Novell: Hon vaknade bredvid en främling – vem var mannen bredvid henne?

Katarina vände sig om i sängen och såg ett skäggigt ansikte som nästan fick henne att skrika till.

– Hej då älskling, vi ses ikväll. Jag måste skynda mig till ett möte nu på morgonen, sa mannen.

Inget ljud hann ut ur hennes mun innan en lätt puss landade på hennes kind och han var ute ur sovrummet. Hon gnuggade sömnen ur ögonen och funderade på vad tusan som hänt.

Hade hon tagit hem en vilt främmande karl? Hur tänkte hon och hur hade det ens gått till? I går hade hon varit på Agnes föräldramöte, hade hon raggat upp någon där?

Med ett krampaktigt tag om täcket satte hon sig upp och funderade på om det inte varit Oscars pappa, killen i Agnes klass, för det var ganska likt honom.

Pulsen rusade när hon steg upp och skyndade sig ut i köket. Hon var tvungen att väcka tjejerna och sedan fick hon lista ut vad som hade hänt och hur hon skulle lösa det.

Hon tittade in i Isabelles sovrum men det såg inte ut som det brukade. Det var inte ett flickrum med idolbilder på väggarna och kläder slängda över golvet som hon var van vid. I stället stod där ett enkelt skrivbord vid fönstret och två gitarrer i ena hörnet. Allt prydligt och städat.

Något var fel och Katarina vågade inte ens titta in i Agnes rum utan skyndade sig ner till köket. Hennes mormors gamla klocka hängde på väggen och den gröna kaffeburken hon köpt när hon flyttade hemifrån stod på köksbänken. Men i övrigt var köket i en helt annorlunda stil.

Hon visste inte vem hon skulle ringa, sin man Roger? Nej, det var uteslutet innan hon visste mer om den mystiske mannen som väckt henne. Sin bästa kompis Marie-Louise? En läkare? Vem kunde hjälpa henne i den här situationen?

Katarina praktiskt taget stapplade bort till kökssoffan. Hon sjönk ner i den och lutade huvudet mot väggen. Hon behövde få bryta ihop, om så bara för en minut.

När hon samlat sig kunde hon konstatera att det var helt tyst i huset, inte ett ljud hördes från flickorna så Katarina bestämde sig för att inte väcka dem ännu. Hon behövde ta reda på vad som hänt. Resten av nedervåningen behövde undersökas och hon rörde sig hemtamt mellan rummen.

Mycket var välbekant men en hel del var annorlunda. Till exempel verkade det som att Roger äntligen gått med på att installera en kamin i vardagsrummet, något Katarina länge hade längtat efter.

Hon gick tillbaka till köket och på köksbänken såg hon en lista över inbjudna till årets glöggmingel. I morgon var det dags, hon hade haft sitt glöggmingel den tredje lördagen i november så länge hon kunde minnas och trots att det knappt behövdes så skickade hon alltid ut ett kombinerat julkort och inbjudningskort.

Katarina ögnade igenom listan och rynkade bekymrat på pannan när det var flera namn hon inte kunde placera. Anette och Klas, Cissi och Åsa …? Och varför hade hon skrivit upp Agnes och Isabelle? Hennes döttrar var väl inga hon behövde skicka inbjudningar till. Inte fanns Rogers syster Lena med heller, vilket var konstigt. Med det allra konstigaste var ändå att Marie-Louise inte var med på listan.

Något hade blivit fel med inbjudningarna helt klart och även om Katarina inte hängde med i alla konstigheter kände hon att åtminstone det här var något hon skulle kunna åtgärda.

Hon gick bort till hallen för att leta upp sin mobiltelefon i handväskan och började nästan gråta av lycka när hon såg att handväskan i alla fall var hennes slitna älskade väska som hon haft så länge hon kunde minnas. Men den hade verkligen sett bättre dagar, det såg ut som att axelbandet höll på att nötas av på mitten. Ingen mobiltelefon hittade hon i den heller.

I samma ögonblick som hon la ner väskan började det ringa på övervåningen. Hon trodde först att det var någon av tjejernas väckarklockor men när ringandet inte slutade skyndade hon sig uppför trappan.

På sängbordet lyste mobiltelefonen och den nästan hoppade runt av vibrationerna. På displayen stod det ”Kaj” och bilden visade mannen som väckt henne.

Förskräckt tog Katarina upp telefonen, slängde den lika snabbt på sängen och la sin kudde över den för att dränka det envetna ljudet. Hon började fyllas av panik och undrade vad hon skulle ta sig till.

När mobilen tystnat tog hon upp den. Det var inte hennes vanliga modell men hon lyckades navigera sig fram till sin kontaktlista. Hon behövde verkligen prata med Marie-Louise, hon var den enda hon kunde tänka sig att berätta det här för.

Under ”senaste samtal” i telefonen fanns inte hennes namn med, det var bara Kaj, Kaj och åter Kaj och Katarina mådde illa över sig själv. Isabelle och Agnes hade hon också ringt för några dagar sedan. I telefonlistan hittade hon i alla fall Marie-Louise och ringde upp henne. Signalerna tutade i hennes öra utan att någon svarade. Till slut kom hon till röstbrevlådan.

– Hej Marie-Louise, det är jag. Min dag är verkligen den värsta och jag hade velat prata med dig. Kanske är du upptagen, i värsta fall får jag vänta till glöggminglet i morgon. Visst kommer du? Jag räknar med att du tar med årgångsglöggen som vanligt.

Katarina tryckte på den röda luren och avslutade samtalet. Antagligen skulle Marie-Louise ringa upp lite senare. Hon trummade med telefonen mot ena handen och försökte febrilt fundera på vad hon skulle ta sig till nu. Telefonen plingade till av ett sms och hon öppnade det.

”Hej älskling, hoppas du har vaknat nu. Du verkade förvirrad i morse men så skönt att du är ledig i dag och kan vila. Kanske kan jag köpa med hämtmat i kväll? Puss!”

Avsändaren var Kaj och Katarina försökte radera sms:et men förstod inte hur hon skulle göra och dessutom var hela telefonen full av meddelanden från honom och även från henne till honom.

Det snurrade i huvudet och hon la sig ner på sängen. Kaj påstod alltså att hon var ledig i dag, det var ju skönt att hon inte behövde tänka på jobbet i alla fall. Men hon bestämde sig för att ringa sin kollega Sanna bara för att kolla läget.

– Hej Katarina, svarade Sanna och hon andades ut av att höra en bekant röst. Din första lediga fredag och du kan inte slita dig från oss?

– Första? frågade Katarina. Jag är väl bara ledig i dag.

– Sluta skoja, skrattade Sanna. Du vet att vi andra är avundsjuka på att du snart får gå i pension. Att trappa ner med lediga fredagar är ju perfekt.

Ordet pension ekade i Katarinas huvud men hon avslutade snabbt samtalet med Sanna för att inte låta helt förvirrad och mumlade bara att hon velat kolla så att det inte dykt upp något brådskande.

Framför badrumsspegeln kunde Katarina konstatera att pensionen verkligen såg ut att vara runt hörnet. Håret var grått och rynkorna hade förökat sig i en rasande takt under natten.

Hon hade helt klart hamnat i ett avsnitt av en övernaturlig serie där hon på något magiskt sätt förflyttats tio år framåt i tiden.Det var ingenting hon kunde berätta för någon, om Roger märkte något i kväll så skulle hon ta upp det men annars skulle hon låtsas som ingenting. Kanske var det bara inom henne allting hände?

Katarina tog ett djupt andetag och gick ner till köket. Hon behövde göra sig en kopp kaffe och fundera igenom det här ordentligt.

Medan kaffet sipprade genom kaffefiltret insåg Katarina att anledningen till att döttrarna inte var hemma var för att om hon på något mystiskt sätt flyttat tio år framåt i tiden så innebar det att Agnes nu var 20 år och Isabelle 23 år. Det vore inte så konstigt om de inte bodde hemma längre.

Med kaffekoppen i handen gick hon in i vardagsrummet. I den stora bokhyllan stod en del familjefoton, bland annat ett foto på vardera dottern i studentmössa. Och så ett bröllopsfoto på henne och … Kaj!

Med hjärtat bultande i bröstet började Katarina slita fram pärmar och fotoalbum. Det fanns inte mycket att hitta där sedan döttrarnas småbarnsår så när hon fick syn på en bärbar dator på vardagsrumsbordet startade hon den.

Några webbsidor var redan öppna och hon såg att hon var inloggad på Facebook. ”Gift med Kaj Larsson” stod det mycket riktigt till vänster på sidan. Precis när hon skulle gå in på hans sida plingade det till längst ner i högra hörnet av ett meddelande.

”Tjingeling! Vad kul att du är online! Skulle inte du vara på stan i dag och leta en klänning?”

Det var den där Cissi som Katarina inte visste vem det var. Hur skulle hon ta sig ur den här knepiga sitsen?

”Hej hej, jag stannar nog hemma i dag. Känner mig lite konstig faktiskt.”

Cissi gjorde en ledsen smiley. ”Hoppas inte glöggminglet är i fara, jag har redan köpt årgångsglöggen. Tror du två flaskor räcker?”

Katarina skyndade sig att skriva: ”Det tar Marie-Louise med sig så det är redan fixat.”

”Hahahaha, du är roligt du.”

Svaret från Cissi kom snabbt och följdes av flera smileys som skrattade så att tårarna sprutade.

Katarina tappade suget att utforska Facebook vidare och slog igen datorn, hjärnan gick på högvarv och hon måste agera. Hon visste inte vem hon skulle kunna prata med utan att framstå som helkonstig.

Hon ryckte till när telefonen plingade till av ett meddelande från Isabelle: ”Hej mamma, har du hittat någon klänning till bröllopet? Glöm inte att du måste få plats med ett underställ under. De lovar jättekallt och vi vill verkligen försöka hålla till utomhus”.

Att hennes dotter, som för henne fortfarande var tretton år, skulle gifta sig blev för mycket för Katarina som rev åt sig bilnycklarna från nyckelskåpet i hallen och skyndade till bilen. Hon struntade i att hon endast var klädd i morgonrock och slitna ulltofflor.

När hon kom fram till Marie-Louises hus ett par kilometer bort parkerade hon bilen på gatan och funderade på hur hon skulle lägga fram sitt problem så att hon inte skulle verka alltför rubbad. Hon knäppte loss bilbältet och precis då såg hon Roger lämna huset och kliva in i sin gamla Mercedes.

Katarina trodde inte sina ögon och satt som paralyserad tills bilen åkt i väg. När den inte syntes längre skyndade hon sig bort till huset och öppnade dörren utan att ringa på.

Marie-Louise kom ut i hallen och såg på henne med förvåning. Katarina kunde inte avgöra om det berodde på hennes klädsel eller om det var för att hon var där över huvud taget.

– Jag tror jag anar varför du inte är bjuden på mitt glöggmingel! utbrast Katarina anklagande och Marie-Louise såg på henne med ett snorkigt leende som sa att det minsann inte gjorde henne något att inte bli bjuden.

Katarina gjorde sig redo för ett utfall, ilskan hon kände inom sig var enorm och den behövde verkligen få utlopp. Hennes man och bästa vän var tydligen ett par! Och som om inte det räckte hade hon gått miste om tio år av sitt liv.

Precis när hon skulle måtta ett slag vaknade hon med ett ryck. Roger lutade sig över henne med en puss på kinden och sa att han var tvungen att skynda sig till jobbet.

– Ska jag köpa något till glöggminglet på vägen hem? undrade han.

Katarina rös vid tanken på drömmen som sakta ebbade bort och sjönk tillbaka i sängen med en lättnadens suck över att mardrömmen bara varit just en mardröm.

– Vi kanske ställer in, jag tror att jag bara skulle vilja ha en lugn familjehelg tillsammans.

Roger såg frågande på henne, den här glöggfesten hade varit en helig tradition sedan Agnes var nyfödd och den skrevs in i kalendern så fort nyårsafton passerat.

– Är du säker? Jag vet ju hur mycket du ser fram emot den varje år.

– Ja, jag är helt säker, svarade Katarina. Jag har haft det så stressigt på sistone och tiden går så fort. Snart kommer båda barnen att flytta ut och vi kommer planera Isabelles bröllop och…

– Okej, lugna dig lite, sa Roger med ett nervöst skratt. Vi är inte riktigt där ännu. Men meddelar du återbud till gästerna

Katarina nickade och följde med Roger nerför trappan medan hon såg sig om i sitt välbekanta hus. Hon slängde en blick in i vardagsrummet och ropade till Roger som tog på sig skorna ute i hallen.

– Vi borde fundera mer på det där med en öppen spis härinne, sa hon, jag är verkligen säker på att det skulle vara mysigt!