Novell: Bröllopsresan till Rom var nära att bli en mardröm
Solen gassade från en klarblå molnfri himmel, tvätt hängde på tork i den lilla återvändsgränden, en svag bris förde med sig en doft av nybakat bröd och från ett öppet fönster hördes en operaaria sväva ut. Rom visade sig från sin allra bästa sida, som en scen ur en italiensk film, och allt hade varit perfekt om det inte varit för en enda liten detalj.
Lea satt ensam vid Spanska trappan. I handen höll hon en halv karta och tårarna blötte hennes kinder, hur kunde det ha blivit så här? Tankarna vandrade till grälet som inträffat en halvtimme tidigare, och det enda hon ville var att lämna det italienska vykortet och fly hem igen till Sverige, där kylan redan tagit sitt grepp trots att det bara var tidig höst. Det var ju inte så här det skulle bli.
Deras gräl verkade dröja kvar i luften och Lea kunde nästan höra sin egen arga röst.
– Vi ska inte svänga höger, utan vänster!
– Nej, nu tänker du fel, vi ska svänga höger vid kyrkan!
Magnus försökte le blidkande mot henne, men Lea hade bara stirrat stint tillbaka och fortsatt muttra.
– Varför är du envis precis hela tiden? Varför kan du inte erkänna att jag har rätt för en gångs skull. Du är lika envis som en gammal get. Nej, förresten, det är en förolämpande mot de stackars getterna att jämföras med dig!
Lea stirrade ilsket på Magnus som inte svarade, utan bara skrattade åt henne, något som gjorde henne ännu argare. I trettio år hade Magnus fått henne att skratta, men i dag lyckades han inte. När Magnus såg att hon fortfarande var arg så mulnade han också och han blängde tillbaka.
– Jo! Restaurangen ligger på vänster sida bortanför parken! Titta här!
Jag behöver varken dig eller kartan
Magnus ruskade på kartan framför Lea, men hon vägrade att titta och kände hur tårarna steg upp ur ögonen. Solen gassade från en fullständigt molnfri himmel och Lea kände hur svettdropparna rann på ryggen. Hon var förnuftigt klädd i gympaskor, slitna jeansshorts och en tunn tröja, men när hon tittade sig omkring kände hon sig alldeles felklädd. Lea var omgiven av eleganta italienskor som iförda korta snäva kjolar, gigantiska solglasögon och sylvassa klackar trängdes omkring dem.
– Jag orkar inte en meter till! Du får gå utan mig och du läser kartan fel! Restaurangen ligger åt andra hållet! Ge hit kartan så ska jag visa dig!
Lea slet åt sig kartan men Magnus vägrade släppa, och helt plötsligt stod de med var sin bit i handen.
– Som du vill! Och jag förstår inte varför du skulle envisas med det där hemska hotellet. Men jag behöver varken dig eller kartan, jag hittar ändå!
Lea blängde på Magnus och gick argt iväg. Hon torkade irriterat bort tårarna och trängde sig fram mellan fotgängarna. Hon bad frenetiskt om ursäkt på sin knaggliga italienska, men ingen verkade höra eller ännu mindre förstå henne.
Det skulle ju ha blivit så bra, de skulle fira trettioårig bröllopsdag och hade bestämt sig för att åka tillbaka Rom, där de träffats för så många år sedan. Men från sekunden de stigit av planet hade allt gått fel. Det romantiska hotell de bokat visade sig ligga precis bredvid en byggarbetsplats, det var betydligt varmare än hon mindes och trafiken fräste förbi i ett aldrig upphörande tempo.
Lea tittade upp och såg att hon befann sig på ett litet torg som kändes oväntat bekant, men hon förstod inte varför. Torget var öde, förutom en gammal svartklädd kvinna som satt på en stenbänk under en stor ek. Kvinnan blundade njutningsfullt mot solen, men verkade känna att hon var iakttagen och slog upp sina oväntat klarblå ögon som tittade rakt in i Leas. Hon klappade mjukt på bänken bredvid sig och Lea satte sig efter ett par sekunders tvekan.
Kvinnan verkade förstå att hon var ledsen, klappade Lea lugnande på handen och ropade något till servitören på den lilla baren i hörnet. Ett par minuter senare kom han skyndande med en liten bricka med två vita kaffekoppar fyllda med nattsvart espresso. Han gav den ena till den äldre kvinnan med en smekning på hennes kind och med ett artigt leende den andra koppen till Lea.
Lea tog tacksamt emot kaffet, även om hon hade önskat sig något starkare. Som om mannen hade läst hennes tankar gick han de få stegen till baren och kom tillbaka med två höga, smala glas vars isigt gula innehåll speglade sig i solen.
– Il Limoncello, fatto a casa!
Sedan den dagen hade det varit de två
Han lämnade dem och den äldre kvinnan höjde glaset och log mot Lea, som följde hennes exempel och tog en stor klunk. Hon hade naturligtvis druckit den gula citronlikören otaliga gånger under sin tid i Rom, men aldrig smakat någon som god som denna.
Kvinnan tog återigen hennes hand och kramade den tröstande, och hur märkligt det än var så började Lea berätta vad som hänt. På svenska och med några italienska glosor här och där, till en kvinna som säkert aldrig satt sin fot utanför den här stadsdelen. Och när orden strömmade ur henne så mindes hon äntligen varför torget kändes så välbekant.
Det var här hon och Magnus träffats den där första gången för så länge sedan. Lea hade nyligen fyllt tjugo år och han var knappa året äldre. Hon jobbade som au-pair och han arbetade som diskplockare på en pizzeria. De hade träffats när Magnus sånär hade kört på henne med sin röda vespa när hon skulle korsa gatan.
Chockad som hon blev hade Lea svurit arga svenska eder, men blivit överrumplad när mannen på vespan hoppat av, tagit av sig hjälmen, urskuldande bett om ursäkt och förklarat att han väjt för en svart katt. Det hade tagit några minuter för Lea att förstå att de pratade svenska med varandra, men sedan den dagen hade det varit de två.
Magnus hade lika ont om pengar som Lea, men de brukade köpa en picknickkorg på någon liten kvartersbutik och sedan ta den röda vespan ut till Roms gröna parker. Dagen innan Lea skulle resa hem till Sverige igen hade Magnus bjudit henne på middag på en av de billiga pizzeriorna i Trastevere. Lea hade samma eftermiddag köpt en klänning i en second hand-butik vid just det här torget, den var gnistrande grön och satt som gjuten på hennes kropp. Hon hade satt upp håret i en lös knut, stuckit fötterna i ett par silversandaler som hon visste skulle ge henne plågsamt skavsår men som hon inte kunde vara utan den här kvällen.
När Magnus hade hämtat Lea så hade han inte sagt så mycket, bara tittat länge på henne, gett henne den extra hjälmen och så hade de åkt iväg till den mest magiska kvällen i hennes liv. Samma kväll friade han till henne under månskenet vid just det här torget och hon hade andlöst svarat ja.
När hon kom till den delen av historien tittade hon upp på kvinnan vars ögon lyste med frågor.
– Amore!
Lea utbrast i ett av de få italienska orden hon ännu mindes och kvinnan hummade instämmande med en hand hårt tryckt mot hjärtat.
Lea hade dagen efter lämnat Rom och bara några veckor senare kom Magnus efter. De började båda studera på universitetet och gjorde karriär, pengar hade de numera gott om och de behövde inte längre äta den billigaste pizzan och ha picknick i parken.
De hade bara varit tillbaka i Rom en enda gång, det var för att fira sin tredje bröllopsdag. De hade hittat ett billigt litet pensionat i närheten av där de hade träffats, gått hand i hand i de små gränderna och bara njutit. Under samma resa hade deras första dotter blivit till och sedan verkade de båda försvunnit in i ett sammelsurium av blöjor, välling, läxor och annat.
Och sedan gick åren och nu var det bara de två och Lea hade börjat undra om deras kärlek för varandra verkligen fanns kvar. Hon hade kommit till slutet av berättelsen. Den gamla kvinnan log ett tandlöst leende och upprepade med eftertryck:
– Amore!
Hon kunde inte tro sina ögon
Hon såg att den gamla kvinnan tittade intensivt på Leas förnuftiga sandaler och de praktiska, men tråkiga, shortsen. Lea mindes känslan hon hade haft den kvällen när hon satte på sig sin nya klänning som hade varit så dyr att hon hade fått äta pasta med sås på burktomater i nästan en månad, och de silvriga sandalerna som var så sköra att hon knappt vågade ha dem på sig. Hur vacker hon hade känt sig när hon sett Magnus blickar på sig, och undrade hur länge sedan han hade tittat på henne med just den blicken?
Lea tittade på klockan och insåg att hon var tvungen att skynda sig iväg till hotellet om de skulle hinna få i sig lunch trots allt, i morgon skulle hon ta med Magnus hit till torget för att se om också han mindes deras magiska kväll.
Hon reste sig upp och skulle ta farväl när den gamla kvinnan oväntat grep henne om handen och kramade den hårt. Lea kunde inte låta bli att le, de förstod inte varandra, men samtidigt kändes det som om kvinnan förstått henne bättre än någon någonsin gjort.
När Lea skulle lämna torget la hon märke till en liten affär i hörnet. Hon kunde inte tro sina ögon men det var faktiskt samma affär som hon köpt sin klänning i. Hon tvekade några sekunder men steg sedan in till ljudet av den glatt pinglande klockan.
En dryg timme senare klev Lea ut på torget igen, hon smekte med handen över det mjuka gröna sidenet i klänningen hon precis köpt. Ägarinnan var dotterdotter till kvinnan på torget och hade utan tvekan plockat fram den perfekta klänningen åt henne och på lagret hittat ett par vackra sandaler som nu satt på Leas fötter.
Lea kunde inte låta bli att spegla sig i skyltfönstret och svängde lite med kjolen när hon hörde ljudet av en motorcykel bakom sig, den saktade in och plötsligt genljöd en låg busvissling genom den trånga gränden.
– Mio dio, che bella donna! Sei meravigliosa!
Lea vände sig irriterat om för att fräsa av den ovälkomna beundraren, men kom av sig totalt. Bredvid henne stod Magnus, lutad över en röd vespa. I handen höll han en fylld picknickkorg, en lång baguette stack ut ur korgen och hon kunde skymta både oliver, ost och skinka och en dammig flaska rödvin. Han tittade uppskattade på henne och trollade fram en extra hjälm.
– Här älskling, jag tycker att vi struntar i restaurangen i dag! Vad tror du om en picknick i stället?
Lea log men sa ingenting utan tog bara på sig hjälmen, klättrade upp på bönpallen och tog ett hårt tag om midjan på Magnus. Tids nog skulle de behöva prata, men just nu existerade bara de två och den klarröda vespan.
