Titti Sjöblom föddes i rampljuset: Lust är min drivkraft inte stjärnstatus
Det är fortfarande sensommarvarmt när sångerskan Titti Sjöblom mellanlandar i sin lilla övernattningslägenhet i Vasastan i Stockholm. Hon kommer senast från Göteborg, där hon har uppträtt tillsammans med maken Ehrling Eliasson, och om ett par timmar ska de färdas vidare mot Ullånger.
– Vi har ett litet hem i Stockholm och ett stort i Ullånger, vilket är perfekta utgångslägen för konserter i såväl Mälardalen som Höga Kusten och norrut, konstaterar Titti som beskriver huset i Ullånger som en oas av stillhet att längta hem till.
Här har hon naturen runt knuten, här plockar hon svamp och blåbär och njuter av tystnaden och lugnet.
– Trots att jag är uppvuxen i Stockholm, känner jag mig hemma i Ullånger. Jag har aldrig varit en person som älskar shopping eller att festa, jag trivs bra i glesbygden. Och nu, under pandemin, har ordet glesbygd aldrig klingat så vackert!
Titti Sjöblom har den sortens utseende som inte förändras nämnvärt över tid. Hon har passerat 70, men den pigga utstrålningen och den klara blicken är sig lika när man jämför med bilder från förr. Det är något flickaktigt och på samma gång resolut över sångerskan som på sin charmiga bakgård, över en mugg hämtkaffe, berättar om hur det var att växa upp som Alice Babs yngsta och kanske mest musikaliska dotter.
Växte upp med världsstjärnor hemma
För att vara barn till en världsstjärna kan knappast ha varit lätt. Eller?
– När mamma var ute på turné fanns pappa där för oss barn. Han var förmodligen en av de första hemmapapporna, han tog hand om hushållet och tyckte det var självklart att mamma skulle satsa på sin karriär. Han stod tillbaka för hennes skull och kände aldrig någon bitterhet. Och när mamma var hemma låg allt hennes fokus på oss barn, hon var väldigt kärleksfull. Så uppväxten i villan i Solsidan var trygg, mina föräldrar älskade och respekterade varandra och jag kände mig bekräftad och sedd, även om jag såklart saknade mamma när hon var borta på jobb, säger Titti, som gärna hängde med sin mor när tillfälle gavs och som redan som tvååring sjöng med klar stämma.
– Jag hade en fin röst och ville vara med i studion när mamma spelade in skivor. Det ledde till att vi ofta sjöng tillsammans, jag den raka stämman medan mamma improviserade, och ett av mina första framträdanden var när jag sjöng Droppen dripp på samma gala som Sammy Davis jr och Ingrid Bergman, berättar Titti.
När hon var liten jammades och sjöngs det ofta i hemmet och ibland satt legender som Duke Ellington vid pianot. Att han var världsstjärna var inget som Titti brydde sig om, däremot att hemmet fylldes av härlig jazzmusik – som gick rakt in i hennes hjärta.
Men att vara dotter till Alice Babs och därtill barnkändis var inget som gav Titti status i skolan, tvärtom.
Det här är Titti!
Namn: Titti Sjöblom
Ålder: 72 år.
Familj: Maken Ehrling Eliasson, sönerna Claes och Nils, barnbarn och bonusbarnbarn.
Bor: I Ullånger och Stockholm.
Gör: Sångerska, aktuell med sina memoarer Född i rampljuset (Ekerlids förlag).
– Jag blev mobbad och utfrusen. Det handlade nog mycket om avundsjuka, man skulle inte sticka ut och inbilla sig att man var någon, säger Titti, som i tonåren valde att gå en annan väg, bort från mamma och sången.
Inte stått i skuggan av berömd mamma
Hon satsade på jazzdans i stället och älskade det. Men musiken var ändå hennes ständiga följeslagare och så småningom tog hon upp sången igen, men nu på sina egna villkor.
– På 70-talet sjöng jag ingenting som jag hade gjort med mamma. För alla recensioner handlade om henne, inte om mig. Jag blev ständigt jämförd och det var naturligtvis jobbigt, även om det inte var illa menat. Men på något sätt kom jag till en acceptans av att så här kommer det att vara, det var något jag måste förhålla mig till och i stället för att känna mig förbisedd valde jag att omfamna gåvan att ha fått växa upp med musiken och min berömda mamma, säger Titti och nämner i en bisats hur hon en gång kom i samspråk med Gösta Ekman om att vara barn till en legend.
– Han tyckte det var jättejobbigt. Men jag kände inte igen mig i det där. Jag upplever aldrig att jag står i skuggan av Alice Babs. Jag har gått min egen väg och har, genom att vara sann mot mig själv och min musikalitet, kunnat hålla mig kvar i branschen länge. Jag är inte trendkänslig och har inte velat sjunga till vilket pris som helst. Tvärtom har jag tackat nej till mycket för att det inte har känts rätt. Men så länge folk vill höra mig så fortsätter jag!
Att stå på scenen är det bästa Titti vet. Att göra varje konsert unik, att bli ett med publiken och musikerna, att improvisera och skapa magi i stunden. Men innan hon kom fram till att musiken var hennes kall, hade hon en period av sökande.
– Jag tänkte att jag behövde något annat att falla tillbaka på om sångkarriären skulle fallera, så jag pluggade franska, pedagogik, kulturantropologi och musikvetenskap på universitetet. Fördelen var att jag när jag pluggade kunde vara hemma med mina söner i veckorna, medan barnens pappa Magnus tog över ruljansen på helgerna, när jag jobbade, säger Titti.
Tycker att hon dragit högsta vinsten
Hon skrattar till när hon berättar att hon först som 25-åring hörde uttryck som ”typiskt karlar” – med viss förvåning. Utan att vara uttalad feminist har Titti alltid satt sina egna villkor. Hon säger sig sällan ha upplevt sexism eller att män i branschen värderar henne lägre bara för att hon är kvinna.
– Jag är uppvuxen med en hemmapappa och mina söner är lika jämställda som han var. För mig har det fallit naturligt att ta kommando över mitt arbete och jag har alltid mötts av respekt från såväl manliga som kvinnliga kollegor. Det viktigaste har inte varit att odla min egen framgång och höjas till skyarna, utan att lyfta fram musiken och glädjen. Lust, inte stjärnstatus, är min drivkraft och genom att hålla en låg profil anser jag mig ha dragit den högsta vinsten!
Det strålar om Titti Sjöblom. Hon tycks vara en i grunden ljus och glad människa.
– Jag har massor av skäl att vara nöjd med livet. Jag har ett jobb jag älskar, två fantastiska söner, barnbarn och en underbar man… men visst har jag haft perioder i livet då jag mått dåligt och känt oro för framtiden.
När hennes äktenskap gick i kras i mitten av 90-talet hamnade hon i en svacka. Ena sonen hade flyttat hemifrån och den andre skulle fylla 17 när hon flyttade tillbaka till sin studentlya i Stockholm. Som nu ensamstående oroade hon sig för ekonomi och jobb, men någon bitterhet eller ilska kände hon aldrig, utan mera en sorg över att livet inte blev som hon tänkt sig.
– Det är inte lönt att tycka synd om sig själv, resonerar hon. Jag har så oerhört mycket att vara tacksam för och det brukar jag tänka på när jag känner mig lite nere.
Kärlekens låga brinner lika starkt
Men ur askan reste sig fågeln Fenix och några år efter skilsmässan slog kärleken till igen – den här gången via musiken.
– Jag och Ehrling hade jobbat ihop och kände varandra som kollegor och yrkesmänniskor. Men det var först när bara han och jag jobbade tillsammans som vi lärde känna varandra på djupet. Vi trivdes ihop och jag såg fram emot varje stund med honom. Samtidigt var jag rädd att förstöra vår fina vänskap genom att bejaka kärleken…
Titti hinner just avsluta meningen när Ehrling kommer ner från lägenheten med några glas och en kanna kallt vatten.
– Jag tänkte att ni kanske var törstiga. Men jag ska inte bli långvarig, säger han vänligt medan han dukar upp.
Titti ler varmt mot maken. De har varit ett par i 24 år och kärlekens låga brinner lika starkt nu som då.
– Jag föll för hans humor, lyhördhet och musikalitet. Med Ehrling kan jag vara mig själv och vi lyfter varandra. Han är faktiskt rätt lik min far, säger Titti glatt.
Hon känner sig lyckligt lottad som fann sin själsfrände mitt i livet och beskriver ett äktenskap präglat av tillit, ordlös kommunikation och stor generositet gentemot varandra. Eftersom Ehrling är musiker jobbar de ofta ihop, vilket bara är bonus.
Att skriva sina memoarer var ingen självklarhet, men när pandemin kom fick Titti plötsligt massor av tid. Hon skulle gå en skrivarkurs, men den ställdes in. Då började hon skriva på egen hand, kreativ som hon är.
Det ena gav det andra, hon började gräva i sin minnesbank och upptäckte att hon har ett gott visuellt minne och att hon med exakthet kom ihåg upplevelser och känslor från sin tidiga barndom. I boken gör hon nedslag i olika händelser som varit betydelsefulla – eller bara roliga att berätta om.
– Som när jag 1973 blev tillfrågad att sjunga med ABBA då Agneta Fältskog var höggravid, men var tvungen att tacka nej av samma skäl. Året innan hade jag delat huvudrollen med Agneta i musikalen Jesus Christ Superstar. Det var många som tog fel på oss då, vi var rätt lika till utseendet, säger Titti med glitter i blicken.
Aldrig varit avundsjuk på andra artister
En mindre empatisk och generös person hade kanske blivit bitter över att ”nästan” ha varit med i ABBA.
– Själv blir jag bara glad när duktiga musiker har framgång. Avundsjuka ligger inte för mig, säger hon och rycker lätt på axlarna.
Titti har inte velat hänga ut någon i sina memoarer. I stället vill hon lyfta fram de goda samarbetena och erfarenheterna som artist.
– Jag hade till exempel inte alls tänkt att berätta så mycket om mamma i boken, men märkte att våra liv både på och vid sidan av scenen var så sammanflätade att det inte gick att undvika. Många hade säkert velat ha smaskiga avslöjanden om kända personer jag träffat. Men i stället har jag valt berätta om allt spännande och kul jag har fått uppleva. Jag har suttit i styrelsen för Fältartisterna och sett sångerskor som Louise Hofsten och Sarah Dawn Finer blomma, jag har sjungit på stora och små scener, jag har skumpat på lastbilsflak med ryggskott och bytt scenkläder i trånga utrymmen. För att jag älskar det jag gör!
Tittis händer sluter om kaffemuggen, som hunnit svalna, precis som luften.