Skådespelaren Julia Lyskova: Jag fascineras av äldre män

Vi ses en solig dag i centrala Stockholm och Julia Lyskova får nästan nypa sig själv i armen då hon konstaterar att hennes dröm just nu går i uppfyllelse. Att få skådespela är en vision hon haft sedan barnsben. Hon är just nu aktuell med inte mindre än två serier på Viaplay. Thunder in my heart skapad av Amy Deasismont och Leva life där hon spelar mot bland annat Hanna Ardéhn.

Efter reklamen: Se också: Ofult hemma – en ny podd med Kakan och Brita

I Thunder in my heart spelar Julia en filterlös karaktär som inte är särskilt eftertänksam av sig.

– Antonia är en modig, frisk fläkt som inte har så mycket konsekvens­tänk. Ibland blir det fel, men inget är av ondo. Hon drivs av sina känslor och just att vara så hängiven det man känner är något jag verkligen kan identifiera mig med, säger Julia.

Hon beskriver också sin karaktär som mycket coolare än hon själv.

– Jag är en ängslig och orolig person, säger hon. Serien handlar om hur man påverkas av sin familj och hur man som ung vuxen skapar ytterligare en familj med sina vänner. Det är så tydligt hur man påverkar varandra, på både bra och dåliga sätt, beroende på hur vi växt upp, säger Julia.

Hon menar att utmaningarna är många som ung vuxen. På pappret är man plötsligt vuxen, men samtidigt är det svårt att veta hur man ska agera som vuxen.

Julia har tidigare spelat teater i olika fria teatergrupper. Hennes erfarenhet är att sminka sig själv och till och med vara med och skapa de olika miljöerna på scen. Därför upplevde hon processen med tv-serien som oerhört lyxig.

– Jag fick en otrolig första upplevelse och har insett att jag är bortskämd som fick en sådan bra start. Jag var omgiven av fantastiska regissörer och alla hade en väldigt fin attityd vilket fick mig att känna mig trygg från början till slut.

Hon betonar vikten av att som skådespelerska känna sig just trygg. Det är först då man vågar improvisera och slappna av i sitt agerande.

Julia Lyskova om manusförfattaren Amy Deasismont

Amy Deasismont har jobbat med serien i många år och Julia ser upp till sin manusförfattare.

– Jag beundrar Amy som kunnat ha fokus på berättelsen under så lång tid. Alla har en bok eller serie inom sig, men att inte ge upp eller tappa lusten efter så många år är otroligt imponerade. Amy är dessutom fantastisk att jobba med, hon är mån om oss andra och är otroligt humoristisk, säger Julia.

nöjeAmy Deasismont slog igenom som barnstjärna: ”Har stor nytta av det idag”

Julia berättar att själv har hon inte lyckats fullfölja projekt på samma vis och imponeras av människor som klarar det. Däremot har hon hela tiden vetat att hon har berättandet inom sig. Som barn var hon en teaterapa och klassens clown. På gymnasiet gick hon teaterlinjen, men visste därefter inte vilken väg hon skulle gå med sin berättarlust.

– Jag stod och valde mellan teaterscenen, radio, film, tv och journalistik och påbörjade flera olika utbildningar, men hoppade av. Jag började plugga journalistik, men hoppade av när jag fick praktik på produktionsbolaget Baluba. Jag läste svensk film och hoppade av, sedan läste jag tv-produktion men hoppade av för att jag var så extremt dålig på teknik, säger Julia.

Hon har också hunnit med att läsa till socionom under två och ett halvt år.

– Jag har alltid känt en längtan efter att få jobba som kurator och det är ett annat mål jag har, om det skulle vara så att det inte blir fler jobb efter de här. Det är inget jag tar för givet, säger hon.

nöjeJohan Ulvesons son går i pappas fotspår – här är Max i dag

Visst kan det finnas likheter mellan jobben som skådespelerska och kurator, menar hon.

– När man lägger allt fokus och går in i sin karaktär tar man en paus från sig själv. Samma fokus behöver man ha som kurator när man försöker lösa problem åt andra.

Julia Lyskova fick ångestattacker varje dag

Julia vågar inte tro på fler jobb även om hon hoppas mer än något annat. Det där med att oroa sig och ängslas för saker som ska hända eller inte hända har funnits sedan hon var liten. Hon beskriver sig själv som en väldigt kavat och pratig tjej, samtidigt har hon alltid upplevt ångest, något som inte heller blir bättre av att hon är hypokondriker.

– Den mesta ångesten kom någonstans i 10-årsåldern, kanske hade det att göra med flytten från liten ort till Stockholm. Jag har alltid varit känslig för förändringar och varit allmänt överkänslig som person.

Ångesten finns alltid där, men Julia säger att den kommer och går i perioder. Hon är vemodig som person och hon tycker att det är en svår fråga hon måste ställa sig: Vad är ångest och vad är personlighet?

När hon arbetar känner hon inte av den lika mycket, därför älskar hon att jobba. Så har det inte alltid varit. Innan hon hittade till teatern brukade hon leta efter ursäkter att inte gå till arbetet.

– Jag hade svårt att ens gå utanför hemmet. När det var som värst och jag hade panikångestattacker dagligen, parkerade jag mig själv i receptionen på sjukhuset. Jag var totalt utmattad av ångest och oroade mig för att jag skulle dö.

När Julia var i 23-årsåldern började hon medicinera, tiden därefter blev den tuffaste hon upplevt. Men efter den värsta insättnings-perioden vände måendet och hon säger att hon förespråkar ångestdämpande mediciner.

– Jag försökte trappa ner och sluta med medicinen en gång, men ångesten och oron slog till direkt.

"Med alkoholen kunde jag fly från känslan att vara ful, tjock och dum".

hälsaNina levde dubbelliv: Drack till allt blev svart

I dag finner hon terapi i skådespeleriet.

– Förr mådde jag dåligt av att gå till jobbet, nu längtar jag. Jag älskar leken som det innebär att gå in i nya roller, och intensiteten där man glömmer både tid och rum.

Julia tycker även att internet är ett bra rum för den som är ångestfylld.

– Där kan man hitta människor i andra sub-grupper och kulturer på andra sidan jorden som bär på samma oro som du. Jag tror det är viktigt att ha andra i samma situation som man kan relatera till eller spegla sig i.

Nära med mamma men ingen närvarande pappa

Julia låg i sin mammas mage när mamman invandrade från Ryssland tillsammans med sin morbror och mormor. Hennes föräldrar gick isär när Julia var liten och hon har därför inget minne alls från sin pappa. I stället för att känna avsaknad eller bitterhet mot honom, har hon sett det som en lyx att växa upp med tre vuxna.

– De tre fostrade mig tillsammans och jag har aldrig känt något behov av att försöka kontakta pappa.

Hon berättar att hon alltid stått sin mamma väldigt nära och än i dag berättar hon de allra mest privata saker för henne.

– Jag har nog inte alltid varit så lätt att ha att göra med. Som tonåring tyckte jag att ingen förstod mig, jag var väldigt känslosam och argsint. Men mamma och jag har stått vid varandras sida genom allt, säger Julia.

Fram till Julia var sex år pratade hon flytande ryska, men när hennes mamma flyttade ut började det pratas mer svenska. Hon är flerspråkig i dag, men ryskan är inte lika flytande.

relationerJessica Andersson hamnade på fosterhem: ”Jag ville ha en närvarande mamma”

På frågan om hon känner av sitt ryska påbrå, svarar hon att både hon och hennes mamma är otroligt sociala.

– Mamma kan bjuda hem vem som helst utan att det skulle kännas konstigt. Det känns väldigt ryskt. Jag upplever också att man i Ryssland har lättare för att prata om sina känslor. Allt är inte lika tillrättalagt som i Sverige och det finns ett temperament när man talar med varandra som jag kanske inte upplever här på samma sätt.

Stor poddsuccé med Julia Frändfors

Podden Daddy issues har släppts i snart 200 avsnitt och har nått lyssnarsuccè, något som Julia och hennes poddkompis Julia Frändfors såklart finner fantastiskt roligt. Från början kände de att det fanns ett speciellt hål i poddvärlden som behövde fyllas.

– Vi är inte speciellt nischade utan pratar främst om oss själva och vad som händer i våra liv. Men det som sammanförde oss två var just vår avsaknad av en biologisk pappa under uppväxten. Vi pratar en hel del om hur det har påverkat oss och varför jag till exempel alltid sett upp till äldre män.

Julia berättar att hon som ung tjej hade en inramad bild på Mikael Persbrandt i sitt flickrum och att hon än i dag fascinerats av äldre män.

– Jag tycker att de är gulliga och skräckinjagande på samma gång. Ofta när jag träffar en äldre man blir det lite stelt för jag vet inte hur man ska prata med dem. Hur är de och vad tänker de på?

Eftersom Julias pappa inte gjort något avtryck i Julias liv känner hon ingen saknad. Hennes mamma har stillat de få frågor Julia burit på och hon menar själv att hon varit ovanligt ”onyfiken”.

– Det finns ett narrativ, i till exempel böcker och filmer, där man ska vara nyfiken på sitt ursprung, men jag känner ingen skyldighet att vara nyfiken på honom. Jag anser att det är en pappas jobb att vara nyfiken på sitt barn.■