Novell: Hon hade alltid ångest inför söndagarna
Astrid vet att i morgon är det dags igen. Då är det söndag. Hon får ont i magen. I dag är det lördag. Hon hör pappa gå fram till telefonen. Han lyfter luren och trycker på knappar sex gånger.
– Ja det är jag. I morgon då?
Någon talar i andra änden. Astrid vet att det är mamma. Det är därför pappa låter så hård på rösten. Mammas röst kan hon inte höra.
– Nej det har det inte, svarar pappa. Bara bra. Och det är du som kommer inte den där djäv...
Rösten blir ännu hårdare och Astrid liksom stänger öronen inifrån innan hon hinner höra namnet som kommer efter svordomen. Lennart är snäll, han frågar hur det varit och hjälper till att stoppa fingrarna rätt i vantarna. Men pappa kallar honom bara djävla och det vill Astrid inte höra. Han heter ju Lennart.
– Okej hej då, och så lägger pappa på utan att någon skulle hinna säga något tillbaks.
– Ville du prata med mamma förresten? frågar han efteråt. Det glömde jag fråga! Ville du det?
Astrid skakar på huvudet. När hon är hos pappa längtar hon efter mamma och när hon är hos mamma längtar hon efter pappa. Konstigt det där. Samtidigt försöker hon glömma att det finns två. Astrid skakar på huvudet igen fast pappa inte tittar längre. Försöker glömma. Det är svårt.
– Kom gumman, vi spelar något!
– Pappaaaaaa! ropar Astrid och springer efter mot köket. Sten sax påse! Det är den bästa leken. Snälla pappa sten sax påse!
– Okej kom och sätt dig, sen äter vi!
Pappa lyfter upp henne på köksstolen intill sig och vrider sin stol så att de sitter mot varandra. Sten tar sax som tar påse som tar sten. Ett två tre, steeeeen, saaaaax, PÅSE!
Astrid väljer påse. Pappa väljer sten. Påsen tar stenen. Astrid väljer alltid påse och hoppas att pappa tar sax. Saxen tar påsen. Det är det bästa. Pappas fingersax klipper i Astrids handflatspåse. Sen klipper den ända in i magen på henne och det killas så att hon skrattar och pappa skrattar också.
De har lekt mycket i sommar. En gång hos kusinerna så lekte de kurragömma och pappa kom aldrig fram. Till slut hittade de honom i källaren. Han hade fastnat. Det var några rör och någon tank eller något. Han kom inte loss. Han var jättearg och undrade varför de inte hade letat.
Ändå var han inte arg på något otäckt sätt, han var arg på ett vanligt sätt. Hans röst var inte hård, bara arg. Han var arg för att det hade hänt något. Men på mamma är pappa arg utan att det har hänt något. Han blir bara arg. När de leker sten sax påse så finns det inget att bli arg för. Det är en bra lek.
Efter leken äter de kvällsmat och sedan ser de på tv. Astrid får plocka glasen och kopparna ur diskmaskinen. Sedan är det kväll och läggdags.
I dag är det lördag. I morgon söndag. Ont i magen. Astrid gråter lite.
Pappa sitter en stund intill Astrid. Han säger inget, han bara sitter där i mörkret och håller ena handen på henne.
Efter att han gått ut ur rummet dröjer det en stund innan hon somnar. Då kommer det tillbaka. I dag är det lördag. I morgon söndag. Ont i magen. Astrid gråter lite. Sen somnar hon.
Fönstret är öppet. Det hörs ljud av barn som är ute i den ljusa natten och leker utan att någon vet var de är. Astrid ligger i sin säng. Både mamma och pappa vet var hon är.
Söndagar är konstiga dagar. Mamma och pappa är lediga och man får göra roliga saker med dem, men ändå har man inte roligt. Man väntar fast man inte vill vänta. Äntligen får hon komma till mamma igen, men varför måste hon längta en hel vecka efter pappa?
– Kom nu, vi rostar bröd.
De dricker O’boy och äter rostat bröd med marmelad.
– Här, ta hushållspapper, du blir kladdig.
Astrid lyder.
– En macka till!
Pappa skivar, rostar, väntar och brer.
– Det där gillade du! Det visste jag allt.
Astrid mumsar. Pappa tittar på henne och skrattar. Det är det bästa pappor vet, när barn äter. Det har pappa sagt flera gånger. Det bästa barn vet är när pappor skrattar och brer rostade mackor.
– Din lila tröja blev visst smutsig i går. Jag har inte tvättat den. Hoppas din mamma inte blir arg, men hon kan väl tvätta hos sig.
Ett par papperskassar står på golvet i hallen och pappa lägger ner allt som ska med. Astrid hämtar sin nalle, Totte heter han. Han är alltid med. I bilen, i sängen, vid tv:n, vid maten. Men både mamma och pappa tar bort Totte från maten.
En gång fick Totte bada i handfatet med tvättmedel i. Det var efter att han varit med vid maten. Totte gillar också mat. Tur att han gillar att bada också. Men Totte fick inte bada i sjön.
– Där går gränsen, sa pappa.
Astrid visste inte vad han menade. Men det var där tröjan blev smutsig, den lila tröjan. De satt på sanden och fikade och Astrid gick till vattnet för att kolla bara.
Hon hade tröjan på sig. Det är bra i solen säger både mamma och pappa, bra med en tröja i solen. Men den blev smutsig. Nära vattnet är sanden blöt och blir som gegga och gegga på en lila tröja blir brunt.
Veckan är slut, söndagen är slut och snart är sommaren också slut. Det är vad pappa säger i alla fall. Allt är klart, kassarna är fulla. Det är liksom fullt i hallen men känns ändå tomt. Tomt och tråkigt. Hallar är roligare att komma till än att åka ifrån. Pappa får bära. Astrid bär Totte. Totte är tung på söndagar. Astrid känner sig också tung. Helst fick pappa bära henne också.
– Kom nu, hoppa in bilen.
– Men vänta pappa, Totte orkar inte gå.
– Stoppa in nallen i bilen nu så vi kommer iväg. Mamma väntar.
Det är jobbigt när pappa pratar om mamma. Det blir liksom fel. Han kan inte säga mamma på rätt sätt. Mamma säger inte pappa alls längre, hon säger Tomas, som han heter, fast han är pappa. Och det är inte heller rätt.
Bildörrarna smäller igen. Astrid sitter i bilstolen i baksätet med Totte i famnen. De åker ut från parkeringen och ut på vägen. Där är det mycket bilar och rondeller och trafikljus. Det är varmt i bilen.
Barnstolen var het när Astrid satte sig på den. Bältet är hett som pappa spänner över hennes mage. Astrid dåsar lite i bilen men är ändå vaken.
Det är skönt att åka bil med pappa. Ibland kikar han bakåt på Astrid. Ibland ler han, fast inte när de åker på söndagarna, då liksom kollar han bara.
När de åker åt andra hållet, också på söndagar, då ibland sträcker han en hand bakåt till Astrid och håller på hennes knä. Klämmer till hårt ett par gånger. Det gör nästan ont fast ändå gör det inte ont.
Hon vill bara stänga öronen inifrån och slippa höra mammas och pappas bråk
En stor gul skylt med röd text visat att de kommit till rätt ställe. Shell. Pappa ställer sig på den sidan där bilarna fyller på luft i däcken. Mamma står alltid på andra sidan. Mamma är alltid där först och hon väntar och det är det första hon blir arg på pappa för.
Astrid har ont i magen. Hon sträcker på halsen för att se mamma. Astrid vinkar från bilen, mamma vinkar inte tillbaks. Pappa kör.
Pappa parkerar och stänger av motorn. Det står vid en kant av asfalten och det är fullt med blommor men de luktar inget. Det luktar bara så som det luktar på en bensinmack.
Astrid får knäppa upp och öppna dörren själv på söndagar. Hon hoppar ner på marken, har Totte i handen och springer till mamma. Mamma tar emot med båda armarna.
– Men min lilla älskling! säger hon. Ska du komma till mamma nu!
Mamma luktar mamma. Pappas kramar är liksom större men mammas är mjukare. Astrid sjunker in i mammas kram. Drar in mammas doft.
Sen tittar Astrid mot mammas bil. Nej, nej, bildörrarna är stängda! Dörrarna är stora och tunga och svåra för Astrid att öppna. Helst skulle hon bara vilja smita in i bilen, krama Totte hårt, stänga öronen inifrån och slippa höra mammas och pappas bråk. Men om bildörrarna är stängda så får hon vänta utanför bilen. Då måste hon höra det som hon inte vill höra.
– Du är sen! Att du aldrig kan komma i tid!
– Du vet hur det är. Jag är ju här. Astrid är med, kläderna är med, grejerna är med. Att du alltid ska skälla.
Båda står med solglasögon och det är en fin och varm sommardag men ingen verkar tänka på det.
– Kom i tid nästa gång!
– Tio minuter! Är det något att bråka om? Vad tänker du göra? Gå till domstol? Det har du redan gjort tillräckligt.
– Är allt med?
– Ja. Kolla själv, det är väl bäst.
– Ja, hälften brukar du ju ”glömma”.
Så brukar det börja och så brukar det hålla på. Astrid försöker sjunga på något, prata med Totte. Ibland är Lennart med och då kan man prata lite med honom fast inte så att pappa märker. Men Astrid står kvar på asfalten och hon vet att nu är det dags för kassarna. Det är det värsta, när de ska lämna kassarna.
Snart, snart börjar det.
Pappa har en kasse i varje hand, han tittar i marken. Mamma flyttar isär fötterna. Sätter händerna i sidorna. Det är så ljust av solen att man nästan inte kan titta. Snart, snart börjar det.
Tröjan! Den var inte tvättad. Vad säger mamma när hon får veta? Astrid tittar på den gula skylten med röda bokstäverna. Det sitter en fågel på den.
– Här är grejorna. Vi har haft det bra. Hon vaknade tidigt i dag. Är nog trött i kväll. Det är ju så ljust när man ska sova nu och det blev lite sent.
– Okej.
Mamma är helt lugn ännu så länge.
– Jag har en påse till, vänta.
Pappa går tillbaka till bilen, lutar sig ner i bagageluckan, tar fram en kasse till.
– Allt är med? frågar mamma.
– Ja visst. Jo, hon var lite förkyld i början av veckan, men det blev aldrig så farligt. Ingen feber eller så. Snörvlar lite, fick nässpray i går. Konstigt att det kan gå sådant mitt i sommaren, men så var det i alla fall. Nu mår hon bra. Vi badade, det var ingen fara med henne.
– Okej.
– Jo du, hon hade en tröja på sig ute i går. Vi var ju och badade, uppe vid Skiren.
– Ja?
Mamma tittar upp. Astrid blundar, nu kommer det. Hon håller hårdare om Totte. Han förstår sådant här som Astrid inte ens förstår själv.
– Den blev lerig, hon lekte vid strandkanten...och jag...den blev liggande, jag glömde tvätta den. Den ligger överst här. Jag ville inte lägga ner den blöt med det andra, och tvätta i morse alltså.
Astrid håller andan.
– Du kunde ha tvättat och lagt i en påse?
– Jo. Jag tänkte inte på det. Det kunde jag ha gjort så klart. Det var så mycket när vi kom från sjön, vi hade med mat och så, allt var en enda röra. Jag missade det.
– Det är lugnt.
– Ja, jag kunde ha gjort det så klart. Lagt i en påse.
– Okej, det är okej Tomas. Vad åt ni i dag?
– Potatis och korv. Ärter. Vit sås.
– Okej.
– Du ringer på lördag?
– Visst. Vi hörs då.
– Bra. Hej med dig gumman får jag ge dig en stor kram också!
Pappa hukar sig och sträcker sig efter Astrid. Hon drar in pappas doft. Mammas finns kvar i näsan. Det är det bästa, när man kan blanda. De kramar varandra kort, men hårt. Han pussar henne på pannan.
– Ha det bra, vi hörs.
– Hej med dig Tomas.
Astrid och mamma vänder sig om och går till mammas bil. Det känns bra att vara på utsidan. Magen gör inte ont. Det släppte. Totte är glad.
– Vad bra älskling, då är det vår tur att vara tillsammans igen. Vad bra vi ska ha det!
– Mamma är Lennart hemma?
– Lennart, Lennart, Lennart, jag blir tokig på dig lilla vän! Här har jag längtat hela veckan och du frågar bara efter Lennart!
– Men är han hemma?
– Jajaja, han står i köket. Vi får se vad han hittat på.
Astrid är bältad och klar, mamma sätter sig där framme. Mammas bil står också vid en kant av bensinmacken och där finns det också blommor. Nu luktar de faktiskt. Sommar. Som blommor ska lukta. Bensindoften är borta. Det luktar gott nu.
Stolen och bältet är heta i mammas bil också. Den har stått i solen. På väg ut från bensinmacken ser de pappa i sin bil. Astrid vinkar. Pappa vinkar tillbaka. Totte vinkar. Pappa nickar. Sen gasar han, mamma också.
Fågeln på skylten är borta. Som magontet. Det är skönt. Kassarna är med. Nu får hon längta en vecka. Längta och ha det bra. Sen kommer pappa igen. Hon tänker på hans lukt. Det finns kvar lite i näsan. Mamma växlar, bromsar, blinkar, gasar.
– Det blir nog jättebra ska du se. Vi får se vad Lennart hittat på. Pappas potatis och korv, kan det verkligen vara något det?
– Och ärter! ropar Astrid.
Mamma skrattar. Totte också.
