Novell: Hon var nybliven änka – kunde inte låta bli att jämföra sig med väninnorna

Det var vid grönsaksdisken som Majvor träffat på henne en dag. Den gamla klasskamraten.

– Jag såg i tidningen, sa Ulrika. Jag beklagar. Hur mår du?

– Det går. Det måste gå.

– Jag vet. Det är fyra år sedan nu som min man dog. Jag tror inte att jag riktigt accepterat det ännu. Tror han ska komma tillbaka. Bara vara där igen.

– Jo, den är overklig hela situationen.

– Men du har dina barn?

– Jo, men de har sitt. De bor inte här heller. Men de ringer och de var här i julas.

– Ja, ja, så är det. Min dotter har inte tid med mig. Hon har ett nytt krävande jobb. Och jag vill inte vara till besvär.

– Förresten, fortsatte hon, kommer du ihåg Gunilla i parallellklassen? Hon som var så duktig i gymnastik. Hon vann väl SM något år?

– Jo, jag minns henne. Vi bodde grannar.

– Hon har flyttat hem igen, och är också änka. Hon köpte en av de nya lägenheterna i höghuset. Vi har setts en del. Fikat och gått på föreläsningar på biblioteket. Du kanske skulle vilja hänga med någon gång?

Det var så det hade börjat. Tre pensionerade kvinnor i samma situation. Jämngamla änkor. Men där slutade likheten.

Ulrikas eleganta uppenbarelse hade fått Majvor att känna sig grå och obetydlig. De spelade inte i samma division och det gjorde säkert inte Gunilla heller. De höga priserna på de nya lägenheterna i höghuset hade diskuterats i tidningen. Det rådde bostadsbrist men dessa var inte för folk med vanliga inkomster.

Att Majvor hade fog för sina misstankar besannades då hon en dag blev hembjuden till återvändaren Gunilla tillsammans med Ulrika.

Allt i lägenheten var nytt och fräscht och kändes dyrbart. Precis som Gunilla själv. Det var svårt att tro att hon var pensionär. Hon gick runt i högklackade skor i sin påkostade bostad, pekade ut olika föremål med sina välmålade blodröda naglar.

– Botox, viskade Ulrika när hon såg Majvors förvånade min. Hon har lyft sig också.

På köksön i granit hade Gunilla dukat fram en enkel lunch till väninnorna. Mycket enkel, konstaterade Majvor för sig själv.

Gunilla ursäktade sig:

– Ja, någon matmamma är jag inte. Har aldrig varit. Det var Urban som stod för maten. Nu är jag glad för allt färdigt man kan köpa.

För det var det hon hade gjort. Sallader och grillade kycklingklubbor från delikatessdisken, vaniljhjärtan från bageriet till kaffet.

Men de hade trevligt tillsammans. De utbytte gamla minnen från den flickskola de gått i, anekdoter om speciella lärare, och de tre delade med sig av vad de visste om andra klasskamrater. Dem som det gått bra för och de som inte haft samma tur i livet. Några redan döda.

När de skildes åt hade de redan bestämt datum för nästa träff. Denna gång skulle de samlas hos Ulrika.

– Bussen stannar precis utanför, sa hon. Tar ni den kan vi dricka vin.

Ulrika var en virtuos i köket, i motsats till Gunilla Och det ville hon visa – både sin skicklighet i köket och allt sitt vackra porslin. Manglad duk och brutna servetter. Drink före maten och rödvin till kötträtten.

Ulrika bodde kvar i villan där hon bott i 32 år. Nu beklagade hon sig över allt som hon och maken samlat på sig under åren. Dottern ville inget ha och det kändes inte bra att bara göra sig av med saker som man vårdat och varit glad över en gång.

– Jag vet, tyckte Gunilla, men det kändes ändå som en befrielse när jag lämnade huset och flyttade till lägenheten. Allt är mer lagom. Men det var rätt sorgligt att se hur lite ens saker var värda. Det var knappt att Röda Korset ville ta emot många av föremålen.

– Du köpte nytt?

– Ja, det såg ni. Ett nytt liv. Det har inte alltid varit så kul.

De hade förstått det. Gunillas man hade tydligen varit en notorisk kvinnokarl, men hon hade stått ut eftersom det gett henne en position i staden där de bott.

Hon var ingen glad änka men hon sörjde inte på samma sätt som sina väninnor.

– Jag ska erkänna, hade hon anförtrott dem, att jag ofta kan känna lättnad. Det kan vara tomt men jag vet vad jag har. Urban hade goda sidor men jag såg dem allt mer sällan. Nej, jag ska inte klaga. Jag har det bra nu.

De visste att hon var på jakt efter en ny man. Hon var rolig när hon berättade om de träffar hon varit på. Alltid hade något varit fel på mannen, men det blev bra historier.

Ulrika och Majvor skrattade. För dem var det inte aktuellt att försöka möta någon ny kärlek. De sörjde sina män även om deras äktenskap inte varit perfekta.

– Jag trodde aldrig jag skulle sakna honom som jag gör, suckade Ulrika. Jag brukade klaga på all fotboll, hans ovilja att resa och detta eviga tv-tittande. Nu är det jag som sitter framför teven och zappar mellan kanalerna.

Majvor förstod. Hon var den som mist sin man senast och pratade med honom när ingen hörde henne.De hade träffats i tjugoårsåldern när Håkan gjort lumpen, och hållit ihop i alla år.

Håkan hade utbildat sig till elektriker och gemensamt hade de drivit en elfirma som lagts ner när de gick i pension. Sonen hade inte velat ta över. Det var för mycket konkurrens med de stora kedjorna.

Det hade varit ett bra liv på det hela taget. Inte så glamoröst som väninnornas men de hade varit olika redan som skolflickor. Gunilla, den duktiga idrottstjejen, och Ulrika modedockan som blivit textillärare – eller handarbetslärare som man sa då.

Majvor hade inte utmärkt sig på något vis. En medelmåtta, kallade hon sig själv, men hon hade blivit bra på bokföring och skött inte bara den egna firmans.

Nu gruvade hon sig över att det skulle bli hennes tur att bjuda väninnorna. Hon beklagade sig för dottern.

– Jag vet inte vad jag ska hitta på. Och jag känner mig så underlägsen dem. Du skulle se deras hem!

– Mamma! Skärp dig, sa Elin. Du ska inte jämföra dig med dem.

– Jag kan inte låta bli. Det är gamla känslor som finns kvar.

– De verkar inte må så bra. Låter som kompensation lång väg när du berättar.

– Du och ditt psykologiserande! Men visst, det ligger kanske något i det. Fast vad ska jag bjuda på? Hjälp mig!

– Hmm. Jag får fundera.

Majvor ångrade att hon låtit sig dras in i väninnekretsen. Hon hörde inte hemma där. Hon läste kokböcker, googlade recept och sov dåligt på nätterna. Hon tittade sig kritiskt runt i sitt eget hem. Varför hade hon gett sig in i detta?

Elin ringde ett par dagar senare.

– Jag har tänkt, sa hon. Varför bjuder du dem inte till stugan?

– Stugan!?

– Ja, finare ställe finns inte. Ni kan gå i skogen, grilla och bada bastu. Högsta mysfaktor. Och det är så vackert där nu på försommaren.

– Ja men … Det är så enkelt, primitivt.

– Det är kanske det de behöver! Som kontrast. Fråga dem. Det finns ju gott om plats att bo över också.

Stugan. Håkans och hennes smultronställe. De hade inte gjort många utlandsresor. De hade sällan kunnat stänga butiken i veckor, men till stugan hade de kunnat åka. Haft affären stängd på måndagar och på så sätt fått ett par dagar på landet. Kört iväg lördag eftermiddag och hem måndag kväll.

När Elin och hennes bror varit små hade Majvor kunnat vara där under sommarloven. Då hade Håkan haft hjälp av sin far i affären. Det var somrar som Majvor och barnen mindes med glädje.

Håkan och hans far hade själva byggt stugan och bastun. Bastun först. Den hade varit viktigast för Håkans finska mamma.

De hade kommit över tomten genom en bonde som Håkan hjälpt med elektriska installationer och som fortfarande drev gården där de i alla år kunnat köpa mjölk och ägg.

Hon hade faktiskt inte varit i stugan på ett år, inte sedan Håkan blivit sjuk. Nu drog hon sig för att köra dit, men en tidig vårmorgon när hon väckts av en koltrast utanför sovrumsfönstret bestämde hon sig. Hon skulle fara dit och rekognoscera.

Ögonen tårades när hon fick syn på stugan genom den späda grönskan, såg sjön glittra och steg ut i det våta gräset. En vårmorgon. Fanns det något vackrare? Elin hade haft rätt. Det var detta hon skulle bjuda väninnorna på.

Men först skulle det städas och fejas, vädras ut och dammsugas, våttorkas och bytas gardiner och dukar. Majvor slet men det var roligt. Hon såg skavankerna på möblerna och de blekta tapeterna men inget förtog atmosfären i stugan. Hon gjorde upp en brasa i öppna spisen och bar in ved.

Det fick henne att tillfälligt komma av sig. Synen av all den uppstaplade björkveden och minnet av hur Håkan kämpat med vedklyv gjorde henne sorgsen. Hon satte sig på huggkubben och torkade tårarna med skjortärmen.

– Håkan, Håkan, snyftade hon. Varför skulle du lämna mig?

Innan hon körde hem på eftermiddagen satt hon på verandan och drack kaffe, nöjd med sitt dagsverke. Hon tog upp sin mobil och slog numret till Ulrika.

– Du, sa hon, jag har funderat på att bjuda er till min sommarstuga. Ni kan övernatta om ni står ut med att det är lite primitivt.

– Vad trevligt det låter, svarade Ulrika och lät som om hon menade det.

Gunilla hade låtit än mer entusiastisk.

– Så härligt att komma ut på landet nu när det är vår. Jag kan köra. Jag ringer Ulrika så åker vi ihop. Vi tar med lakan, så tänk inte på det.

– Ta med badsaker också. Vi kan basta.

– Underbart! Detta ser jag fram emot. Att titta in i en husvägg när jag vaknar är inte så kul.

Så satt de där, de tre änkorna, en fredagkväll sent i maj och drack öl och åt korv efter att ha bastat och doppat sig i sjön. I familjens urblekta frottébadrockar och foppatofflor var de vanligtvis så eleganta gästerna svåra att känna igen.

– Det känns som förr i världen, suckade Gunilla. Min mormor hade en stuga, ingen bastu, men den låg så här vid en sjö. Det var nog min bästa tid.

– Vi hade husvagn några år, berättade Ulrika. Det var lite samma känsla.

– Sitt ni kvar så går jag upp och sätter på grillen. Det tar en stund.

– Då tror jag att jag hoppar i en gång till! utbrast Gunilla. Det var så fantastiskt skönt.

– Efteråt ja, tyckte Ulrika.

Majvor gick runt och plockade när väninnorna gett sig av. De hade stannat ytterligare en natt, de hade nog velat stanna längre men Majvor tyckte att det räckte. Hon ville bli ensam med sina minnen.

De hade hjälpts åt med maten, värmt vatten och diskat, eldat i öppna spisen och suttit uppe sent och pratat och pratat. De hade promenerat runt sjön och plockat vildblommor, hjälpt Majvor att rensa i några rabatter och Gunilla hade slitit med handgräsklipparen medan Ulrika burit in ved.

– Bättre än gym, hade de pustat när de sjunkit ner i solstolarna.

Nu hade de gett sig av. Majvor stod vid tomtgränsen och vinkade av dem.

Så var hon ensam. Ensam med sina minnen och Håkan. Förnimmelsen av att Håkan fanns där.

– Det blev väl lyckat? Du såg vad de såg ut att trivas. Jag tror de menade vad de sa att det var länge sedan de haft så roligt. De är inte så snobbiga och märkvärdiga när man kommer dem in på livet. De har inte haft det så lätt trots all yttre glans. Tänk så mycket man inte vet. Man tror folk har det så bra och så är mycket ofta en fasad.

Hon satte sig vid uteplatsen och tittade ut över sjön. Det var en ljus försommarkväll. Hon kände doften från syrenhäcken de planterat för många år sedan, hörde fåglar hon inte visste namnet på. En kväll hon velat dela med Håkan. Ingen kunde ersätta honom men hon hade sina minnen.

Genom tårarna såg Majvor en igelkott ge sig in under huset. Livet gick vidare. Tomheten fick hon leva med.