Novell: Hon är rädd för att historien ska upprepa sig

Knölen hade vuxit sig större. Nu var det dags för besked. De hade haft erfarenhet av cancer tillsammans förr. Eva svalde när det ilade i mellangärdet av skräck.

Mitt barn, mitt hjärta… Hon såg på Hanna, som satt långt ut på stolen. De vassa knäna studsade rytmiskt.

En kvart hade gått sedan de slagit sig ner i väntrummet och ingen hade blivit uppropad. Ingen personal syntes till och ingen hade kommit ut, gått in eller så mycket som stannat upp utanför sjukhuskyrkan – en oansenlig dörr på andra sidan huvudkorridoren.

– Plats för vilda russ… Vad kan det vara, mamma? Något norskt? Sex bokstäver.

Eva rycktes ur sina funderingar.

– Eller Lojsta kanske, svarade hon. Lojsta hed på Gotland, där de små hästarna strövar omkring.

Hanna räknade med pennspetsen.

– Smart!

Eva nickade nöjt. Hon hade förvisso redan löst hela korsordet på söndagsmorgonen, men det sa hon inte.

En bister man i vit rock hastade förbi. I korridoren tycktes han vara tre meter lång. Eva följde honom med blicken utan att försöka dölja det, precis som alla de andra som suttit böjda över sina tidningar. Sådan var läkarens lott i livet, tänkte hon.

Utanför fönstret slet vinden i trädkronorna och Hanna skulle hellre vara hemma i värmen än sitta där och huttra. Hon var så nätt och mörk i färgerna att hon liknande en fransyska i sin randiga klänning.

– Lilla gumman, sa Eva.

Hanna såg upp och skakade besvärat på huvudet innan hon log. Eva kunde inte minnas att kvinnor brukade vara så ungdomliga när de var över femtio år. Hennes blick vandrade mot sjukhuskyrkan.

Det fanns ett särskilt ljud från bjällrorna när hästarna travade mot julottan, och en särskild smäll när psalmböckerna slogs igen. Mer än så var det inte, för de flesta av hennes kyrkliga minnen var ett barns.

– Hanna, sa hon och reste sig upp. Jag går på damernas.

– Du får skynda dig i så fall, mamma.

– Förlåt?

Det hade på senare tid slagit henne att alla yngre hade börjat tala så otydligt.

– Du får skynda dig, mamma!

– Uppfattat.

Eva smög genom korridoren på lätta fötter. Med blicken över axeln öppnade hon dörren till kyrkan.

Det var svalt där inne, och tomt på såväl folk som utsmyckningar. En matta ledde fram till ett upplyst kors och altaret var spartanskt.

Hon tog plats på bänkraden näst längst fram och funderade på hur hon skulle börja.

– Hej, Gud, sa hon tyst.

Ljudet av den egna rösten generade henne. Det kändes fånigt att tala i ensamhet så där.

– Vi känner inte varandra, fortsatte hon ändå. Och jag tror inte riktigt på dig. Men om jag har fel, så är jag här för att säga förlåt. Och så vill jag be dig om en sak.

Hon greppade bänkryggen framför sig, höll den så hårt att knogarna vitnade. Senast hon var i kyrkan var för länge sedan, i slutet av hennes förra liv. Livet som gift kvinna med barn.

Men döden hade tagit hennes make. Efter det hade han varit överallt, i solskenet och i våta lönngrenar, till och med i februarihimlens mjölkvita tomhet. Men Eva hade haft Hanna och därför hade hon orkat titta bort.

Eva hade varit trettiotvå och Hanna sju. Det hade varit tidigt sextiotal och de hade talat en del om döden medan snön smälte bort samtidigt som staterna hade kärnvapenprov vid Julön och granntanterna trädde nylonstrumpor över tv-apparaterna.

Eva och Hanna hade snabbt gått från mor och dotter till goda vänner, tack vare deras filosofiska sinnelag. Döden var bra på så vis. Det hade varit en ljus vår, den ljusaste Eva kunde minnas.

Om hon blundade såg hon fortfarande höghusen i fjärran och Vätterns sandiga isblock på stranden. Alldeles intill, vid gångbanan, gick den lilla Hanna med snödroppar och blå skilla i handen på väg till kyrkogården.

Jag kan inte ersätta en far, hade hon tänkt i förtvivlan där hon gått bakom sin dotter. Hanna hade vänt sig om ibland, liksom för att se att hennes mamma var kvar. Jag börjar så, hade Eva sagt till sig själv. Med att vara kvar.

Det var inte förrän denna vår som de åter hade pratat om döden.

Eva såg upp på korset.

– Jag heter Eva och är åttiotre år. Jag är advokat, men nu är jag pensionär. Och mormor.

Hon satt tyst en stund, funderade på hur hon egentligen skulle lägga fram det.

– Men det vet du väl redan? tillade hon.

llskan som sedan vällde upp inom henne var trösterik i jämförelse med den tunga sorg hon känt då hon kammade sig på morgonen.

När hon lämnat hemmet hade hon sett ett litet blått fågelägg ligga på marken vid garageporten.

– Nej du, sa hon. Jag kanske inte springer i kyrkan stup i kvarten. Men jag kör två damer till vattengymnastik varje onsdag och jag komposterar och har elbil. Jag kan sluta med det. Jag kan minsann ge sjutton i alltihop!

Hon svalde.

– Lägger du märke till mig då? Om du gör det så kanske du blir det minsta lilla förbannad och tar mig i stället? Snälla gör det. Knacka på när du vill, jag är hemma förutom på onsdagar.

Hon kände sig plötsligt påkommen och vände sig om.

En annan kvinna stod där, mitt i kyrkgången. Kvinnan bad med slutna ögon och läpparna rörde sig ljudlöst.

Eva reste sig. Då for kvinnans ögonlock upp och blicken fångade henne. Det var något med henne som var mycket märkligt. Hon var gammal, men inte på samma sätt som Eva. Kvinnans hår var långt och nästan vitt, ansiktet mörkbrunt och rynkigt.

Hon tycktes uråldrig, men blicken var intensiv och vänlig.

– Är ni sjuk? undrade kvinnan.

Hennes dialekt var en aning sydländsk. Längre söderut än Smygehuk åtminstone, konstaterade Eva. Hon kom att tänka på Spanien.

– Det är min dotter, svarade hon.

– Är det allvarligt?

– Jag tror det.

Kvinnan tog några steg emot Eva och granskade henne nyfiket.

– Jag har inte sett er här innan, reflekterade hon.

– Jag går inte hit, svarade Eva. Det är första gången jag är här. Jag är ingen … kyrklig person.

– Ni är olycklig, påstod kvinnan.

Eva skrattade till. Det tycktes modernt att uttala sig så där fritt om främlingars sinnelag. Men kvinnan mittemot henne var knappast modern.

– Jo, medgav Eva. Jag är väldigt ledsen just nu.

Kvinnan slog ut med armen mot bänken närmast.

– Sätt er.

Eva såg på klockan.

– Vi har tid snart, sa hon. Men tack ändå, och ha en fin dag.

– Ni är korrekt, sa kvinnan. Upplevs som lite vass.

– Hursa?

– Korrekt, vass. Har ni alltid varit det?

Att vara påflugen och samtidigt nia, det var en ny kombination. Eva skakade på huvudet.

– Det är väl på grund av mitt yrke, försökte hon bortförklara det.

– Vad grundar ni det på?

– Slå er ner en stund, förresten, hörde Eva sig själv säga. Doktorn är försenad.

Kvinnan satte sig. Eva sjönk ner bredvid. Det blev tyst.

– Är du en flitig kyrkobesökare? undrade Eva.

– Ja, sa kvinnan. Men ni däremot är inte bekväm i kyrkan?

Eva skakade bestämt på huvudet.

– Jag tror inte på sådant här, sa hon. Personligen, menar jag.

– Vad tror ni på?

Eva funderade ett slag.

– Inget övernaturligt, sa hon. Jag tror på barn. Alltså på kärleken till ens barn, att det är det enda som vi människor kan förenas kring. Jag tror knappast att vi skulle kriga då.

– Ert barn har väl fört er hit?

Kvinnan log. Eva log inte tillbaka. Hon såg på klockan igen och gjorde en ansats att resa sig, men så ångrade hon sig och nickade mot korset.

– Att låta sitt eget barn avrättas! Fy, vilken fader!

Kvinnans leende dog ut. I stället blev hon bekymrad.

– Det är väl knappast förvånande att han vill ha mitt barn också när han ändå har vanan inne, fortsatte Eva.

– Är ni själv rädd för döden? undrade kvinnan.

– Inte det minsta, ska jag säga dig. Och nu får jag tyvärr återvända, tack så …

– Varför är ni då rädd för er dotters skull? avbröt kvinnan.

Eva stirrade på henne. Det droppade ur ögonvrån, ner på hennes krage.

En vårmorgon hade Eva lyft skynket av nymfparakiten Benjamins bur och påträffat den älskade fågeln avliden. Eva hade blivit förskräckt, till och med funderat på att rusa ut och köpa en ny fågel, men hört Hannas små fötter komma traskande nerför trappan.

Eva hade förväntat sig en vanvettig känslostorm, men när Benjamin begravdes bakom huset dagen därpå fällde Hanna inte fler tårar än de hon ansåg lämpliga i förhållande till dödsorsaken.

Benjamin hade levt ett fullgott liv, menade hon. För granndamerna, vilka inviterats till en minnesstund, berättade hon att ”gammelheten” hade tagit livet av hennes fågel. Det var inget att sörja.

Så klok hon hade varit, lilla Hanna, tänkte Eva. Hennes blick föll ner.

Den främmande kvinnan klappade hennes hand och Eva ville inte genera henne genom att dra undan den.

– När man dör ung, sa Eva och rösten sprack, då blir något helt annat kvar. Det är som om ljuset faller annorlunda mellan löven. Hannas pappa var ung när han dog.

Kvinnan nickade.

– Hur tycker ni att det ska vara? undrade hon.

– Man ska dö av gammelhet, sa Eva. Efter ett fullgott liv.

Kvinnan skakade på huvudet.

– Något sådant finns inte.

– Vilket av det?

– Inget av det.

– Nähä, sa Eva. Nä, men så bra, då får jag tacka för pratstunden.

Hon var förbannad. När hade hon senast fällt en tår inför en främmande människa? Men kvinnan log urskuldande.

– Jag menar att det är ju alltid något som slutar fungera. Ett haveri, oavsett om man får cancer tidigt eller fyller hundra innan hjärtat stannar. Och det finns inga fullgoda liv. Förresten är väl inte gammelhet något riktigt ord? Det låter påhittat.

– Ja, men det kanske det är också, sa Eva snäsigt.

– Ni är arg. Är det på mig?

Eva drog undan handen, förde den ilsket under näsan några gånger innan hon blängde på vintern utanför.

– Nej, sa hon kort. Jag är arg på den här dagen. Och på den här idén.

Hon pekade ilsket med handen mot korset.

– Men ni gick i alla fall hit, sa kvinnan. Ni gick hit och erbjöd er själv i er dotters ställe och sa att om ni inte fick som ni ville skulle ni svika två damer och sluta kompostera och köra elbil.

– Det var ett skämt, sa Eva med förorättad röst.

– Jag vet det, sa kvinnan självklart. Och jag köpslår inte med advokater.

Kvinnan blinkade, innan hon ljudlöst reste sig. Hon kysste sina fingertoppar och tryckte dem mot Evas panna. Så försvann hon ut genom lokalen.

Eva följde henne med blicken tills dörren föll igen bakom henne. Insikten bredde ut sig i hennes bröst, landade med en tyngd som tvingade henne att sitta kvar i fullständig tystnad.

Hanna reste sig direkt när Eva kom ut i väntrummet.

– Var har du varit? undrade hon. Vi ska in nu. Mår du inte bra? Du är vit som ett lakan.

– Jo. Jo då. Jag mår bra. Förlåt.

Läkaren var fortfarande tre meter lång, även när han satt bakom sitt skrivbord. Han harklade sig och kliade i sitt tjocka hår.

Han hette tydligen Hans och bar tre pennor i fickan. Luften vibrerade och Eva stirrade på honom och undrade varför han behövde tre pennor. Var han kanske lite slarvig?

Hon noterade sedan att det var ett oerhört vackert hår. Kunde man lita på en medelålders man med så mycket hår? Dessutom såg inte Hans ut att ha rakat sig. Kunde man verkligen vara en ordentlig läkare om man inte ens rakade sig på morgonen?

Nu rörde han på munnen och hade helt kritvita tänder, så där som amerikaner på tv. Eva försökte ta sig samman.

– Jag ber om ursäkt, sa Hans. Ni har fått vänta länge. Men jag var tvungen att ringa ett samtal. Det hade blivit ett fel gällande vävnadsprovet som vi tog i förra veckan.

Eva drog efter andan och hostade till. Hanna såg strängt på henne i en sekund.

Doktor Hans harklade sig och fortsatte:

– Vi har inga belägg för att misstänka någon cancer i bröstet, Hanna. Min kollega är säker på att det är en cysta som vuxit. Den ska vi naturligtvis ta itu med om den blir värre. Men ditt bröst är friskt och det är du också.

Det var knäpptyst i rummet en lång stund.

Lite senare, i hissen, gav Hanna sin mamma en kram.

– Tänk att du gick till kyrkan, mamma, sa hon med tacksam röst. Du är för gullig!

Hon skrattade till. Efter att de kommit ut från läkarens rum hade hon skrattat åt allt.

– Nu pratar vi inte mer om det, sa Eva kort.

De kom ut i vintersolen och Hanna nästan småsprang till bilen. Då och då vände hon sig om. Ja, jag är kvar, mitt hjärta, tänkte Eva. Alltid kvar.