Marianne Mörck: "Jag tvingades bo på barnhem"

Marianne Mörck har satt sig själv i andra rummet i alla sina kärleksrelationer. Numera finns det bara en person hon vill bo med...

Marianne Mörck trivs verkligen med sig själv!

– Det är så underbart att jag kan hoppa jämfota av glädje och det är inte lätt med den här kroppen. Men studsa kan jag, skrattar skådespelerskan.

Marianne är först aktuell i ”Stjärnorna på slottet” – och sedan i andra säsongen av dramakomediserien ”Bonusfamiljen” på SVT, där hon gestaltar Birgitta (Biggan). Hon spelar också ”Evigt ung” på Malmös Dramatiska scen Intiman.

Se också: 6 saker du kanske inte visste om Marianne

1:37

Efter reklamen: 6 saker du kanske inte visste om Marianne Mörck

(1:37)

Marianne Mörcks karriär

Att tv ger betydligt större genomslagskraft än att stå på teater- eller musikalscenen har skådespelerskan lärt sig sedan lång tid tillbaka.

– Någon sa att jag jobbar i det stora men har blivit känd för det lilla och det stämmer nog ganska bra, ler Marianne.

Hon har stått på scen framför allt på Malmö Opera i över 40 år – med många stora roller som Eliza i ”My fair lady”, Sally Bowles i ”Cabaret”, Maria i ”Sound of music” och titelrollen i ”Carmen” för att bara nämna några.

Dessutom har Marianne regisserat uppsättningar i både Malmö, på Drottningholms- teatern, GöteborgsOperan, NorrlandsOperan, Stockholms Stadsteater, Savonlinna Operafestival i Estland och Sydkorea.

Ändå har hon fram till början av 2017 – då ”Bonusfamiljen” hade premiär – mest varit känd för sin lilla roll som växeltelefonisten Ebba i ett 25-tal Wallanderfilmer.

– Det gör mig inte ett dugg, haha. Jag har aldrig varit ute efter något kändisskap utan håller bara på för min kärlek till teatern. Det är det roligaste jag vet. Det är bara skönt att slippa en massa uppmärksamhet.

Lesbisk i Bonusfamiljen

I ”Bonusfamiljen” har hennes karaktär Birgitta ett lesbiskt förhållande med ”Gugge” som spelas av nära vännen Barbro ”Lill-Babs” Svensson.

– Barbro har berättat att förut ropade alla ”Lill-Babs” efter henne men nu är det: ”Titta, där är ju Gugge.” Vi har en nära kontakt och hörs ofta via telefon eller sms. Vi brukar skoja om vem som är kvinnan och vem som är mannen i vårt förhållande, vi har inte kommit fram till svaret ännu.

Privat lever Marianne själv sedan 13 år i ett hus i Bunkeflostrand utanför Malmö. Hon är noga med att använda ordet ”själv” och inte ”ensam”.

– Jag har haft tre långa förhållanden, de var väldigt olika – men gemensamt var att jag alltid satte mig själv på andra plats. Min karaktär Birgitta i ”Bonusfamiljen” är precis som jag var för 30 år sedan. Så gott som hela tillvaron gick ut på att anpassa sig, ta hand om och få det att flyta. Det är svårt att leva i förhållanden när man ständigt blir ifrågasatt om man hade två timmar egentid.

Läs också: Marianne Mörck sörjer Lill-Babs : ”Jag älskar henne”

Marianne Mörck och Lill Babs i "Bonusfamiljen".

Marianne och Lill Babs i ”Bonusfamiljen”.

Marianne Mörcks barn

Barnen Malin och Peter är vuxna och utflugna sedan länge.

– Peter är ungefär lika folkskygg som jag. Nej, men jag träffar ju så många fantastiska människor dagligen i mitt arbete att jag verkligen njuter av att komma hem och få vara helt själv. Ingen ifrågasätter varför jag har just de kläderna på mig, varför jag har röda naglar eller varför vi ska äta fisk till middag igen. Jag tycker faktiskt det är så underbart att jag kan skrika ”Weeeeeeeiiiii”.

Ärligt talat är jag nog en av världens lyckligaste människor. Jag är en riktig kvälls- och nattmänniska som kan sitta uppe till morgonkvisten och titta på olika tv-program. Det händer att klockan blir både fem och sex på morgonen innan jag somnar. Och ingen säger något om det. Jag känner mig glad, pigg och öppen för det mesta – och så var det inte tidigare.

Bodde på barnhem och blev adopterad

Något mer förhållande kommer Marianne därför inte att ha – inte ens som särbo.

– Nej, varför skulle jag? Jag är klar med den biten. Jag har hittat mig själv och är lyckligare än någonsin. Jag har flera goda vänner – Lars Humb- le står mig allra närmast – barn och två barnbarn på sju och tre år. De kommer ofta hit på helgerna och jag älskar att vara barnvakt. Då kan jag jaga dem och busa en massa.

Att Marianne blivit så stark och trygg i sig själv tror hon beror mycket på sin barndom och uppväxt.

Hennes biologiska mamma, ett av 16 syskon, blev gravid som 18-åring och valde efter sina föräldrars påtryckning att adoptera bort barnet.

– Jag tvingades bo mina första sju, åtta månader på ett barnhem i Göteborg. Jag kunde ligga där och skrika utan att någon tog upp mig och gav mig kärlek. Precis som det var för de andra barnen där. Det har säkert präglat mig.

Bosse Parnevik, Ann- Louise Hanson, Regina Lund, Marianne Mörck och Peter Jöback i årets upplaga av ”Stjärnorna på slottet”.

Bosse Parnevik, Ann- Louise Hanson, Regina Lund, Marianne Mörck och Peter Jöback i årets upplaga av ”Stjärnorna på slottet”. Foto: Mattias Ankrah/Svt

Adoptivföräldrarna uppfostrade sedan Marianne hårt och strängt. Mamman var hemma medan pappan arbetade som sjökapten och ofta var utomlands.

– De var födda runt 1911 och hade en väldigt gammaldags uppfostran. De satte på mig fina kläder som jag inte fick leka i för risken att bli smutsig och jag fick inte sjunga som jag älskade. Trots att jag hade stort A i musik i skolan tyckte mamma att jag borde bli sjuksköterska eller något sådant fint.

Hon fortsätter:

– Jag blev till slut sjukvårdsbiträde för husfridens skull och jobbade så mycket jag kunde. Jag gillade inte födelsedagar och högtider som jul och nyår och bad om att få gå in som sittvak eller nattvak då. Det där sitter kvar fortfarande. Jag kan hellre vara hemma själv på jul och nyår – eller kanske gå till de hemlösa för att höra deras intressanta livshistorier. Man måste hjälpa varandra, som när det kom båtflyktingar första gången till Malmö. Då var jag nere för att köpa hamburgare och vatten till dem. Varför ska jag sitta hemma och muttra över att en glödlampa gått sönder när det finns de som har det tusen gånger värre?

Med i ”Stjärnorna på slottet”

Men scensuget tog till slut över. Marianne sprang mellan jobbet på Länsstyrelsen som mamma ordnat – och sånglektioner.

I början av 1970-talet utbildade hon sig vid Scenskolan i Göteborg och engagerades till kören på Stora Teatern. Efter att ha sjungit när Scandinavium invigdes kom hon 1977 till Malmö Stadsteater – som sedan dess mer eller mindre varit hennes arbetsplats genom åren.

Mer om karriären och annat får vi veta i ”Stjärnorna på slottet” som har premiär dagen före nyårsafton.

– Det är ett fantastiskt intressant och underhållande program. Både som tittare – och inte minst som deltagare – får man lära känna de andra personerna på ett helt annat sätt än innan. Av de som var med i år har jag jobbat mest med Peter Jöback, samt stött på de andra här och där. Ann-Louise Hanson var en av mina idoler som liten och Bosse Parnevik var en fröjd att träffa – så rolig, snäll och småfinurlig. Det var intensiva dagar och äventyrliga aktiviteter. Två gånger trodde jag till och med att jag skulle dö!

Någon press att öppna upp sig och avslöja hemligheter från sitt innersta kände Marianne inte.

– Men det är klart att man måste berätta mycket om sig själv när man ställer upp i ett sådant program. Meningen är ju att man ska komma alla lite under huden och då måste man bjuda på sig själv. Det var inga problem för mig. Jag jobbar en hel del som föreläsare och konferencier och brukar prata om mig själv då, så jag är ganska van.

Snart ringer klockorna in det nya året. Marianne ser fram mot 2018, äntligen en ledig nyårskväll, vilket hör till ovanligheterna. Mer nöjd med livet än vad hon är för tillfället är nog svårt att vara.

Av Joakim Löwing
Foto: Peter Ericsson, Ulrika Malm/SVT och Mattias Ankrah/SVT

Stjärnorna på slottet: Seriestart den 30 december kl 20.00 i SVT1

Läs också: Marianne Mörcks viktresa efter tv-programmet: ”Får leka att man är död”