Marie Olsson Nylanders mamma övergav henne: ”Man ser inte min tunga bakgrund”
Hon är inredare, stylist, designer och konstnär. Hennes hyllade tv-program Husdrömmar Sicilien och Vintageresan på SVT har lockat över en miljon tittare per säsong, och hon har över hundratusen följare i sociala medier. Att Marie Olsson Nylander är omtyckt råder inget tvivel om.
Vi ses i samband med releasen av Maries rum. Det är en tegelsten till bok, men vacker som en inredningspryl. Marie påbörjade detta bild- och skrivprojekt redan för tre år sedan, så fort hennes förra bok Det rosa huset hade gått till tryck.
– Det är en dagboksvariant i kombination med inredning, saga och en del kloka råd, berättar hon.
Den är skriven från hjärtat och Marie önskar att den som håller den i sin hand ska fyllas med styrka, mod och en känsla av att inte behöva vara så ängslig för saker och ting. För det där med ängslighet är Marie inte mycket för. Och kanske är det just denna egenskap som gör henne så älskad, som gjort att hon fått så många tittare och följare.
– Jag är egentligen en rätt vanlig och enkel människa som inte kommer från någon känd familj eller så. Men jag vågar, är glad i livet och tänker ”jag kan”, säger Marie som tror att alldeles för många kvinnor tyvärr tänker ”jag kan inte”.
Köpt hus för tre euro
Till hösten visar Marie åter upp sitt mod i tv-rutan då hon än en gång ger sig på ett husprojekt på Sicilien. Denna gång ser hon på sig själv som ett slags undersökande journalist. Italienska myndigheter har gått ut med att de säljer gamla ruckel för en euro mot att den som köper objektet gör en renovering, och Marie och hennes man Bill kände att de var tvungna att testa.
– Vårt hus kostade visserligen tre euro, men annars verkar det vara sant.
Marie berättar att efter en jordbävning på Sicilien 1968 lämnade många sina förstörda hus. Det kostar mycket att renovera så man valde i stället att bygga nytt. Det är därför det nu står kvar en hel del övergivna ruckel.
För Marie innebär den här typen av projekt – som för många kan vara rätt stressframkallande – främst lust.
– Jag tänker sällan på att jag äger olika hus, snarare ser jag det som att vi lånar och räddar dem genom att till exempel elsäkra eller förebygga fuktskador. Jag tänker att vi har dem till låns och förvaltar dem men sedan är det dags att flytta vidare. Aldrig någonsin har jag tänkt tanken: ”Här vill jag bo tills jag dör.” Min tro är att vi inte äger något alls. Vi är här och nu, men sedan ska andra människor bo i våra rum.
Marie Olsson Nylander
Ålder: 50 år.
Familj: Maken Bill och fyra barn.
Bor: Helsingborg.
Yrke: Inredare, designer, entreprenör, författare.
Aktuell med: Boken Maries rum (Bokfabriken) samt tv-serien Den italienska husdrömmen på Kanal 5 och Max.
Men hennes rotlösa rastlöshet sitter inte i byggnader, den finns inom henne. I sin bok beskriver Marie hur den stillas av en rörelse. Har hon en gång lämnat ett hus vill hon aldrig kliva över den tröskeln igen.
Marie tror att många skilsmässor hade kunnat undvikas om man hade låtit bli att renovera ihop. Men för henne är hus och renoveringar ett jobb, eller kanske en livsstil hon inte kan vara utan. Medan hon ser sig själv som den mer pushiga och emotionella av henne och Bill, så är han den mer lugna och faktabaserade.
Tuffa cancerbehandlingar
I vardagen ser Marie sin man som sitt träd, som sina rötter och stora trygghet. I samband med sin sjukdom – det har nu gått tio år sedan Marie fick cancer – gick hon och Bill ifrån varandra ett tag. Men efter ett år fyllt med tuffa behandlingar då hon mest kände sig som en robot, kom känslorna ikapp henne, och därmed saknaden efter Bill. De insåg att de ville vara med varandra i både nöd och lust och gifte då om sig.
Hon beskriver deras kärlek som genuin, en relation där båda är lite galna men också väldigt tillåtande mot varandra. De ger aldrig varandra några förbud och är medvetna om att en relation handlar om både givande och tagande.
Som familj är de väldigt sammansvetsade.
– Alla hjälper varandra. Mina barn vet att jag hjälper dem, skjutsar, betalar … ja, jag är ganska curlande och skämmer gärna bort dem, men sedan kan jag också ställa krav på dem. De jobbar, bär och flyttar med mig.
Hon förklarar att hennes barn inte är slackers och vet betydelsen av att ställa upp för varandra som familj.
När de får olika förfrågningar, till exempel att göra tv, tar de upp det till diskussion på familjemöten. Det är en ständig dialog och enligt Marie har barnen hittills varit positiva, ja, förutom när tonåringarna ville sova länge på morgonen och det plötsligt kom in en massa människor med kameror i rummet ...
Orolig mamma, men inte hönsig
Denna gång har Marie och Bill dock valt att hålla barnen lite mer utanför än i förra tv-serien. I Den italienska husdrömmen som visas på Kanal 5 och Max i höst handlar det inte så mycket om dem som familj, utan mer om Maries och Bills renovering.
Som mamma beskriver sig Marie som blödig, kärleksfull och lite sträng.
– Jag är orolig, men inte så hönsig. Ärlig och rak. Jag har haft eget företag ända sedan barnen var små. De har alltid fått hänga med mig, precis som jag fick hänga med min pappa på bilverkstan.
Familjen går före jobbet. Men när Marie var yngre prioriterade hon jobbet mer.
– Jag minns att jag kunde vara alldeles uppslukad av jobbet och den duktiga flickan i mig ville alltid göra bra ifrån sig. I dag är inte jobbet hela världen. Viktigast är att vi mår bra i familjen.
Växte upp med pappa
Som liten var Marie en pojkflicka och tillsammans med lillasyster Susanne fick hon hänga på pappas jobb. Föräldrarna skilde sig när döttrarna var riktigt små och eftersom mamman av olika anledningar inte klarade att ta hand om sina barn växte tjejerna upp med sin pappa.
– Vi blev ett slags treenighet, säger Marie och tillägger snabbt att de hade en underbar farmor som alltid fanns där för dem. Pappan behövde bara ringa efter henne så kom hon på en gång.
Marie har inte haft mycket kontakt alls med sin mamma och det har snart gått tre år sedan hon gick bort.
– Det kunde gå väldigt långa perioder innan vi hörde något från henne, men vi visste ju inte om någon annan tillvaro och vi har därför inte saknat att ha en mamma. Man kan inte heller sakna någon som man inte känner, säger Marie.
Sorgen över att ha en frånvarande mamma går att se i boken och Marie säger att det är en livslång process och inte något som går över efter ett par terapisamtal.
– Boken, tv-programmen, skapandet och att få hålla på med hus, rum och stora möbler är terapi för mig.
I sin bok skriver Marie: ”Glitter är det folk ser, mörker är det jag har.” Hon menar att hennes liv kanske främst visar upp en framsida, det färgstarka och energiska. Men det finns också ett mörker.
– Det många inte ser är min tunga bakgrund eller det hårda arbetet. Det är långt ifrån synd om mig. Men man ska veta att jag har jobbat varenda helg i tjugo år, slitit och försakat massor för att vi ska kunna klara oss. Alltid duktig flicka. Att man växer upp utan mamma och blir övergiven som barn gör skada men det har även gett mig ett jävla anamma.
Marie är arbetsnarkoman
I dag förstår Marie vilken stress hennes pappa bar på, att vara den som försörjde dem. Hon ser många likheter mellan sig själv och sin pappa. Hans envishet, ”som emellanåt kan vara så jobbig”, men också hans temperament och intresse för entreprenörskap.
– Pappa drev en bilverkstad hela sitt liv och var, precis som jag, en riktig arbetsnarkoman. Med facit i hand kan jag se att han ibland blev utbränd, men på den tiden fanns det inget namn på det.
Sin högkänslighet tror Marie att hon fått från både pappas och mammas håll. Ju äldre hon blir desto mer har hon insett hur viktigt det är för hennes mående att säga nej till evenemang och liknande som kräver för mycket energi. Premiärer och mingel på röda mattor är exempel på sådant som Marie prioriterar bort i dag. Det tar energi och kräver återhämtning.
Vad som är viktigt i livet blev extra tydligt i samband med sjukdomsperioden.
– Jag har alltid varit en grubblande person, men efter cancern har jag ständigt döden på min axel och allt blev mer avgörande. Jag tar inget i livet för givet längre.
Men att ligga på soffan är inte vila för Marie, det är hon alldeles för rastlös för.
– Jag kan bli jättestressad av att ligga på soffan. Återhämtning för mig är snarare att göra något, som att hugga ved. Absolut bästa avkopplingen är när alla i familjen gör något, en gör läxan och en annan lagar mat. När alla är nöjda och sysslar med sitt, ja det är höjden av lycka och harmoni. Mår barnen bra så mår jag så himla bra. Mår ett barn dåligt så är jag ledsen. Min lycka ligger i barnens mående.
Sorg när barnen flyttar
Marie kan bäva för den dag alla barn har flyttat hemifrån och hon förstår de par som skiljer sig när huset plötsligt känns tomt och när det inte längre finns några barn att laga mat till. Men yngsta dottern Solveig, deras ”snuttefilt”, är bara nio så det kommer att dröja ett tag innan huset står utan barn.
– Men jag fick en försmak av hur det kommer att kännas när Vidar gjorde lumpen. Det var faktiskt ett trauma och jag blev jätteledsen, säger Marie och beskriver hur hon, den dag han skulle åka, tårögd hjälpte honom med manschetterna och hur det kändes som att hon skickade ut sitt barn i strid.
När Vidar väl var tillbaka ett år senare hade han gått ner tio kilo och då grät hon för det.
– Han var jättesmal och en egenskap jag har är att jag hela tiden känner in och med mina barn. Nu ska han flytta till Lund, då är jag lite mer förberedd. Dessutom har vi tre av barnen kvar hemma.
Hur ofta känner du dig nöjd?
– Alltså jag är nöjd med det lilla i livet, som att ta en kopp kaffe ute på trappan en solig dag och jag kräver inte särskilt mycket för att jag ska må bra. Men jag går inte runt och är förnöjsam. När det kommer till mina egna projekt vill jag hela tiden vidare och mer. Sällan stannar jag upp och njuter av det senaste jag gjort, det är jag alldeles för nyfiken för.
Är det så även med boken nu?
– Nej, men alltså jag är så nöjd. Jag tycker att den blev jättefin. Men jag har redan börjat skissa på en ny dröm, nämligen hur min nästa bok ska se ut …
Och så drömmer hon om mer frihet, som en vardag utan telefon och Instagram.
– Jag lägger ut allt mindre och skiter i algoritmen för jag känner inte att jag vill krysta ut bilder utan delar bara när jag har något att dela och säger bara det jag tycker är viktigt, sant och riktigt.
Marie kan gärna vara personlig, men har svårt för att vara ytlig. Dessutom tror hon att det kan vara sunt att vara lite hemlig.
– Lite integritet vill jag ha. Hus, vackra rum och möbler, det som är mitt jobb, det inspirerar jag däremot mer än gärna med.