Pia Johansson: ”När en ölkapsyl öppnades, visste jag att demonen skulle flytta in i honom”

Porträttbild på Pia Johansson som har på sig en orange kavaj och tröja. Hon tittar ut ur bild och i bakgrunden syns en hamn och ett nöjesfält.

Pia Johansson berättar om sin uppväxt med en alkoholiserad pappa, skådespelardrömmarna som liten och om sin ofrivilliga barnlöshet.

Foto: Theresia Köhlin

Bakom skådespelerskan Pia Johanssons glada leende döljer sig erfarenheter som präglat henne djupt. I jul ser vi henne i nya säsongen av SVT-serien Stjärnorna på slottet, där hon pratar öppenhjärtigt om sin barnlöshet och om uppväxten med en alkoholiserad pappa.

Pia Johansson, 61, växte upp med en alkoholiserad pappa och kände mycket skuld och skam som barn.

– När jag blev äldre insåg jag att jag hade fått en superkraft. Redan som liten kunde jag känna av känslor och energier i ett rum. Jag kan gå in i ett rum och höra vad som har sagts. Det är en enorm tillgång för mig i mitt yrke, säger Pia Johansson.

Se också: Maria drack en bag-in-box om dagen: "Alkoholen var min bästa vän."
4:59

Efter reklamen: Se också: Maria drack en bag-in-box om dagen: "Alkoholen var min bästa vän."

(4:59)

Slå på ljud

Inspelningen av programmet var en intensiv tid.

– Vi jobbade från sex på morgonen till midnatt. Då var man ganska slut. Jag tyckte det var kul att vi alla var så medvetna om att vi ville göra ett bra program. Vi blev väldigt tajta. Det var kanske det som förvånade mig mest, hur mycket vi connectade. Var och en av de som var med har mäktiga historier, säger Pia.

Hennes egen berättelse börjar i Umeå en kall novembernatt 1960. Mamma var operationssköterska och pappa djupdykare.

– Han var byggnadsarbetare under vattnet, som svetsade och sprängde och bygger under vattnet. För honom var havet hans tryggaste plats.

Bild på årets deltagare i tv-programmet "Stjärnorna på slottet": Jon-Henrik Fjällgren, Carolina Gynning, Anja Lundquist, Pia Johansson och Lars Lerin. De står utomhus, de ler och Pia har en rosa blommig skjorta på sig.

I julhelgen får vi se Pia i Stjärnorna på slottet, tillsammans med Jon-Henrik Fjällgren, Lars Lerin, Anja Lundquist och Carolina Gynning. Inspelningen gjordes på Bäckaskogs slott i Skåne i somras.

Foto: Magnus Liam Karlsson/SVT

Pia fick två bröder och beskriver hemmet som ett klassiskt arbetarhem med två rum och kök på övervåningen i en villa. Det fanns inte så många böcker i bokhyllan.

– Mamma hade två stora läkarböcker som jag läste, med stor fascination. Speciellt danssjukan var jag orolig för. ”Hoppas jag inte får det!” tänkte jag. För jag dansade ju balett. Vi hade också två band av nationalencyklopedin. Jag antar att mamma prenumererade på dem. Men det var bara från A-F, sedan tog väl pengarna slut, säger Pia.

Pia Johansson: "Jag snodde Boyes dikt"

Dessutom fanns det två dammiga poesiböcker, den ena av Nils Ferlin och den andra av Karin Boye.

– När jag gick på högstadiet skulle vi skriva en egen dikt. Men jag orkade inte. Då tänkte jag att ”den där Karin Boye har väl ingen människa hört talas om”. Så jag plankade hennes dikt Från en stygg flicka: ”Jag hoppas att du inte alls har det bra. Jag hoppas att du ligger vaken som jag…”, och lämnade in den under mitt eget namn. Min lärarinna skrev ”mycket bra!”. Trots att hon mycket väl visste att det var Karin Boyes dikt.

– Hon frågade mig flera gånger om det inte var något som jag ville berätta för henne. Men jag vågade inte erkänna att jag snott Boyes dikt. Hon var klok nog att låta mig hållas. För henne var det viktigaste att jag förstod att Karin Boye var mycket bra!

Årets nobelpristagare i litteratur 2020 är Louise Glück

Tack vare det blev Karin Boye en av Pias favoritförfattare.

– Jag har gjort flera uppläsningar av hennes poesi och har till och med blivit speciellt inbjuden till Boye-sällskapet. När det gäller Boye tar jag aldrig betalt, jag ser det som en ren skuldavskrivning, skrattar Pia.

Pia växte upp med en alkoholiserad pappa

Barndomen präglades mycket av att pappan var alkoholist.

– Som nykter var han charmig, trevlig, omhändertagande och skojig. En skicklig yrkesman och en god berättare som hade lätt att få andra att skratta. Men så fort jag hörde en ölkapsyl öppnas, så visste jag att demonen skulle flytta in i honom.

Pias tidigaste minne är när hon som fyraåring hör skrik i hallen, går ut och ser sin pappa slå mamman.

Bild på Pia, hon sitter i en soffa utomhus, med två hundar i knät. Hon ler och håller om hundarna. Hon har en röd topp på sig.

Pia är också hundcoach och har en egen australian shepherd, Manjo.

Foto: Cornelia Nordström/EXP/TT

– Jag försökte instinktivt trösta min mamma, men kunde inte nå henne. Det var nästan det värsta. Det där har jag talat med min mamma om tusen gånger efteråt. Ögonblicket var ett trauma både för henne och mig. Det blev så tydligt där och då: Tänk om min mamma dör! Jag skulle aldrig klara att min mamma dog. Som barn var det verkligen komplicerat för mig, att ha så starka känslor, utan att kunna kommunicera dem. I stället blev jag expert på att göra mamma glad, genom att rita en teckning, städa ett rum och trixa och fixa, säger Pia.

Det ovillkorade lugnet och tryggheten hittade hon i stället i naturen.

– Min första terapeut var en tall! Jag talade även med växter och stenar. Den känslan har alltid funnits i mig, att allting är besjälat, att vi är en del av alltet. Kanske har det att göra med mitt samiska påbrå, säger hon.

Som barn älskade Pia att vara kreativ och skapa saker med sina händer.

– Det fanns något som hette Bygg och lek i Umeå. Ett inhägnat område med plank och spikar, där vi fick bygga vad vi ville, utan att någon vuxen oroade sig för att man skulle såga av sig några fingrar, skrattar hon.

Anne om svåra tiden som psykiskt sjuk mamma: ”Jag kunde inte ta hand om mitt barn”
Bild på Pia och sin danspartner på dansgolvet i Lets Dance. De har på sig mörkblåa kläder och röda skor. Pia skrattar och de håller i varandra i en dansrörelse.

Pia Johansson och danspartnern Marc Christensen i Let’s dance 2016. Hon anknöt till sitt samiska arv genom att bugga i en samisk klänning.

Foto: Karin Törnblom/TT

På mellanstadiet älskade hon att improvisera och klä ut sig på ”Roliga timmen”.

– Jag fick låna nyckeln av fröken, sminkade mig och berättade historier. Till slut sa lärarinnan att nu kanske det räcker, nu kanske vi ska låta någon annan få göra något…

Redan som sjuåring visste Pia att hon ville bli skådespelerska, och nio år senare flyttade hon till Stockholm och fick jobb som barnflicka hos en familj i Bromma.

– Jag kom ju dit i träskor och två flätor och tänkte: Nu kör vi! På förmiddagarna gick jag på Stockholms teaterverkstad. På eftermiddagarna tog jag hand om barnfamiljen. Och på sena kvällarna gick jag på teatrar och kunde se i princip allt jag ville. Som Hasse och Tage-revyer, ja, vilken lycka! I breven hem, som mamma har sparat, så undrade jag varför alla sprang till tunnelbanan, det kom ju ett nytt tåg hela tiden. I Norrland hade man ett helt annat förhållande till tid och rum.

Johan Ulvesons son går i pappas fotspår – här är Max i dag

Släppte all skam och skuld

Som sjuttonåring kom Pia Johansson in på Skara skolscen.

– Det var en av de bästa tiderna i mitt liv. Skara var en liten stad och vi var ett litet sammansvetsat gäng där alla ville samma sak. Vi fick vara nördiga ihop och bara hålla på med det vi älskade: teater. Där blev jag förresten kompis med Marie Richardsson, som fortfarande är en av mina bästa vänner, säger hon.

Under den här tiden blev Pia gravid. Något hon berättade om i SVT-serien Barn till varje pris.

– Just då var det självklart att göra abort. Jag fick väl morfin under själva ingreppet och var rätt omtöcknad. Det var inte förrän efteråt, när jag hade haft den där energin som plötsligt var borta, som det blev svårt. Det kändes som om jag hade glömt mitt barn på sjukhuset.

Porträttbild på Pia med en blomkrans på huvudet. Hon har på sig en färgglad blommig topp och i bakgrunden syns gröna träd och buskar.

Sommaren 2006 sommarpratade Pia Johansson öppenhjärtigt om sin ofrivilliga barnlöshet.

Foto: Karin Törnblom/TT

Pia är troende katolik, vilket gör abortfrågan än mer komplicerad.

– Länge längtade jag efter egna barn och skuldbelade mig själv för att jag inte fick några. Den biologiska klockan och driften är ju så stark. Tidigt får vi lära oss att meningen med livet är att få barn. Men i dag tror jag att alla människors mening är att leva livet. Oavsett vilket liv man väljer att leva, säger hon.

Malin Persson Giolito om att tro på Gud

Pia har alltid haft en gudstro. För drygt trettio år sedan följde hon med en väninna till katolska kyrkan, för att lyssna på en föreläsning med pater Rainer Carls.

– Han var så rolig och finurlig och såg ut som en snäll, fransk bulldog. Jag gick dit och trodde att jag skulle få svar på en massa frågor, men gick därifrån med ännu fler frågor och filosofiska funderingar.

Porträttbild på Pia Johansson som har på sig en orange kavaj och tröja. Hon står på en båtbrygga, lutar sig mot en stolpe och höjer den ena handen ovanför huvudet. Hon ler och tittar in i kameran.

Redan som sjuåring visste Pia Johansson att hon ville bli skådespelare.

Foto: Theresia Köhlin

Efter det gick Pia i personliga samtal med Rainer Carls.

– Han kunde rätta min livsresa som en ömsint moder. Rainer Carls hjälpte mig att tänka och rensa i det som var kärnan i min tro och mitt komplicerade förhållande till en fadersfigur. Det var också hos honom som jag kunde släppa mycket skuld och skam kring min uppväxt och aborten, säger hon.

Besöket på pappans behandlingshem

När Pia var 28 år kom pappan till ett behandlingshem.

– När det blev en familjevecka trodde vi att vi skulle komma dit och rädda pappa. Men vi fick inte ens träffa honom! Det var lite av en chock. I stället skulle vi lära oss hur sjuka vi andra var, i vårt medberoende. Det absolut modigaste jag har gjort var att sitta framför min pappa på en stol och berätta om allt elände som hans missbruk inneburit för mig. Sedan fick jag höra min mamma berätta inför pappa vad hon hade blivit utsatt för. Och min bror fick berätta om sina tuffa upplevelser.

– Vi gick all in, vi grät och kräktes och skrattade och fick vädra ur allt. Än i dag är det bland det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Det var som att jag fick kasta av mig tjugo kilo med skit, som jag hade gått och burit på i alla år. Pappa hade en helt öppen blick när han lyssnade. Han grät. Det kändes verkligen som om jag hade blivit sedd. Efteråt kändes det som om jag flög ut ur det där rummet, säger Pia.

Efter pappans död hittade hon ett kollegieblock, som hon först tänkt slänga, eftersom det var tomt. Men Pias intuition sa henne att det var något speciellt med just det här blocket.

– Min pappa skrev med sådant hårt anslag, att det blev avtryck på pappersbladet under. Så jag satte mig med en blyertspenna, som när man var liten och lekte att man var detektiv, och skuggade fram texten.

Det visade sig att det var dagboksanteckningar från behandlingshemmet.

– Det var hans samtal med havet. Han hade avskytt kyrkan i alla år, men – och det här är så fantastiskt – han hade gjort om Gud till havet. I sina anteckningar tackade han havet för det liv och beskydd han hade fått. Hur havet hade gett honom trygghet och pengar till sin familj. Hur havet hade omfamnat honom och lett honom och lyft honom, när han behövt det som mest. Just de här orden läste vi sedan, när vi strödde ut hans aska över havet. Och då kände jag så starkt: Tack pappa.

Pia tillsammans med skådespelarna, en man och två barn, från julkalendern "LasseMajas detektivbyrå". De står framför ett grönt hus med gröna fönsterkarmar. Pia har en röd skjorta på sig.

I julkalendern LasseMajas detektivbyrå spelade Pia den ganska speciella prästen i byn.

Foto: Anna Hållams

Som skådespelerska har Pia haft stor nytta av sina erfarenheter från barndomen.

– Det har gett mig en superkraft. I grunden är jag övertygad om att alla föds med dessa berikande gåvor, som känsliga sinnen och stark intuition. Men tack vare min barndom tvingades jag odla mina superkrafter för att överleva. Jag kunde känna av känslor och energier i olika rum. Det har jag otroligt stor användning för i mitt yrke i dag, när jag föreläser eller står på scenen och ska läsa av en publik. Som skådespelerska jag har fått väldigt mycket gratis tack vare min intuition, säger Pia.

Ingmar Bergmans dotter om svåra uppväxten

Hon har arbetat med Ingmar Bergman, gjort otaliga pjäser och filmer, har blivit folkkär genom programmen På Minuten i radio och Parlamentet i TV. Dessutom föreläser hon och är diplomerad hundcoach.

När jag frågar om det finns något hon fortfarande drömmer om att få göra, så funderar hon en stund innan hon svarar:

– Pandemin och kriget i Ukraina har nog gjort att jag fokuserar på att leva i nuet. För man vet inte, allt kan tas ifrån en. Jag tänker faktiskt inte längre än till nästa kopp kaffe. Ja, så tänker jag: Undrar vem jag ska få dricka min nästa kopp kaffe med?

Det här är Pia!

  • Namn: Pia Johansson.
  • Ålder: 61 år.
  • Gör: Skådespelerska, föreläsare och hundcoach.
  • Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm.
  • Familj: Hunden Manjo, en australian shepherd.
  • Aktuell: I Stjärnorna på Slottet på SVT med premiär i julhelgen.