Klara Grede har skrivit en bok om skilsmässa baserat på egna erfarenheter
Klara Grede sitter framför sin laptop vid köksbordet i radhuset och knappar på tangenterna. Bredvid henne står en kopp kaffe och ur högtalarna strömmar Lars Winnerbäck. Hon är klädd i mjukisbyxor och t-shirt och är ensam hemma – de perfekta förutsättningarna för att skriva fokuserat, enligt henne själv.
Det är november 2016 och hon putsar på det sista i manuskriptet som hon snart ska printa ut och posta till tre olika förlag. Klara vet ännu inte att hon drygt ett halvår senare ska bli kallad till möte på Bonniers kontor i centrala Stockholm.
– Att bli utgiven är ett slags godkännande av ens skrivande som är skönt att få. Det känns stort och roligt och lite overkligt, säger Klara.
För ett år sedan nådde Det vi glömde säga bokhandlarna. Det är hennes debut och en feel good-berättelse som kretsar kring karaktären Ella. Hon har flera yttre likheter med Klara. De är båda runt 40 år, jobbar som gymnasielärare i svenska och har genomgått en skilsmässa. Det är där berättelsen börjar: Ellas man har lämnat henne för en annan kvinna och Ella stannar ensam hemma i radhuset i Stockholmsförorten när exmannen Johan tar med sig nya (gravida) flickvännen samt Ellas och Johans tvillingdöttrar på en långresa till Thailand.
Istället för att släppa sin gamla relation bestämmer sig Ella för att revidera en del egenskaper hos sig själv med målet att förvandlas till sin exmans drömkvinna – för att på så sätt vinna honom tillbaka.
– Boken handlar om att vi alla vid olika tidpunkter i livet och på olika sätt får våra hjärtan krossade – och att vi har olika sätt att försöka laga våra hjärtan på för att orka leva vidare.
Se också: 5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok
Baserat på Klaras egen sorg
Idén föddes ur Klaras egen sorg över förändringar. Inom en kortare period hade hennes farmor gått bort, skilsmässan ägt rum och Klara hade insett att hon tappat kontakten med gamla vänner.
Boken handlar om att vi alla vid olika tidpunkter i livet och på olika sätt får våra hjärtan krossade
Det var så hon började mejsla ut sin huvudkaraktär: en person som motsätter sig förändringar och vägrar gå vidare. Men även om Ella har vissa likheter med författarinnan själv så är det ingen självbiografisk bok, berättar Klara.
– Ella är inte jag. Jag har inte gjort det hon gör och flera av personerna i boken har jag aldrig träffat. Men Ella är min tvillingsjäl, jag förstår mig på henne bra även när hon fattar knäppa och för henne själv dåliga beslut.
Barndomen med konstnärsföräldrar i ett hus på landet är en sådan sak som hon delar med Ella. Klara växte upp med sina syskon i en gammal prästgård omgiven av fält i Södermanland. Hennes pappa var filmregissören Kjell Grede och hennes mamma textilkonstnären Anita Grede. Kulturen – teater, film och böcker – var ofta närvarande i samtalen kring middagsbordet.
– Mamma var en fantastisk högläsare och när jag började läsa själv kom pappa hem med travar med böcker som han hade fyndat på antikvariat eller nya böcker som han hade läst om och gav till mig.
Skrev avsnitt för Vita lögner
Som liten lekte Klara och hennes syster långa fantasilekar som fortsatte när Klara satt ensam med papper och penna. Hennes första berättelse, Sagan om den ensamma nallen, skrev hon som sjuåring och ritade bilder till. I tonåren föddes ett intresse för teater och en vilja att bli dramatiker och teaterregissör.
Efter studenten tog hon också sina första steg i den riktningen. Dels jobbade hon som regiassistent på Boulevardteatern och Uppsala Stadsteater, dels skrev hon en barnpjäs för Riksteatern och avsnitt för tv-såpan Vita lögner som sändes på TV3. Hon stod även bakom manuset till teatermonologen Dagny Juels sista föreställning som regisserades av Bibi Andersson.
Men samtidigt som teatervärlden lockade fick Klara erfara hur tuff och hård den kunde vara. Hon kände efter en tid en längtan efter ett mer verklighetsbaserat jobb och började 26 år gammal att utbilda sig till lärare.
– Pappa tyckte att det var en usel idé att satsa på konstnärslivet. Ingen var mer nöjd än han när jag bestämde mig för att söka till Lärarhögskolan. Han ville att jag askulle ha en stabil försörjning och slippa känna otryggheten som frilansande konstnär. Samtidigt tror jag att han nästan blev gladare än jag när det blev klart att min bok skulle ges ut.
Mannen var notoriskt otrogen
Trots sin karriär som gymnasielärare har skrivandet följt henne genom åren. Den första skissen till Det vi glömde säga kom till 2013, tre år efter hennes egen skilsmässa. Vid det laget hade Klara kommit vidare i livet och träffat sin nuvarande man. Med sin karaktär Ella, som till varje pris vill vinna tillbaka sin man trots att han har varit notoriskt otrogen, vill Klara skapa en motpol till den rationella syn kring skilsmässor som hon upplever präglar dagens samhällsdiskussion.
Det är underbart att möjligheten att skiljas finns. Men för den som blir lämnad är det ofta en katastrof där tillvaron rasar samman
– Det är underbart att möjligheten att skiljas finns. Men för den som blir lämnad är det ofta en katastrof där tillvaron rasar samman, säger Klara och tillägger:
– Det är som att det förväntas av oss att vi ska hantera denna omvälvande och livsavgörande förändring med grace och perfekt kontroll. Men det är svårt att gå från att ha delat allt med någon till att vara skönt avslappnad kring den andra när man ses på föräldramöten och barnens födelsedagskalas. Alla som klarar det för sina barns skull tycker jag är värda all respekt.
Hur var det för dig efter din skilsmässa?
– Vid en viss tidpunkt kände jag att jag behövde gå vidare för att inte fastna, att det var dags. Väljer man att helt stanna kvar i det gamla så kommer nog bitterheten till slut – en sorg som blir destruktiv. Men jag tror att man bearbetar uppbrottet ganska länge, även efter att man har gått vidare – kanske även efter att man själv tror att man har gått vidare.
Antihjältinna Klara har följt sin huvudperson Ella med häpnad och skräckblandad förtjusning och beskriver henne som något av en antihjältinna.
– Ella är så dålig på det här med kärleksrelationer. Hon ljuger för killen hon träffar på nätet, utplånar sig själv med sitt ex och lyckas inte visa sina riktiga känslor för mannen hon är kär i. Hon är egentligen ett avskräckande exempel på hur man hanterar relationer, säger Klara och skrattar.
Men boken innehåller även karaktärer som har andra förhållningssätt till relationer. Ellas syster Nina symboliserar den moderna, världsvana och självständiga kvinnan som har en älskare i varje stad och inte förstår poängen med att gifta sig. Medan Ella håller fast vid traditioner och vanemönster så flyr Nina så fort hon känner sig bunden. Kanske har de båda systrarna lite att lära av varandra, resonerar Klara.
– Vi är ju väldigt individualistiska i dag och det finns ett slags självförverkligande ideal som är positivt på många sätt. Men risken är att man som Nina blir rädd för att låta någon komma nära.
Vad vill du förmedla med din bok?
– Den som börjar läsa med en sorg över att ha förlorat något eller någon hoppas jag ska fyllas med hopp om att det finns en ny början för oss alla – eller i alla fall att det kommer nya kapitel i våra liv. Jag hoppas också att boken ska bjuda in till en hel del skratt och att läsarna ska känna igen sig i Ella och människorna omkring henne.
Ny bok om relationshatare
I skrivande stund håller Klara på att jobba på en ny roman. Den kommer att handla om en ”relationshatare”, avslöjar hon. Karaktären påminner lite om Ellas syster Nina. Kvinnan i fråga har bestämt sig för att inte ha några djupare relationer över huvud taget – något som ska visa sig ha ett högt pris.
Det är just människor och deras relationer till varandra som intresserar Klara, för att de är så självklara och samtidigt så komplexa.
– Vi är ofta dåliga eller rädda eller oförmögna att berätta för andra vad de betyder för oss, vad vi längtar efter och vad vi drömmer om. Men det fina är att vi ibland plötsligt säger det där viktiga som vi har glömt eller inte vågat säga förut. Och när vi gör det kan fantastiska saker hända.