Hon var nyseparerad och nere i botten när en främling plötsligt förändrade allt

När hennes cykel blir fastlåst är botten nådd.
Inga har försökt trösta Linn i kärlekssorgen, men Linn kan inte tänka positivt. När hennes cykel blir fastlåst är botten nådd.
Linn klev av tåget på måndagseftermiddagen, sträckte på ryggen, satte näsan i vädret och log så att mungiporna nästan nådde öronen.
Vilken underbar dag! Och snart skulle värmen komma, försökte hon intala sig själv. Och så mysig kvällen skulle bli. Hemma skulle hon dricka te och lägga sig i soffan.
Men då hon kommit ut från stationen orkade hon inte tänka positivt längre. Regnet piskade henne i ansiktet och vinden från norr var hård och kall.
Hon frös. Hon var trött. Hon var ledsen – och hungrig och grinig och irriterad.
– Sabla väder, sa hon för att pysa ut lite av det jobbiga inom sig, och blev förvånad när en äldre dam framför henne vände sig om och tröstande sa:
– Kära du, ena stunden regn, nästa sol. Det går över.
Linn lyckades nicka och le, men hon orkade snart inte höra på fler människor som tänkte positivt.
Man måste väl ändå få lov att vara lite ledsen?
Hela helgen, sedan fredag kväll, hade Linn varit utsatt för sin arbetskamrat Ingas peppande svada. Meningen var att stötta Linn, men det hade snarare haft motsatt effekt.
Man måste väl ändå få lov att vara lite ledsen? Det var trots allt bara en vecka sedan Patrik lämnat henne.
Linn pendlade varje dag till jobbet som kontorsassistent. På fredagen hade Inga sagt:
– Mister du en står dig tusen åter. Det är med karlar som med bussar: det kommer snart en ny. Patrik var helt enkelt inte den rätte för dig. Ta nya tag. Följ med mig hem i helgen, vet jag. Vi kan ta promenader, se på film, gå ut och äta om du vill.
Linn hade tänkt på sina fyra väggar hemma i lägenheten, hur trist det skulle vara att sitta ensam och vara ledsen och sagt ja till Ingas förslag.
Men gå ut och äta ville hon inte, det orkade hon inte. Alltså hade hon och Inga tillbringat helgen med promenader och film. Inga hade verkligen försökt trösta och uppmuntra.
– Du ska se att förr eller senare klickar det till, det går i lås, du hittar mannen för dig. Det är bara att vänta. Runt hörnet finns han. Tänk positivt!
Sådant prat hade blivit för mycket för Linn, även om det skett i all välmening från Ingas sida.
Någonstans visste Linn att Patrik inte hade varit den rätte och att hon kanske mer var besviken över att han inte varit det, än ledsen för att hon älskade honom.
Hon hade till och med själv tänkt på att lämna honom. Deras förhållande hade varit mer vänskap än kärlek och bara hon hämtat sig lite skulle de kunna fortsätta att vara vänner.
Linn gick mot cykelparkeringen. Hon cyklade alltid de tre kilometerna från sin bostad till stationen. Det var det många som gjorde, på cykelparkeringen stod säkert flera hundra cyklar hopträngda.
Trots att Linn inte trodde att dagen kunde bli värre, blev den det. När hon kom fram till sin röda cykel och låste upp låset, genomvåt i håret och ansiktet, rann orden ur henne:
– Förbaskade, nedrans elände!
Hon stampade med fötterna i marken och slog till sin cykelsadel så att hon fick ont i handen och måste svära för det också.
Då hörde hon en röst bredvid sig som sa:
– Vad har hänt? Har du punka?
Det är någon knäppskalle som låst ihop sin cykel med min
En lång bredaxlad man med kantigt ansikte stod framför henne. Han var klädd i en grov arbetsjacka med firmalogga framtill.
Han såg vänligt undrande på henne och hon kände sig generad för sina förbannelser nyss. Hon ryckte på axlarna och sa:
– Det är någon knäppskalle som låst ihop sin cykel med min så nu kan jag inte få med mig cykeln hem. Det är väl bara att börja promenera och hoppas att knäppskallen låst upp sin cykel i morgon. Här kan jag inte stå och vänta på att han kommer.
– Hur vet du att knäppskallen är en han?
– Det ser du väl. Det är ju en herrcykel. Och knäppskallen har en nallebjörn hängande på cykelstyret. Det säger väl allt.
– Vet du vad? Jag ska bara kila in i affären och köpa en motorsporttidning, sedan kan jag skjutsa dig hem i firmabilen. Vänta här!
Linn väntade. Att åka med en främmande karl var kanske inte världens bästa idé, men han såg oförarglig ut.
Mannen återvände och tog med sig Linn till bilparkeringen, där en mörkblå skåpbil med texten ”Niklas finsnickeri” stod.
Linn satte sig på ett passagerarsäte fullt av sågspån och på golvet låg papper från chokladkakor.
– Är det du som är Niklas? frågade hon när han flyttat undan några papper så att hon skulle slippa sätta sig på dem.
– Ja, det är jag. Jag har min egen lilla firma. Nu får du ge mig din adress.
– Halmstadsgatan 32. Jag heter Linn.
– Ska bli, Linn!
Niklas vände sig mot henne med ett brett leende, som hon bara måste besvara.
Han fortsatte:
– Vad tror du om våren då? Vill du att jag ska dansa en soldans?
– Gärna för mig, dansa du. Och våren kommer väl även om det inte ser ut så i dag. Det är snällt av dig att skjutsa mig, förresten.
– För all del, det är jag som ska tacka. Jag blir så glad av att kunna hjälpa en arg tjej.
Linn tittade förvånat på Niklas, men han bara skrattade.
– Du är knasig, sa hon.
– Ja, så är det nog. Men medge att du är på bättre humör nu.
Det fick Linn medge. Utan att hon tänkte efter särskilt noga berättade hon om sin helg, hur hon varit hos Inga för att Patrik lämnat henne och att hon hade fått nog av goda råd.
– Jag orkar inte lyssna på mer positivt tänkande. Och att allt kommer att gå i lås. Det är bara struntprat! Det enda som gått i lås i dag är min cykel.
– Det är förståeligt om du är ledsen. Sina känslor måste man få ha. Vill du veta vad min mamma alltid gjorde? Hon var läkare. Hon brukade köpa choklad och portvin och se en tårdrypande film när hon var ledsen. Prova, det hjälper.
– Intressant mamma du måste ha.
– Ja, hon var bra. Hon dog för ett år sedan. Hon sa alltid att sorger rinner ut genom tårarna. Därför måste man gråta. Du måste gråta, Linn.
Hon tänkte efter medan de satt tysta några minuter. Portvin gillade hon inte, men hon hade en flaska cider, hon hade choklad och hon kunde alltid se en sorglig film.
Förlåt om jag smittar ner dig med mitt dåliga humör
Saken var den att hon inte hade gråtit på hela veckan, bara varit arg och besviken.
– Tror du att rå lök också hjälper? sa hon och sedan måste hon skratta åt sig själv.
Niklas försäkrade henne att rå lök var jättebra.
Vid ett trafikljus vände han sig mot henne och de tittade på varandra.
– Förlåt om jag smittar ner dig med mitt dåliga humör, sa Linn.
– Det kan du inte. Jag är alltid på gott humör. Odrägligt, jag vet, men man får vara som man är när man inte är som man ska.
Nu skrattade han igen.
– Vi är framme där jag bor, tack för skjutsen, sa Linn.
– Vänta lite, sa Niklas när hon redan öppnat bildörren. Mamma sa alltid att frågan är fri, så nu vill jag fråga: Det kan inte vara nyttigt att jämt vara på så gott humör som jag är. Skulle du ha lust att gå ut och äta med mig? Jag behöver någon som kan pigga ner mig lite. Smitta ner mig med sitt dåliga humör. Vad säger du? Fredag kväll? Jag möter dig här klockan sex.
– Du är inte klok!
– Det har vi ju redan konstaterat. Nå, vad säger du?
Linn sa ja.
Nästa morgon gick Linn till stationen. Även om vinden var kall lyste en blek sol på himlen. Innan hon tog tåget tittade hon om hennes cykel var fri. Det var den. Den andra cykeln var borta.
– Du ser ut att må bättre, sa Inga när Linn kom in på kontoret.
– Ja. Jag mår ganska bra, sa Linn.
Och faktiskt – Linn hade hopp om livet och våren och allt annat hela den kommande veckan. Inga verkade mycket belåten och Linn lät henne tro att det var peppningen den gångna helgen som fått henne att sluta vara så grinig.Helt fel var det inte, för Linn kände sig tacksam mot Inga som ställt upp och visat tålamod.
På lunchen på fredagen gick hon därför och köpte en bukett tulpaner till Inga.
– Orkar du vara ensam den här helgen då? frågade Inga när hon tackat för blommorna.
– Javisst, jag hittar på något att göra.
Då Linn på fredagseftermiddagen tog sin röda cykel och cyklade hemåt sken solen och det fanns förväntan i luften. Hon såg blommor i parkens gräsmattor och björkarnas kronor skiftade i lila.
När hon kom hem skyndade hon sig att duscha och sminka sig. Hon kände sig lite nervös. Varför hade hon lovat att gå ut med den där stollen Niklas?
Men han hade åtminstone fått henne att skratta – och gråta – med sitt knasiga tips om film, choklad och portvin.Då Linn kom ner i porten stod Niklas redan där. Han hade bytt arbetsjackan mot en vanlig jacka och hans ostyriga lockar dansade i vinden.
Det finns en italiensk restaurang här i närheten
Hon stannade framför honom och mötte ett par klarblå ögon. Hon kom att tänka på glitter i havet.
– Hur mår du? frågade han.
– Bra, tack. Och du?
– Alldeles utmärkt. Vad säger du? Det finns en italiensk restaurang här i närheten. Den ska vara bra.
Restaurangen var bra. Rödvitrutiga dukar, levande ljus gamla vinflaskor, god pasta och gott vin.
Linn hade varit rädd för att de inte skulle ha något att tala om, men det hade hon inte behövt oroa sig för. Både hon och Niklas berättade om sig själva.
– Ungkarl som aldrig hittat den rätta. Snickare, sätter upp kök och utför inredningssnickerier. Är min egen, ingen boss, tar dagen som den kommer.
– Är det din mamma du fått ditt goda humör ifrån?
– Kanske det. Men att mista henne förändrade mig. Tro mig eller ej, men jag grät varje dag i flera månader. Det var som att gå in i ett reningsbad och sedan komma ut på andra sidan.
Han tog en känslosam paus och fortsatte:
– För efter ett tag orkade jag inte gråta mer. Jag hade blivit en annan människa och bestämde mig för att inte oroa mig för nästkommande dag, bara tänka på det jag har precis framför mig.
– Positivt tänkande, alltså?
– Nja, egentligen inte. Mer en förtröstan om att det mesta ordnar sig. Hur mycket man än är ledsen för något kan man inte förändra det som skett. Det är bara att gråta färdigt och gå vidare.
Niklas fäste sina ögon i Linns. Hon kunde inte släppa honom med blicken. Hon log fånigt och lyckligt och undrade vad det var med henne.
Fast det visste hon egentligen. Hon gillade denne man, som var så rättfram och öppen och som hade blivit sådan för att han gått igenom sin svåra sorg. Hennes lilla sorg var obetydlig i jämförelse.
De lämnade restaurangen och Niklas följde Linn hem.
– Har du lust att träffas igen? frågade han när de närmade sig hennes lägenhet.
– Ja, gärna.
Det är jag som är knäppskallen
– I så fall är det något jag måste berätta för dig.
Han ledde henne till cykelstället. Där stod en herrcykel med en nallebjörn hängande från styret.
Linn började skratta.
– Ja, det är jag som är knäppskallen. Jag var bjuden till en kompis i lördags och ville inte ta bilen utan cyklade till stationen för att ta tåget. Där råkade jag låsa fast min cykel i din.
Linn kunde inte sluta le.
– Sedan fick jag skjuts hem i söndags kväll, fortsatte Niklas, och därför var jag här i måndags för att hämta min cykel. Då hittade jag dig vilt svärande och visste först inte hur jag skulle lösa situationen.
– Fast det gjorde du ju ganska bra.
– Ja, jag gjorde väl det.
Och säg inget, jag vet ju att du tycker att det där med ”gå i lås” bara är struntprat …
Niklas böjde sig fram och kysste henne.
Linn tänkte att lite positivt tänkande skadade nog ändå inte.