problemfritt. Vi är ganska olika som personer, men i yrkesvärlden är vi väldigt lika.
Hjälp med strumpan
Hon blir lite av sjuksköterska nu för tiden
Han beskriver i boken hur Ann-Marie styr och ställer en del när det gäller hans hälsa. Det är hon som avgör om han är i skick att köra bil, till exempel.
– Hon instruerar mig ständigt, haha. Jo, lite av sjuksköterska blir hon nu för tiden. På morgnarna behöver jag till exempel hjälp med att dra på strumpan på vänster fot. Visst, jag kan göra det nu, men det är krångligt, det är enklare att sträcka fram foten.
Jan berättar att han skriver ett kapitel i veckan. Fredagskvällarna är arbetsfria och ägnas åt en god middag, men på lördagarna läser Ann-Marie den senaste texten i sin roll som förläggare.
– Sedan har hon en mängd synpunkter, så de där 25 sidorna jag skrivit är fulla av anteckningar och pilar och sånt. Det har aldrig hänt att hon sagt ”Det är bra som det är”. Det har dock hänt någon gång att hon kommenterat att ”Det är i stort sett bra” . Därefter skriver jag om allt och tar hänsyn till 90 procent av hennes synpunkter – hon kan ha fel i vissa fall.
Framträdandena i tv formar bilden av personen
I och med bokens ton är det lätt att fokusera på Jan Guillous mjuka och sårbara sidor. Men i texten svingar han också hårt åt olika håll, som vanligt – värdelösa journalister, klassamhället, politiker, andra författare, fördomar mot muslimer. Faktum är att många uppfattar honom som ständigt kaxig, för att inte säga självgod. Han har själv en tanke om varför:
– Det som formar bilden av ens person är framför allt ens framträdande i tv.
Här syftar han på rollen som programledare i SVT:s samhällsprogram Rekordmagazinet som sändes på 1980-talet och var nydanande i sin genre.
– Där var jag intervjuare av motsträviga personer som skurkar och politiker – en konst som för övrigt tycks vara på utdöende – och det präglade nog bilden av mig. Dessutom har jag ofta varit under attack genom åren, och då får man ju skärpa sig.
Du verkar också tycka att det är kul att vara i hetluften?
– Ja, det är ett kvitto på att det jag sagt eller skrivit har betydelse.
Han har inte heller varit särskilt populär hos litteraturkritikerna, förutom en och annan roman, där han särskilt fått beröm för sin noggranna research. Det är en annan sak med hans stora skara trogna läsare som finns där år efter år.
– Jag har haft anledning att grubbla mycket över detta. Av alla länder jag känner till är Sverige det land där sambandet mellan hög upplaga och låg litterär status är som starkast. Jag tror att förklaringen är att under första halvan av 1800-talet var det kvinnor som var bestsellers, som Emelie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer.
– Båda gjorde dessutom internationell succé. Det fick alla de här litteraturprofessorerna som sågs som gudar att bestämma sig för att deras romaner var ”fruntimmerslitteratur” och därmed skräp. Att det som kallas genrelitteratur ses som sämre lever kvar än i dag.
Visst läser jag recensioner, det gör alla författare
Men något har hänt i och med den nya boken, och den föregående i samma serie. Dagens Nyheter, som Guillou ständigt benämner som ”Den malliga morgontidningen” skriver att boken är ”underhållande och oerhört befriande” och Aftonbladet att det är en ”intensiv och mycket lyckad intrig”. Författaren själv ser nöjd ut när jag kommenterar det här. För självklart läser han recensioner.
– Det gör alla författare. Den som nekar till det ljuger.
Läsarna viktigast
Men långt viktigare än recensenterna är ändå läsarna. I en känslosam scen i boken målar Jan upp ett författarbesök i en samlingssal i Norrköping. ”Här satt de, totalt uppmärksamma med blicken mot författaren. Jag fick tårar i ögonen och det händer inte ofta.”
– Det är alltid fint att möta en publik, men det var extra känslosamt när coronarestriktionerna var över. Under två års tid hade jag bara haft sverigedemokratiska läsarkontakter, och då i mejlkorgen – ja, det är ju människor som inte ens läser! Så det var en speciell upplevelse att se ut över publiken och tänka: Herregud, det är ju de här människorna som jag ska tänka på, inte hatets organisatörer.