Novell: En dag vaknade hon med hämndbegär – hur kunde han bete sig så?

  • author Sonja Hermansson
    Sonja Hermansson
Illustrerad blond kvinna som tittar in i kameran
kvinnaIll: Midjourney
Hon retade sig på hans snålhet och mindes när han var förälskad i henne. Då, för länge sedan, när lagen inte hindrade honom att ta det han ville ha...
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto

Hon kände naturligtvis igen honom. Hans bild förekom allt som oftast i tidningen. När han hade någon ny, stor affär på gång, ­eller när någon klagade på honom. Han var ­kontroversiell, hade fiender, gjorde som han ville. Mannen hade hårda nypor, ett osvikligt affärssinne och han hade blivit rik, ­rikast i stan.

Kristina skakade på huvudet. Vem hade kunnat ana detta? De hade varit lekkamrater, jämngamla och klasskamrater de första åren. Men deras vägar hade skilts när de ­började gymnasiet.

Conny hade hoppat av sitt praktiska program efter ett år och börjat jobba, medan Kristina gått vidare till universitetsstudier. Conny hade tagit över företaget där han ­börjat som lärling, Kristina hade arbetat som barnbibliotekarie i alla år.

Två skilda världar. Nu var de pensionärer. Hon hade återvänt till hemstaden med en pension som tvingade henne att vända på slantarna medan Conny ägnade sig åt skatteplanering.

Det hade stått mycket om det i lokalpressen, liksom om miljöskandalen med utsläpp i ån som rann genom staden och frågor kring barnarbete i Asien.

Överallt förekom han och det var inte svårt att känna igen honom: Samma rödlätta hår, även om det glesnat, och ljusa ögonbryn. Men han hade hållit sig smal och såg frisk ut. Kanske det var nya fruns förtjänst. Tredje frun hade Kristina förstått, ung och glamourös enligt bilderna i pressen. Men inga barn, hade han.

Hon hade sett honom
i lokalpressen

Detta var vad han drömt om. Han hade fantiserat om ett annat liv än sin ensamma mammas, varit imponerad av pengar och inställd på att klättra, inte sky några medel. Att gå via utbildning hade inte varit hans metod och med facit i hand hade han haft rätt. För utåt sett var Conny Cson lyckad och framgångsrik.

Vilket är mer än man kan säga om mig, tänkte Kristina när hon hällde upp sitt morgonkaffe denna vintermorgon. Men hon klagade inte.

Hon var glad över lägenheten hon köpt när hon sålt huset. Hon hade inte haft råd att bo kvar som änka.

Några pengar hade inte funnits efter hennes man. De hade rest och levt upp sina inkomster. Enda dottern var bosatt utomlands och kom bara hem sommartid med barnbarnen. Då fanns det plats för dem i gästrummet.

Men nu var det vinter och hon hade all tid i världen att ägna sig åt sitt. Läsa alla böcker hon inte haft tid med tidigare, gå på bio och föreläsningar och umgås med barndomsvänner. Det hade varit förvånansvärt lätt att återuppta kontakten med dem, trots alla år på annan ort. Det gick ingen nöd på henne.

Det gjorde det däremot på många andra. Väninnorna hade gjort henne uppmärksam på alla hemlösa och de många flyktingarna på olika boenden. Det fanns ett omättligt behov av goda krafter och Kristina hade engagerat sig både i Röda Korset och i en lokal hjälpförening.

De samlade in och sorterade kläder, kontaktade företag för att få sponsring och hjälpte till med språkträning. Det sista var det roligaste, språkkafé två gånger i veckan med glada, vetgiriga ungdomar.

Men mer behövdes. Och framför allt pengar, till böcker och kläder, och underkläder. Skor, jackor, byxor, ­halsdukar och mössor skänkte folk, men inte underkläder.

På lördagen, när det var mycket folk på stan, stod Kristina och väninnan Lilian utanför köpcentret med bössor. De flesta gick förbi, många med ett generat uttryck. Man hade inte kontanter.

– Vi får börja ta kort, skrattade Lilian och stampade i marken.

Det var kallt. Hur skulle det då inte kännas för de hemlösa? Eller de som bara hade en husvagn eller en primitiv stuga att bo i. Det talades till och med om tält. Och det var minus fem grader.

Conny dök upp med
sin eleganta fru

Det var då han kom, Conny. Arm i arm med sin eleganta fru. De svepte förbi, medvetna om att de var igenkända. Conny Cson med maka, stadens pamp.

Kristina sträckte fram bössan och sökte ögonkontakt. Visst borde han känna igen henne? Men han gav ­henne en kall blick och försvann in i gallerian.

– Såg du vem det var? undrade ­Lilian.

– Visst. Gammal barndomsvän. Men han kände inte igen mig.

– Klart han gjorde. De pepparkornsögonen glömmer man inte. Han har rykte om sig att vara snål. Vi har kontaktat honom flera gånger för sponsring till idrotten för de ensamkommande pojkarna. Han importerar ju sportutrustning bland annat. Men det blev kalla handen.

– Ja, ja, suckade Kristina. Det är väl så man blir rik.

Men det retade henne att han inte velat känna igen henne. Och han om någon borde ha förståelse för hur det är att vara utan pengar. Hans mamma hade inte haft det lätt. Conny hade gått i syskonens avlagda kläder.

Att den fattiga barndomen varit hans drivkraft var inte svårt att förstå. Men hans brist på empati och det Kristina tolkade som snobbighet kunde hon inte förlika sig med. Han hade inte velat kännas vid henne.

Hon kunde inte släppa bilden av Conny och hans hustru när de seglade förbi henne. Hämndbegäret vaknade och hon skämdes lite. Hon ville se sig själv som snäll och rättskaffens. Det tillkom inte henne att hämnas, men hon kunde inte låta Conny komma undan.

Det låg långt tillbaka i tiden, var preskriberat, men inget Conny skulle vilja bli påmind om: Inbrottet i kiosken och det fejkade rånet på bensinstationen där han jobbat på helgerna för att få pengar till körkort. Smuggelspriten, langningen till yngre kamrater …

Hämndbegäret vaknade
och hon skämdes lite

Hon hade förvånats över att han plötsligt haft pengar, märkeskläder, bjudit henne på bio. Han hade gett henne en ring på alla hjärtans dag, en värdefull hade hon förstått ­efteråt. Den var förmodligen stulen.

Det var i nian och han var förälskad i ­henne, bar hennes väska från skolan och väntade utanför porten. Han hade anförtrott henne sina hemligheter och skrutit över att de inte skulle komma på honom.

Men Kristina hade inte fallit för hans uppvaktning. Ringen hade han vägrat ta tillbaka. Hon hade den någonstans i en låda.

Hur skriver man utpressningsbrev? I gamla deckare klipper man ut bokstäver från tidningar, men det kan säkert spåras liksom handskriven text. Gamla skrivmaskiner lämnar också spår, men en text från datorn borde vara svår att spåra.

Hon gjorde flera utkast innan hon var nöjd, hanterade papper och kuvert med bomullshandskar på händerna, vätte kuvertfliken och frimärket med vatten direkt från kranen. Ingen borde kunna spåra brevet. Ingen utom Conny.

Hon begärde inga pengar för egen del. Hon uppmanade honom i stället att betala in ett större belopp till Röda Korsets ­lokalförening och märka inbetalningen "Underkläder".

Kuvertet adresserade hon till företaget men märkte det "Privat". Sedan väntade hon.

– Kan ni tänka er, utbrast Lilian vid ­mötet på Röda Korset någon vecka senare. Vi har fått in hundra tusen! Till underkläder!

– Från vem? frågade Kristina oskyldigt.

– Anonymt. Är det inte fantastiskt? Nu kan vi köpa kalsonger och trosor och bh:ar. Det har kommit en ring också, fortsatte hon. Den låg i ett kuvert här innanför dörren. En guldring med en sten. Jag fick den värderad till åttatusen. Jag fattar inte vad som hänt helt plötsligt.

Kristina stod och huttrade med sin ­bössa utanför köpcentrat. Det var lördag igen och många rörde sig i centrum. Hon stampade med fötterna och försökte hålla uppe värmen. Folk skyndade förbi, men en man stannade och stack en hundralapp i bössan. Kristina såg in i Connys ljusa ögon. Han blinkade till henne.

– Du är inte så dum du, Kristina, sa han. Jag ska kontakta er om fotbollar nästa vecka. Jag minns nog när jag inte hade råd med ­någon.

Och så skyndade han iväg.