Lars Lerin om barndomstraumat: ”Det var inte det värsta”

Lars Lerin reflekterar över sitt livsverk

Lars Lerin är högaktuell med både nyutgåva av boken Det tysta köket samt den ”immersiva” utställningen Det mörka ljuset på Elverket i Stockholm.

Här får du bokstavligen kliva in i, och helt omslutas av konstnärens bildvärld. Målningarna täcker åtta meter höga väggar, spiller ut över golvet och levandegörs genom grafik. Samtidigt som Lerin tar dig med på en livsresa genom utanförskap, missbruk och kärlek. Allt genom ett finstämt samspel mellan målningar, privata barndomsbilder, musik och hans berättarröst.

Konstnärens guddotter, filmregissören Sara Broos, har jobbat med materialet i över ett år.

Lars Lerin ville bli berömd

Hemmets fick en pratstund med Lerin under en förhandsvisning av föreställningen.

Hur känns det när du ser hela ditt liv passera framför dina ögon så här?

– Jag känner mig fortfarande som den där lilla gossen, sedan helt plötsligt är jag gammal pensionär. Jag hade sådana ambitioner när jag var ung, att jag skulle bli berömd och ge ett bestående intryck. Nu när jag ser allt så blir jag mest matt. Och förundrad över att jag har hunnit göra så mycket.

Det bärande temat i föreställningen är en längtan efter att få vara den man är. Samt vad som händer i en människa när man inte får vara det.

Lars berättar om barndomen och hur han inte kunde leva upp till sina föräldrars förväntningar. Han kände sig alltid konstig och utanför.

– Mamma var livrädd att jag skulle bli homosexuell. Jag tvingades hela tiden spela teater. Mobbningen jag utsattes för var inte det värsta. Det värsta var hur jag försökte skydda mamma.

Farmor Härdis betydde allt

Farmor Härdis blev hans fristad. Vid hennes köksbord, omgiven av konstmaterial, fick han leka flicka fullt ut, uppmuntrades i sitt måleri och kände sig duktig för första gången i sitt liv.

– Jag hade inte överlevt utan henne och konsten.

Vad tror du din farmor sagt om hon stod här idag?

– Hon skulle blivit lika överrumplad som jag. Farmor uppmuntrade mig så mycket. Det hade varit roligt om hon hade fått vara med lite längre, hon dog när jag var 16 år.

I en av de mest berörande delarna av utställningen får vi möta Lars barndomsvän Kaj. Smalfilmer fladdrar förbi på pojkarna som springer runt i trädgården.

– Han luktade så gott, som sådan där vetegrynsvälling. Vi lekte mamma pappa barn och skrev brev till varandra.

En dag hittade Lars föräldrar kärleksbreven och konfronterade honom, med fruktansvärda skamkänslor som följd. De förbjöds att träffas igen.

En tid senare rodde Kaj ut i en tjärn. Han kom aldrig tillbaka.

I föreställningen kastas vi snabbt mellan totalt mörker och vanmakt till ljusare stunder och de ibland udda fåglarna som Lars kommit nära. Som Elsa med 28 katter i Skräddartorp.

– Jag har alltid känt en samhörighet med annorlunda människor. Vi har delat ett utanförskap.

Vad skulle du vilja säga till den där lilla pojken vi ser springa omkring i trädgården?

– Jag skulle väl ha lugnat honom med att det alltid finns människor som kommer ta hand om honom. Det kommer att ordna sig.

Lerins ex Yngve Henriksen

När Lars stämma kommer in på drog- och alkoholmissbruket rasar målningarna ner för väggarna. Små eldar brinner i ruinerna.

Åren i Lofoten skildras som både storslagna och destruktiva. Han målade lågtrycken, levde med sin första stora kärlek, konstnären Yngve Henriksen – och drack.

”Your lips, my lips, apocalypse…” Cigarettes after sex drömska pop börjar spela, vågor slår in över golvet och Lerin konstaterar torrt att det gick åt helvete.

– Ingenting fungerar när du dricker. Det fanns bara en väg, livet eller döden.

När utställningen närmar sig slutet återkommer också tankarna på åldrande – och sorgen över alla som inte längre finns kvar. För Lerin, som ofta skildrat ensamhet och utsatthet, väcker det frågan om hur livets sista år ska bli.

– Jag kände alla som ligger på kyrkogården i Sunnemo där jag växte upp. Till slut blir man bara så ensam.

Känner du någon rädsla inför att kanske behöva mer hjälp i framtiden – med tanke på bristerna i äldreomsorgen?

– Nej jag lever som att jag inte kommer uppleva det. Jag tränger bort det på något vis. Jag har ju upplevt äldrevården på 70-talet när hemsamariten var ute i bygden. Hon kokade potatis och la körv i grytan, det var så enkelt och naturligt. Nu vet jag inte hur det fungerar.

Junior – den gränssättande föräldern

Efter sina tunga perioder hittade Lars till slut hem med sin brasilianske make Junior. De gifte sig 2009 och har barnen Rafael 11, Gabriel, 9 samt sjuåriga tvillingdöttrarna Iris och Gerd tillsammans.

Junior är biologisk pappa till alla barnen och det har varit klart från början att det är han som står för gränssättning i familjen. Lars beskriver sig själv mer som en snäll lekkompis.

– Jag kan inte uppfostra någon.

Utställningen slutar i ett slags stilla överlevnad. I vardagen med Junior och barnen finns det som håller honom uppe när mörkret återkommer.

– Jag försöker ta en dag i taget och nöja mig med det som kommer. Inte oroa mig för morgondagen. Och inte längta tillbaka för mycket. Försöka vara i nuet.

Slutorden dröjer sig kvar efteråt.

– Jag borde kunna vara väldigt lycklig. Om jag var normal.