Novell: Hon fick en ny syn på kärleken – tack vare sitt barnbarn

Den kom som en överraskning. Nog för att hon väntat på den, hon liksom alla andra, men att den kom så plötsligt var minst sagt en överraskning. Verkligen över en natt!
När hon på morgonen såg ut genom fönstret blev hon förtjust.
– Äntligen!
I går hade utsikten bestått av frusna, spretiga lönngrenar som sorgmodigt böjde sig ner mot en blöt gata. I dag var allt vitt. Vitt och så gnistrande vackert.
Snön hade kommit. Det var äntligen vinter, vacker, glittrande vit vinter med rimfrost på trädens grenar och allt fult och smutsigt var dolt under dess snötäcke.
Det var som om hon var arton år igen, för så många år sedan. Hennes första tanke vid åsynen av snön hade då varit isen. Nu skulle det bli is på sjön! Det var där de tränade, på den gropiga, korniga isen.
På den tiden fick de använda ishallen först när alla junior-hockeylag tränat färdigt för veckan. Konståkning var ju bara för flickor och totalt ointressant i sportsammanhang. I dag var det i alla fall lite annorlunda.
– Får ni använda isbanan vid skolan lika mycket som pojkarna? hade hon frågat dotterdottern Maja.
Sexåringen hade knappt förstått vad hon menat. Och det var väl ett gott tecken.
I hockeylaget spelade både flickor och pojkar och skridskoskolan gjorde ingen skillnad på könen. Alla var lika viktiga.
Visa hur du gjorde när du var isprinsessa, mormor!
Hon såg mot klockan. Hon skulle hinna titta in i klädbutiken innan hon hämtade Maja, som skulle sova över hos henne eftersom föräldrarna var bortbjudna.
– Det är ett vuxenkalas, hade Maja nöjt sagt.
Det innebar ju att hon skulle få ha det mysigt hos mormor tills hon blev hämtad dagen därpå. Och lika nöjd var Sally, som skulle få rå om sitt barnbarn ett bra tag.
Vintern var lika behaglig utomhus som hon upplevt den genom fönstret. Ingen hård snålblåst, bara en lätt vind som fick snöflingorna att dansa runt under den klarblå himlen.
Gator och trottoarer hade redan hunnit sandas och det fanns ingen anledning att trippa försiktigt av oro för halka. Snön knarrade dessutom trivsamt under läderstövlarna och tack vara vinterkappan och den tjocka mössan frös hon inte det minsta.
Hon hann med god marginal till butiken och kunde återigen prova klänningen hon sett ut dagen innan. Hennes syster Agneta hade tjatat på henne att köpa något nytt till andra träffen med internetdejten. Och till slut hade Sally gett med sig.
– Hur ser den ut? hade Agneta undrat på telefon. Den är väl lite sexig? Var det inte det som den där Yngve gillade med din urringade blus vid första dejten?
Sexig? Nej, klänningen var väl knappast sexig. Men väldigt snygg! Nu provade hon den på nytt och plötsligt for draperiet till provhytten åt sidan och en leende expedit tittade in.
– Färgen klär dig! utbrast hon. Sedan fick hon en bekymrad rynka i pannan.
– Men längden är kanske mer för den yngre generationen. Fast vi har en liknande klänning, lite längre. Ska jag hämta den?
– Tack, men jag har lite bråttom.
Sally bytte snabbt till sina egna kläder och skyndade ut ur butiken. Maja väntade säkert otåligt på henne, ville att deras eftermiddag och kväll tillsammans skulle bli så långa som möjligt. Men kanske var det mest för den där generationskommentaren som hon fick så bråttom.
Hon hade i alla fall handlat lite nytt i en annan butik dagen innan och hon kände faktiskt ett pirr av förtjusning när hon såg ner på de röda, lite blanka leggings hon hittat där i sin storlek. De passade perfekt till hennes röda favorit-tunika och var dessutom varma och sköna kunde hon konstatera där hon gick i vinterkylan.
Maja vinkade ivrigt från köksfönstret i familjens lägenhet och var redan påklädd när Sally ringde på.
– Jag ska bara hämta ryggan! hojtade hon och rusade bort mot sitt rum.
Vid köksbordet satt Sonja, Majas farmor, med nålar i munnen och fållade köksgardinen som svärdottern köpt.
– Du hinner väl med en kopp kaffe?
Jo, det skulle hon nog göra. Och hon tog av sig kappan och hämtade ett par koppar ur köksskåpet.
– Oj, sa Sonja.
Sally vände sig om. Sonja stirrade mot hennes ben.
– De där var djärva, log hon lite snett med en blick mot Sallys röda leggings.
– Jag köpte dem igår. De passar så bra till den den här röda tunikan.
– Annars är svart en väldigt klädsam färg, sa Sonja hastigt och stack ännu en nål i gardinfållen. Svart slankar.
Mina gamla skridskor går nog inte på mina fötter
Vad skulle hon svara? Att hon mycket väl visste att hon gått upp bra många kilon sedan hon var ung? Men att hon älskade rött? Trots extrakilona.
En otålig Maja dök upp i köksdörren.
– Nu går vi, mormor!
Så de gick. Det var ljusare ute nu när snön kommit och Sally njöt av promenaden hem, hand i hand med Maja. De tog en liten omväg eftersom Maja ville visa henne isbanan invid skolan, där skridskoskolan precis börjat.
Isen glänste i de få lampor som var var tända och det högg till i Sally av nostalgi när hon såg de två tonårsflickorna som åkte runt på isen, snabbt och elegant, och övade hopp och piruetter. En av den gjorde en bakåtpiruett som var nästan perfekt, och den andras hopp hade nästan felfri tåsättning och rotation.
– Jag vill också bli isprinsessa, sa Maja och följde andlöst de två äldre flickornas isdans med blicken.
– Det blir du nog en dag, log Sally. Du går ju i skridskoskola nu och lär dig bli riktigt duktig på att åka skridskor.
– Var du duktig på att åka skridskor när du var liten? Du var ju isprinsessa då.
Sally log. Maja brukade bläddra i hennes gamla fotoalbum när hon var på besök. Uppenbarligen hade bilderna från hennes ungdoms isdans fascinerat henne.
– Det var jag nog. Men jag fick träna mycket. På den tiden fanns ingen skridskoskola för barn där jag bodde.
Men nog hade hon blivit en isprinsessa, alltid. Kanske var det just därför hon fortfarande älskade vintern, snön, isarna.
– Kan inte du lära mig bli en isprinsessa?
Sally brast i skratt. Det skulle allt se ut! Hon, medelålders plus och rejält fyllig, i klädd glittrande konståkningsdräkt, i piruetter och hopp på en isbana. För skulle man lära någon konståkning måste man ju själv visa både hopp och piruetter ute på isbanan.
– Man måste gå färdigt skridskoskolan först. Innan man börjar träna på att bli en isprinsessa.
– Men du gjorde ju inte det!
Det var en logik hon inte kunde bemöta, så hon log, kastade en sista blick på tonåringarna ute på isen och sa svävande:
– Vi får se. Någon gång, kanske.
Ett svar som lyckligtvis inte förpliktigade till någonting alls, tänkte hon lite lättad medan de promenerade vidare hem mot hennes lägenhet.
Men när middagens köttbullar och potatis lite senare var upp-äten visade det sig att Maja ingalunda hade glömt hennes löfte.
– Vi kan gå nu till isbanan!
– Men det är ju snart läggdags för dig!
– Jag får vara uppe till åtta, säger mamma!
Så klokt var hennes barnbarn att hon begrep att det fanns gott om tid fram till dess. Så hon fick hitta på en annan ursäkt.
– Vi har ju inga skridskor, gumman.
– Mamma säger att du har sparat jättemånga saker som du hade när du var isprinsessa.
– När man blir äldre blir ens fötter större, försökte Sally. Så mina gamla skridskor går nog inte på mina fötter.
– Du kan prova!
Herregud, hade hon verkligen varit så där smal en gång i tiden?!
Det gick inte att resonera med Maja. Så på väg till förrådet bad hon en tyst bön att hennes gamla skridskor verkligen skulle vara för små för henne nu, för hon hade då ingen lust att bli till ett spektakel borta på isbanan, där de slanka tonårsflickorna virvlat runt på isen i sina glittriga dräkter. Även om det mörknat ute vid det här laget var säkert några lampor där fortfarande obarmhärtigt tända.
Hon blev inte bönhörd. Till sin stora förvåning passade hennes gamla konståkningsskridskor, som de en stund senare grävde fram i förrådet.
– Och de där passar säkert på mig! utbrast hon när hon fick syn på sin mammas små barnskridskor i en annan kartong.
Maja var obönhörlig. I kväll skulle mormor visa henne hur man gjorde för att bli isprinsessa! Glädje och förväntan lyste i hennes ögon och med en suck insåg Sally att hon inte hade hjärta att göra henne besviken.
I botten av en av kartongerna låg några av hennes konståkningsdräkter i lysande färger, tajta, glittriga och med luftiga volanger. Herregud, hade hon verkligen varit så där smal en gång i tiden?! Inte en chans att hon skulle få på sig någon av dem!
Men det oroade inte Maja.
– Du är fin ändå. I din röda klänning. Och det glittrar ju nästan på benen.
Hennes tunika och leggings var alltså godkända av Maja. Nu hade hon ingen orsak att backa ur. Och hon behövde ju inte ta av sig kappan ute på isen och bli till allmänt åtlöje om någon annan än hon och Maja var där.
I porten stötte hon ihop med grannen Gudrun. Hon log vänligt mot Maja, som stolt bar sina små skridskor.
– Å, så roligt, ska du åka skridskor!
I nästa ögonblick hade hon upptäckt Sallys skridskor.
– Men herregud, inte ska väl du åka, Sally! Tänk om du ramlar! Jag halkade ju förrförra vintern på gatan här utanför och bröt handleden och oj sådan tid det tog innan det läkte! Vi äldre måste vara försiktiga!
– Det är nog ingen fara, log Sally och trängde sig lite för att komma förbi henne.
– Och hon i tolvan skadade ledbandet i knät häromåret när hon åkte skidor och hon är inte bra än!
Äntligen kom både Sally och Maja förbi och kunde på betryggande avstånd vinka vänligt till Gudrun. Sedan tittade Maja lite oroligt på sin mormor. Skulle hon kanske ångra sig när de väl kom fram till isbanan ...?
När de kom fram lyste fortfarande några lampor vid isbanan, men tonårsflickorna hade gett sig av. Sally drog en suck av lättnad. Inga åskådare ... Och uppvisningen som Maja ville ha skulle kunna vara snabbt avklarad. Sedan kunde hon skylla på att läggningstiden närmade sig.
Hon hjälpte Maja att snöra på sig skridskorna och fick sedan på sig sina egna. De kändes ovana på fötterna men ändå så lustigt välbekanta.
– Visa hur du gjorde när du var isprinsessa, mormor!
Sally drog ett djupt andetag och gled ut på isen. Efter några prövande skär kände hon hur kappan var i vägen, så efter bara några ögonblicks tvekan återvände hon till Maja, krängde av sig kappan och la den på bänken.
Ytterligare några skär ut på isen. Den var jämn och fin och så lockande. Skulle hon våga sig på ett hopp? Det kändes ju som om hon aldrig lämnat isdansen, som om ingen tid alls gått sedan hon virvlade runt på isen i hopp och piruetter.
Hjärtat bankade lite, men upphoppet från bakre ytterskär gick perfekt, likaså rotationen, och landningen var lika perfekt som förr! Det kändes helt fantastiskt. Allting fanns kvar i henne och insikten fick glädjen att bubbla upp i hennes som champagne.
En piruett, en enkel och den röda tunikan flög vildsint runt henne och hon hoppade igen, med perfekt tåsättning och tre varv och med ens var hon många år tillbaka i tiden och gled, yr och lycklig över isen, virvlade runt och allt var underbart och perfekt och hon var jublande glad.
Till slut åkte hon tillbaka till Maja, som stod och hoppade av förtjusning vid sidan av isbanan.
– Fantastiskt!
Men det var inte Maja som ropade och hon bromsade tvärt in när hon såg figuren komma ut ur skuggan från redskapsboden strax intill. En karl som hon inte sett under sitt rusiga varv på isen.
– Du är dig precis lik, Sally, sa han och log mot henne och hon måste ha stirrat oförstående mot honom för han sa lite generat:
– Det är jag, Göran. Vi gick i samma klass en gång i tiden.
Herregud – Göran? Nu kände hon igen honom, trots att han var grå i håret och rejält rundare runt magen. Han såg glad ut när hon kände igen honom.
– Du är otrolig på isen!
– Min mormor är en isprinsessa, sa Maja stolt.
– Det är hon verkligen! utbrast han och hans blick var så full av beundran att hon alldeles glömde bort att hon varit orolig att någon som såg henne skulle skratta åt henne.
Sedan bjöd han på kaffet han hade i en termos och Maja fick kanelbullarna han hade med sig.
Den yra vilda glädjen hon känt ute på isen i kväll fick all oro att förblekna
– Jag brukar hjälpa skolan med att spola banan och sköta kylanläggningen, berättade han. Det är roligt, för mina barnbarn går i skolan här och det var för att kunna umgås mer med dem som jag flyttade hit i höstas. Det blev för ensamt i storstan när min fru gick bort häromåret.
Hon hann med att visa Maja hur man gör en piruett, innan det blev dags att traska hemåt i vinterkvällen. Hon var fortfarande yr av glädjen hon upplevt på isen och hon kunde inte för sitt liv förstå varför hon inte börjat träna isdans igen. Må så vara att hon var medelålders plus och enligt andra därför behövde välja kjollängd efter sin ålder. Och visst hade hon väl, enligt andra, lite för många extrakilon för klar-röda glansiga leggings.
Risken fanns ju alltid att hon skulle dratta omkull så både ledband och handleder råkade illa ut. Men den yra vilda glädjen hon känt ute på isen i kväll fick allt det där att förblekna. Dessutom fanns det ju män som inte var som den där internetdejten Yngve som bara jagade ytlig sexighet. Det fanns ju män som Göran, som sett på henne med en blick full av beundran, när hon virvlade fram på isen.
Så den där andra dejten med Yngve skulle hon nog lämna återbud till.
– Kan vi inte gå till isbanan i morgon kväll också? undrade Maja ivrigt.
– Han bjöd ju in oss, log Sally. Och lovade ha med rulltårta då. Så det tror jag nog vi gör ...