Kattis Ahlström om att träffa kärleken senare i livet: ”Annorlunda nu”

Efter reklamen: Se också: Så skiljer du dig bäst för barnen

Ända sedan Kattis Ahlström var liten har hon drömt om att bli allt ifrån cellist till journalist. Men allra helst ville hon bli barnläkare.

– Jag har alltid tänkt att det kommer en tid då jag kan utbilda mig till läkare, men det har hela tiden dykt upp roliga erbjudanden som jag inte kunnat säga nej till. Jag har tänkt att efter det här programmet eller efter den här boken, jag ska bara göra en sak till.

Så höll det på, och en dag var det bara för sent, menar hon.

– Detta är inget jag ältar, men att jag inte blev barnläkare är något som jag tänker på av och till, säger Kattis när hon slår sig ned i den hotellobby på Kungsholmen i Stockholm där vi bestämt träff.

Kattis Ahlström: Jag har lätt för att känna lycka

Hon berättar att hon tagit cykeln hit från Fredhäll där hon bor och beskriver just cyklandet som en av de största lyckorusen.

– Det kanske låter löjligt, men jag älskar min cykel. Det är sådan enorm frihetskänsla, utbrister hon och menar att det krävs väldigt lite för att hon ska känna absolut lycka.

Kattis Ahlström tänkte sig en karriär som klassiskt skolad musiker. Hon spelar både cello och piano och har studerat musikvetenskap på universitetet, men en armskada tvingade henne att byta yrkesväg som ung.

Skadan har varit en sorg: Inte roligt i den åldern

Hon fick en allvarlig förslitningsskada när hon var i 17-årsåldern och opererades två gånger. Hon visar upp ett ärr vid handleden. Även om skadan var en av anledningarna till att hon slutade satsa så hårt på sitt cellospelande var det inte den enda.

– Att bli professionell cellist kräver otroligt mycket disciplin. Det är precis som med idrottsstjärnor, det är hundra procent fokus, talang förstås, och många timmars träning och slit. Jag hade, som alltid, för mycket annat för mig.

Det händer att Kattis tar fram cellon, men skadan är ett hinder än i dag.

– Det är klart att det har varit en sorg, det var inget roligt alls att vara så skadad i den åldern. Det är lättare att sätta sig och klinka vid pianot, berättar Kattis som ödmjukt erkänner att hon skrivit några enklare egna låtar. Dessutom har hon haft ett eget band, men så fort hon nämner detta börjar hon gapskratta.

– Bandet hette The Outburns och bestod av några trötta småbarnsmammor, bland annat Johanna Westman, som träffades och repade ibland.

Skämt åsido, Kattis berättar att hon gärna skulle ta tag i musiken på nytt, satsa på att utveckla den sidan ännu mer hos sig själv och kanske starta ett nytt band.

Hämtar inspiration ur sitt eget liv till romanerna

Skrivande är något annat som alltid legat Kattis varmt om hjärtat. Hon har skrivit en hel del krönikor, inte minst under perioden då hon var chefredaktör för Icakkuriren. Hon tycker om att skriva i det kortare formatet och skulle gärna ägna sig åt noveller, men det var under pandemin som Kattis fick mer tid för att skriva lite mer och längre texter.

– Pandemin var verkligen en katastrof för hela världen, men på ett individuellt plan fanns det plötsligt tid för mig att stanna upp, ifrågasätta och titta inåt. Tiden för reflektion fanns där och då kom skrivandet, säger Kattis som nu är aktuell med berättelsen Sången om Sanna på Storytel.

Tidigare har hon gett ut boken I hennes skor, men trots detta vågar hon ännu inte kalla sig för författare.

– Jag har sådan oerhörd respekt för de som skriver på heltid, de som kan sitta fokuserat och koncentrerat dagarna i ända. Visst, när jag väl skriver gör jag det disciplinerat, men jag gör så mycket annat. Jag måste hitta tiden i mellanrummet, säger Kattis.

Kattis varma relationsroman är inte på något vis självupplevd, däremot har hon hämtat inspiration från sitt eget liv. Huvudpersonen är lärare inom musik, och Kattis beskriver musiken som ett uttryckssätt som ibland kan fungera bättre än språket.

Kattis Ahlström om barnens uppväxt: Haft dåligt samvete

Omsorgen för barn är också något som är väl synligt i historien om Sanna. Kattis egna engagemang för barn och utsatta har känts viktigt för henne så länge hon kan minnas. Kanske var det just i denna känsla, att vilja hjälpa barn eller göra världen lite bättre för dem, som fick henne att drömma om yrket som läkare.

– Det är väl viktigare än någonsin att försöka förstå varandra när vi ser vad som händer i vår värld. Och jag tycker om spelrummet mellan vuxna och barn. Oavsett vilka åldrar vi befinner oss i så har vi ofta något som binder oss samman, säger Kattis.

Hon har alltid varit barnkär och har nu två vuxna barn (26 och 27 år). Hon beskriver sig själv som väldigt nära dem och trots en hel del jobbande medan de fortfarande var små har hon alltid känt sig närvarande.

– Jag har inte varit speciellt curlande, men kanske rätt otålig. Under långa perioder har det ju varit bara vi tre och som mamma har det varit lätt att gå in med en massa dåligt samvete, men vi har alla försökt visa en ömsesidig respekt.

Separerationen från barnens pappa var tuff

Kattis var 36 när hon separerade från barnens pappa och kan inte säga annat än att en skilsmässa i de flesta fall är tuff för ett barn.

– Jag vågar mig inte på att säga att en skilsmässa är utvecklande för ett barn. Jag tror det är tufft eftersom det är krävande att plötsligt flytta fram och tilllbaka mellan sina föräldrar varannan vecka. Barnen måste vara med på något som de själva inte valt och jag tror alldeles oavsett att det är plågsamt när föräldrar går isär.

Hon fortsätter:

– Jag tror inte man kan blunda och säga att en skilsmässa är bra för dem, däremot tror jag man kan säga att det inte behöver vara så farligt, beroende på hur själva skilsmässan ser ut eller hur man till exempel pratar om sitt ex. Det där är ju superviktigt. Men att överkompensera för sitt dåliga samvete genom att serva är att göra dem en otjänst.

Kattis Ahlström: Hade svårt att identifiera mig som ”mormor”

Dagen före vårt möte har Kattis varit barnvakt åt sitt nytillkomna lilla barnbarn som endast är några månader. På frågan om det verkligen hör till ”livets efterrätt” att bli mormor, svarar Kattis att det snarare är livets andra huvudrätt.

– Jag är inne på pastan nu. Jag väntar på ännu större rätter och efterrätter i livet, så vill jag se det. Men helt allvarligt, det är ju helt fantastiskt. Jag var rätt oförberedd på att bli mormor och hade svårt att identifiera mig med att befinna mig i den åldern, men nu när han är här är det bara härligt, säger hon och fortsätter:

– Jag visste inte att det fanns så mycket kärlek kvar inom mig. Det är otroligt att man kan älska sina barnbarn minst lika mycket som sina barn, konstaterar Kattis.

Kattis Ahlström om att träffa kärleken senare i livet

För ett och ett halvt år blev Kattis tillsammans med en man som hon i dag är särbo med. På frågan om vem han är blir hon plötsligt förtegen.

– Vi har det bra, säger hon och menar att viktigt i en relation är att man har en gemensam blick för omvärlden.

Hon tycker också att det är superviktigt med humor.

– Det är så pass konstigt detta livet så mer än någonsin måste vi kunna skratta, inte minst åt sig själv. Det är egenskaper som jag attraheras av.

Kattis säger att det är en stor skillnad att träffa någon senare i livet.

– En hel del är detsamma, men förhoppningsvis är man klokare, man bär med sig så mycket mer livserfarenhet och båda har äldre barn. Så visst är det annorlunda nu.

nöjeHär är Patrick Ekwalls nya kärlek: ”Känns jättehärligt och nästan overkligt”

Människor gör märkliga val i sorg

Kattis berättar om någon hon hört om som förlorade sin man väldigt hastigt, en kvinna med små barn som plötsligt inte kunde ta sig ur sängen. Denna situation blev startpunkten till Kattis bok. Hon ville undersöka den typen av sorg, men hon ville också belysa hur svårt det är att få bort de stämplar vi får med oss som barn. Under 2012 till 2015 var hon generalsekreterare för Bris, Barnens rätt i samhället.

– Under de åren tänkte jag ofta på hur skickliga vi är på att ge barnen stämplar väldigt snabbt och hur svårt det sedan är att bli av med dem.

Utan att avslöja för mycket om boken så framkommer det att huvudpersonen Sanna kommer på hur hon alltid stått bakom sin jovialiska och härliga man. Vad händer med Sanna när hon inte längre har kvar sin man, den där chimären? Och vad händer med oss människor när en närstående går bort?

– Jag vill visa att det går att komma in i det som faktiskt är mest jag. Men också att vi alla gör konstiga saker ibland, bär på hemligheter och gör märkliga val. Man ska tänka på att allt är inte alltid som det ser ut att vara.

Kattis Ahlström: Jag lider av jämförelsesjukan

Hon säger vidare att det här jämförandet med varandra, att hela tiden snegla på andras Instakonton och följa andra med den mest perfekta gräsmattan, matlagningen eller familjen, är en av våra största sjukdomar just nu. För allt är inte alltid som det ser ut att vara.

– Jag är inte bättre jag. Trots att jag är vuxen och lever ett privilegierat liv sneglar även jag på andra som jag tycker har lyckats bättre. Framöver kommer det att finnas en diagnos för det här sneglandet. Det är så vanebildande, ett sätt att hela tiden slå på sig själv. Varför är inte jag så snygg? Varför äter inte jag lika nyttigt? Vad är det för fel på mig?

Programledaren: Fredagar är vidriga när man är ensam

Kattis är själv uppvuxen i Professorstaden i Lund, omgiven av stora flotta villor, och hon vet att det finns många familjer innanför de där väggarna som inte är som de ser ut att vara.

– Det är så lätt att kika in genom andras fönster en fredagskväll och tänka att alla familjer har det så himla mysigt.

Hon tänker på hur tufft det var när hon var nyseparerad. Hon såg andra mammor och pappor som kom hem med mysiga välfyllda matkassar, tände ljus och hade mysigt.

– Folk pratar om att julafton är jobbig för den som är nyskild eller som har förlorat någon. Nej, jag säger fredagar. De är vidriga när man är ensam. Jag minns att jag såg måndagarna som en räddning.

Höjdpunkterna i tv-karriären

Efter över 30 år i tv-världen, där Kattis programlett en lång rad galor och tv-program, är det svårt att välja ut något som hör till det allra roligaste.

– Jag kan nog ändå inte låta bli att nämna året som jag och Anders Lundin ledde Eurovision Song Contest. Det var så stort, kul och gediget arbete från alla håll. Vi hade så fruktansvärt roligt, säger Kattis.

Hon minns också en insamlingsgala för tsunamin i början av 2005. Kattis var egentligen själv på väg till Thailand med sin familj, men fick i sista sekund styra om resan och i stället bege sig till Åre.

– På vägen till Åre ringde man mig och frågade om jag kunde vända hem för att hålla i en insamlingsgala tillsammans med Claes Elfsberg.

En gala som, enligt Kattis, annars tar ett halvår att sätta ihop, gjordes nu på några dagar. Det var sådant allvar och hela Sverige mobiliserade och samlade in så mycket pengar att Kattis knappt vågade säga siffran högt i tv.

– Jag trodde på riktigt att räkneverket hade gått sönder.

Kattis menar att trots att hon inte blev den barnläkare hon drömt om att bli så får hon tack vare den här typen av program ändå vara med på ett hörn och göra skillnad i andra människors liv.

– Min roll är pytteliten, men jag står där och hjälper till genom att försöka göra förändring och gör mitt allra bästa för att vara så närvarande jag kan så att så många som möjligt av de som tittar känner något slags tröst men också skänker pengar.

Har du fått mersmak för skrivandet?

- Absolut, jag vill gärna skriva mer. På ett sätt är det terapeutiskt. Jag gillar också fokuset och koncentrationen som krävs när man skriver. Med mycket i livet går det att gena i kurvorna och allting ska gå så otroligt fort. När jag förbereder ett TV-program kan jag ha telefonen på, det går inte när jag skriver. Medan TV-jobbet, som liksom sitter i ryggmärgen, är skrivandet ett relativt nytt hantverk för mig.

Hon tycker att skrivandet påminner om musiken på många sätt:

– Det finns inga genvägar. Du kan inte slarva igenom ett svårt pianostycke. Att koncentrera mig och känna flow ger mig en euforisk känsla eftersom jag fladdrar runt så mycket för övrigt.