Per och Jonny har tröttnat. Tröttnat på att deras fruar tagit adventsfirandet till oacceptabla nivåer, som de anser det. Nu sätter de ned foten – för julfridens skull.
Katastrofen inträffade precis när Jonny skulle köra iväg ungarna till sin moster och morbror. Hon hade bara vänt sig om ett ögonblick, men kastrullen med grädde och saffran hann ändå koka över på spisen.
– Du måste köra förbi mataffären först, skrek hon ut i hallen, där alla stod klara i sina luvor och tjocka ytterkläder. Ta ungarna med, annars hinner jag inte få gjort det jag ska.
– Vi är redan en timme försenade och du vet hur de är. Nu sitter de ju och väntar på barnen, säger Jonny.
– Det kan inte hjälpas. Jag måste ha grädde till saffransbollarna!
Hon försökte andas djupt och lugnt så att nerverna kom på plats
Hon hann inte ens vinka av dem, för skålen med smeten till lingonparfaiten stod på arbetsbänken och såg uppfordrande på henne. Snabbt hällde hon ner lingonen, fick ner smeten i formen och så in i frysen. Sedan en koll i kylen att de rårörda lingonen fanns på plats.
Sedan hon fyllt arbetsbänken med alla de ingredienser hon behövde den här dagen hackade hon ihop smör och mjöl till grönkålspajen, medan hon försökte andas djupt och lugnt så att nerverna kom på plats, men väggklockans sekundvisare tickade sadistiskt fram minuter. Vattnet ner i matberedaren, arbeta ihop, trycka ut degen i pajformen och in i kylen att vila en stund.
Morgonkaffet i bryggaren var kallt, men hon snabbvärmde det i mikron och sjönk ner vid köksbordet medan hon läste receptet på nöttårtan med chokladgrädde. Det borde gå att göra den lite läckrare. Lite festligare. Kanske spån av vit choklad på grädden, eller om hon skulle garnera den med tunna flarn av apelsinkrokant? Kändes inte det lite mer som jul?
Hon skrev snabbt upp sina idéer medan hon spanade genom fönstret. Nu borde Jonny vara tillbaka med grädden. Matbutiken låg ju alldeles i närheten. Vad gjorde han där så länge? Hon hade faktiskt planerat den här lördagen i minsta detalj för att hinna med allt. Hon hade hunnit stjälpa i sig två koppar av frukostkaffet innan han kom. Äntligen!
Hon skyndade ut på trappan och mötte upp honom där han kom lugnt strosande från bilen, ryckte åt sig kassen med grädde och försvann ut i köket. Äntligen kunde hon börja om med saffransbollarna till godisbordet. Hon fick skjuta på nöttårtan och trycka in grönkålspajen före den i schemat.
Resten av förmiddagen förlöpte enligt plan. Grönkålspajen, vars recept hon hittat i en exklusiv mattidning, var ett vågspel, men imorgon skulle den få sin lyxiga – och lite väl dyra – dekor av färska fikon och parmesanflarn och då skulle den ta andan ur Alice, så den var väl värd sitt pris både i pengar och arbetstid.
Deras respektive karlar, Per och Jonny, skulle förstås inte märka någon skillnad på lyxpajen och den gamla vanliga grönkålspajen som hon brukade göra, men de hade ju heller ingen känsla för adventsfirande.
– Vi firar ju julafton, räcker inte det? hade Alice rapporterat att hennes Per sagt.
– Glögg och mandlar räcker gott och väl, tyckte hennes egen Jonny inför varje advent.
Men adventssöndagarna var viktiga. Varenda en av dem. De var väntan på det som komma skulle: Julaftonen. Och hon ville ju ge sin barn det allra bästa, ljusa fina minnen av julens alla små fester. Liksom Alices och Pers barn. I år skulle första advent firas hemma hos Gunilla och Jonny.
Snart skulle hon nog kunna se genom sitt köksfönster hur Alice lämnade grannvillan, och försiktigt balanserande korgarna med formar och byttor och fat med sina hemlagade adventsgodsaker tog sig längs den snöiga trottoaren tvärs över vägen till henne. Och mycket riktigt. Det plingade på dörren och där stod Alice. Hon såg trött ut. Eller beklämd? Hade kanske Per och hon grälat? Men Per muttrade ju mest när han var missnöjd. Ingenting att bry sig om.
– Oj, så mycket du gjort till imorgon!
– Jag måste ju matcha dina godsaker, log Alice. Jag såg nog att det var tänt i köket i går kväll till långt efter midnatt.
– Om du såg det måste du själv ha stökat omkring i köket, kommenterade Gunilla. Men sätt dig så knäpper jag på kaffebryggaren.
– Jag vet inte. Jag har all städning kvar. Jag skickade Per att köpa nya adventsstakar tidigare, men jag begriper inte var han blivit av.
Sedan ställde Alice in allt hon haft med sig i kylskåpet och Gunilla höll på att förgås av nyfikenhet. Men Alice hade nogsamt tejpat igen plastpåsarna, så om Gunilla tjuvkikade skulle hon bli snöpligt avslöjad ...
Så din karl är också försvunnen?
– Så din karl är också försvunnen? undrade Gunilla.
– Puts väck! bekräftade Alice och bestämde sig för att ändå låta sig bjudas på en snabb kopp kaffe.
Medan snöflingorna sakta föll utanför fönstret förlorade de sig i minnen av alla de trivsamma adventsträffar de två familjerna haft hos varandra, sedan de nästan samtidigt flyttat in på gatan åtta år tidigare. Varannan adventssöndag kom Alice och Per med barnen över till Gunilla och Jonny och varannan var det den andra familjen som bjöd in till adventsfirande.
– Nej, nu måste jag leta upp Per, sa Alice och nu verkade hon riktigt orolig. Jag kan inte förstå vart han har tagit vägen.
Snön hade fallit och om man inte halkade omkull och bröt benet kunde bilen man tagit kört av vägen. När Alice gett sig av började också Gunilla oroa sig. Hon ringde Jonnys moster och jodå, han hade lämnat av barnen och sedan åkt iväg. Det var tur att både nöttårtan och chokladtryffeln var kvar att göra och den där kände TV-kockens ädelostkräm till pepparkakorna hade hon inte ens hittat receptet på än, så hon hade inte tid att börja vanka av och an.
Om inte förr så till kvällen skulle förstås båda de försvunna karlarna återvända hem och fram till dess hade hon fullt upp med allt som måste göras inför morgondagen. Hon kunde ju inte vara sämre än Alice, vars festbord till första advent året innan hade varit helt makalöst.
Men irriterande var det att Jonny inte var lojal nog att vara på plats och hjälpa henne med alla förberedelser. Hon hade ju en lång lista också för honom, men det enda han hittills avverkat på den var att köra barnen till sin moster. Här slet Alice och hon själva medan deras män bara försvann!
– Äntligen!
Ett pling på dörren. Jonny hade glömt nyckeln igen, alltså. Men utanför stod Alice.
– Har Per dykt upp? undrade Gunilla. Var han tillsammans med Jonny?
– Nog är de tillsammans, alltid. Men de tänker inte komma hem.
En stund senare satt de vid köksbordet med var sin kopp kaffe och Gunilla läste gång på gång lappen som Alice hittat.
– Den hade blåst ner under köksbordet när jag öppnade altandörren tidigare för att ställa ut min clementincheesecake med pepparkaksbotten att svalna, berättade Alice.
– Jag såg den först nu.
Gunilla stirrade på lappen.
Strejk? Han skriver att de strejkar?!
– Strejk? Han skriver att de strejkar?! Att de kommer hem först när vi gått med på deras villkor!
– Jag blir galen på honom, suckade Alice. Det är ju så mycket att göra nu inför julen och ..."Adventsfirandet har eskalerat till oacceptabla nivåer", skriver han. "Vi vill ha lugn och ro, jag och Jonny, vilket vi i flera år krävt utan att ha fått respons. Och lugn och ro borde ni också se till att få".
– Lugn och ro! utbrast Alice. Vem har tid med lugn och ro inför julen?!
– Vi struntar i dem, bestämde Gunilla. De är snart här. Vi behöver dem inte.
Alice såg fundersam ut och påpekade att Jonny brukade hämta barnen på kvällen från sin moster och morbror. Och han hade bilen nu. Dessutom brukade han varje första adventsmorgon hämta och ställa en enbuske på vardera sidan om trappan och sedan duka för firandet och julpynta hela huset.
– Det blir lite för mycket om du ska göra det ensam, sa Alice försiktigt. Och Per hugger ju alltid vår julgran på svärfars skogsskifte första adventsmorgonen och klär granen med barnen. Så vill de alla ha det fortfarande fast ungarna är tonåringar nu.
Efter ännu en timmes väntan hade männen fortfarande inte dykt upp.
– Jag ringer Per, sa Alice vid fjärde koppen kaffe. Och hör vad de har för krav.
– Nej. De bluffar!
Alice suckade igen.
– Per är fackrepresentant på sitt jobb. Han bluffar aldrig.
Skulle de förlora sina underbara adventsträffar genom utpressning?! Byta dem mot sina lata karlars "lugn och ro", de som väl satt tillsammans på något kafé nu, drack kaffe och pratade ihop sig om "strejken"? Aldrig!
– Fast Per tänker nog på mig, sa Alice lite dröjande. Jag ska till vårdcentralen nästa vecka. Jag hade högt blodtryck sist och måste kanske börja med medicin. "Ingen stress", sa doktorn då.
Stress ... Jo, nog var det lite stressigt med allt jobb inför adventssöndagarna. Och själv hade hon, Gunilla, migrän som alltid kom tätare inför julen.
– Ring, mumlade hon. Och hör vad de ställer för krav.
Svaret kom prompt från Jonny och mycket riktigt hördes i bakgrunden klirrandet av kaffekoppar.
– Från och med nu firas advent enbart med glögg, russin och mandlar.
Det var ett skambud, som varken Alice eller Gunilla kunde gå med på och efter hårda telefonförhandlingar landade man slutligen i att varje familj fick lägga till en maträtt.
– En enda rätt! Och vad gör vi med allt vi lagat nu inför första advent!? utbrast Gunilla.
– Fryser in, sa Jonny. Och tar fram till de övriga adventssöndagarna. Och de ska hädanefter firas med julefrid. De här adventsbjudningarna har vuxit till en tävling mellan er två!
– Julefrid? utbrast Alice. Menar ni att sitta och häcka hela dagen på kafé och konspirera om en adventsstrejk är julefrid? För det är väl det du och Per gjort?
Ungarna verkar trivas med att vi bara umgås
– Nej, hördes Jonnys lugna stämma i telefonen. Vi har varit på en julkonsert. Det var väldigt stämningsfullt. Och sedan samlade vi alla ungarna här på kvarterskaféet. De sitter och dricker choklad med vispgrädde just nu och verkar trivas med att vi bara umgås. I all sin enkelhet.
En dryg timme senare var Jonny och ungarna tillbaka hemma och alla fick kramar av Gunilla. Medan ungarna spelade Fia med knuff hängde Jonny upp adventsstjärnan i fönstret och hon själv sjönk ner i soffan och måste motvilligt medge för sig själv att hennes och Alices karlar ändå var ett par genier. För hon kände den redan. Och den var helt underbar. Julefriden
