Ulf Brunnbergs kamp fick dottern Johanna att säga ifrån: Blev knäppt

Det här minns vi från 80-talet

Den folkkära skådespelaren Ulf Brunnberg tillbringar mycket av sin tid ute på Lidingö, norr om Stockholm. Där bor han i ett stort hus med sina motordrivna fordon sedan 1988. Att lämna ön är inget han gör i onödan.

– Jag bor så pass bra så jag vill vara hemma, förklarar han.

Att resa sker allt mer sällan men 2025 tog Ulf sitt pick och pack och följde med Christopher Garplind till ön Hydra i Grekland, där de spelade in SVT-programmet Semester med Garplind.

– Det var trevligt men jobbigt. Där vi var fanns ju ingenting med hjul på utan det är åsnor som gäller, säger Ulf.

Terrängen på Hydra består nämligen av mycket backar och trappor så det är benen eller åsnor som gäller för att ta sig fram. Inspelningen blev därför en aning bökig.

– Men i övrigt tyckte jag att det var ett jättetrevligt arbetsteam och Christopher Garplind tycker jag om redan sedan innan. Men det är alltid borta bra men hemma bäst, säger Ulf.

Under resans gång var Christopher fast besluten att hitta Ulfs sista ”ragg”, något som visade sig vara ett mycket svårt uppdrag.

– Han hade någon idé om att han skulle para ihop mig med någon dam där. Det var jag inte intresserad av, säger Ulf bestämt.

Damen i fråga var den gulliga kvinnan Desirée och det blev trots allt en dejt för Ulf.

– Det var en trevlig dam men jag har inga ambitioner att bli ihop med någon. Jag är nöjd som det är, säger han.

Uppväxten och viljan att aldrig gifta sig igen

I programmet talar Ulf och Christopher om hans negativa inställning till att finna en ny kärlek och enligt honom själv kan det bottna sig i uppväxten.

– Min mor och far hejade aldrig på mig att flytta ihop eller skaffa en stor familj, säger Ulf när han berättar om sina föräldrar för Allas.

Han tror att det kan ha att göra med hur skilsmässorna började öka på 1950-talet och att hans föräldrar därför blev skeptiska till familjebildning för sönernas räkning. Ulfs föräldrar skilde sig nämligen när han var ung pojke.

– Det var ingenting som min bror och jag led av egentligen, han växte upp med vår mor och jag med vår far, så vi blev ju lite olika på det viset, säger Ulf.

Ulfs föräldrars giftermål var uppstyrt av den äldre generationen, vilket redan på den tiden var utanför normen.

– Det blev en form av socialt tvång, det märkte man ju. Jag har dragit mina slutsatser och gjort min värdering av det, det är inget jag lider av. Jag har inte haft en stökig barndom som andra säger sig ha haft i offentliga medier, säger Ulf.

Ulf själv har varit gift en gång i tiden, med sin dotters mor. Äktenskapet slutade dock i en skilsmässa i slutet på 1990-talet.

– Jag har varit gift en gång, aldrig mer. Man kan inte stå i kyrkan och lova bort sig och göra om det tre, fyra gånger. Det tycker jag verkar patetiskt, då har man inte hittat sin egen identitet, konstaterar han.

Vänner och familj – väger upp för allt

Kärlek och tillhörighet kan te sig på många sätt och Ulf har andra källor än en livspartner som ger honom just detta.

– Det sociala får jag tillfredsställt av att träffa mina vänner på luncher. Jag trivs även väldigt mycket för mig själv, sedan så har jag ju min dotter som jag tycker om att att vara med också. De väger upp för allt, säger Ulf.

Ulf och hans dotter Lovisa har länge haft det svårt att umgås på grund av långa distanser dem emellan då dottern har studerat på andra sidan atlanten, men nu har hon flyttat hem till Sverige igen.

– Det går att vara med varandra oftare. Det tycker jag är kul och det tycker nog hon också, säger Ulf.

Under åren som Lovisa var iväg och studerade i USA hamnade de i en mindre konflikt, som bottnar i Ulfs starka åsikter om de nya Jönssonligan-filmerna.

– Jag hade mina åsikter och min bestämdhet och hon hade sin, och där hade vi det knäppt ett tag. Men det är ett överstökat problem, det är historia i dag, förklarar Ulf.

Den långa kampen att stoppa Jönssonligan

Ulfs kamp för att stoppa nya Jönssonligan-filmer tog fart redan när 1990-talets filmer om Lilla Jönssonligan kom ut och tog den svenska befolkningen med storm. Då fick man följa de klumpiga mästertjuvarna som barn.

Redan då var Ulf, som spelade den ikoniska karaktären Ragnar Vanheden, kritiskt inställd. Han tyckte att barnfilmerna hade en negativ inverkan på de vuxna skådespelarna och att de förvanskade tanken med Jönssonligan.

– Poängen med Jönssonligan är ju inte att små barn spelar vuxna, utan att vuxna är lite naiva och barnsliga. Det är det som är humorn, sa Ulf till Aftonbladet redan 2003.

De senaste åren har Ulf tagit upp kampen igen, men denna gång mot de nya filmerna med vuxna skådespelare. Kampen har inte bara lett till hårda ord i media, utan denna gång har det resulterat i en juridisk kamp mellan David och Goliat (Ulf och SF).

– Det var i och med den senaste filmen jag satte igång den här juridiska processen. SF har gjort en till film och nu kan de inte använda ”Sickan” utan de får använda Charles Ingvar och de kan inte använda ”Dynamit-Harry” heller, där får de bara använda Harry, förklarar Ulf som numera menar att han har upphovsrätten till de två karaktärernas smeknamn.

SF har sedan innan äganderätten till karaktären Vanheden som Ulf själv gestaltat i åtta filmer.

– De lyckades muta in det redan på 80-talet när vi började, det måste ha varit min goda vän Örjan Enström som tecknade in det direkt. För det har ju visat sig att utav Jönssonligans figurer så är det kanske Vanheden som folk pratar mest om, säger Ulf.

Under 2025 har SF spelat in Jönssonligan och Wall Enberg som har planerad premiär i december 2026. Ulf är fast besluten om att stoppa filmen.

– Antagligen är den så dålig så att de inte får ihop den eller så är det jag som hindrar dem. Men då måste de ju ta kontakt med mig och göra upp det här på något vis, men jag har inte hört någonting. Jag har en advokat som ligger skjutklar, så det är bara att trycka på en knapp så är det världskrig, förklarar Ulf bestämt.

Ulf är inte ensam i sin kamp mot nyinspelningar av de komiska tjuvfilmerna, han har det senaste året fått starkt stöd av en mängd människor som till och med har donerat pengar.

– Det är så fantastiskt. Jag vet inte hur jag ska tacka dem. Jag blir så jävla rörd av det. Det hade kanske varit svårt att fortsätta med den här dumma konflikten om inte publiken själva tyckte att de nya filmerna är botten. Det är gesten som jag blir så jävla imponerad av, utbrister Ulf direkt när donationerna kommer på tal.

Han fortsätter:

– Jag tycker nog att jag måste stå för det jag tycker och det har jag gjort och det har kostat pengar, kan jag säga.

Sedan 2015 har tre försök till att blåsa liv i nya Jönssonligan-filmer kommit och gått på den vita duken.

– Den första kopian hade inte med Jönssonligan att göra överhuvudtaget och den som Henrik Dorsin och Thomas Alfredson gjorde, det var ju ett magplask utav guds nåde. Och den som Robert Gustafsson gjorde, den var ett riktigt magplask den också, konstaterar han.

Svensk film – på botten

Det är inte bara Jönssonligan som fått utstå kängor av Ulf, han är nämligen inte imponerad av svensk modern film överhuvudtaget.

– Svensk film, det kan de göra skokräm av och de sista åren har all svensk film varit diskbänksrealism. Det görs inga Jönssonligan längre, det var underhållning där man tog i de svåra grejerna men det är ingen som klarar det nu, säger han.

Ulf har eventuellt en poäng gällande den svenska filmindustrin. Svenska filminstitutet har nämligen rapporterat att svenskar går på allt färre biobesök och det ser inte ut att vara en trend som är på väg att vända.

– Om man inte kan få några biljettintäkter så kan man inte heller tigga pengar i bidrag för det är som att spola ner dem i toaletten eller bränna upp dem på en brasa, säger han.

Allt svenskproducerat är inte nere på botten dock, både Helikopterrånet och Snabba Cash-filmerna tycker han var underhållande.

– Det finns bra saker som görs men det görs inte tillräckligt mycket för att man ska vilja slå på svenskproducerat material.

Därför vill han inte bli kallad surgubbe

Efter en 58 år lång karriär både på teaterscenen och framför filmkamerorna och som producent har Ulf uppnått en viss position där han kanske har ett och annat att säga till om i industrin. Det har dock kommit med ett pris. I media har han ofta porträtterats som en surgubbe.

– Den mediebilden har dykt upp för att jag har varit kritisk till vissa händelser och sagt ifrån, man kan inte sitta och skämta om allting jämt och ständigt, säger han.

Enligt honom själv är bilden missvisande.

– De känner inte mig, jag sitter varenda lunch med mina vänner och skrattar gott, både åt mina och deras skämt. Jag är inte ovän med att skoja till det och vara ironisk ibland, säger Ulf och skrattar.

Ulfs karriär bestod även den av mycket skratt, både från hans håll och publikens. Nu har han dock valt att varva ner och ta ett steg tillbaka.

– Offentligheten har jag fått nog av.

Förfrågningar om att delta i tv-program och att liva upp karriären igen med en ny filmroll kommer ibland, men det är mycket som ska till om det ska bli verklighet.

– Om jag ska göra någonting i dag så ska det vara ett väldigt bra manus och omständigheterna ska passa. Men jag är ganska nöjd att jag slipper faktiskt, om jag ska vara ärlig, avslutar han.