Hon hade haft drömmar en gång, drömmar om barn och lycka och äventyr. Innan hon träffade Eric. Som ensam var det drömmar och framtidsplaner hon saknade mest. Var det så här hennes liv skulle se ut?
Anna vaknade med ett ryck. Hon hade drömt samma dröm igen, att hon gick vilse i skogen. Stod där mitt i den täta granskogen och inte kunde se någon väg ut. Kände mossan under sina stövlar som mjukt gungfly och huttrade i den kalla regnkappan som blivit fuktig av svett efter hennes travande på tuvor och i gropar.
Plötsligt kom en liten koltrast och satte sig på hennes axel. Den kvittrade glatt och slog med vingarna. Hon såg häpet på den och följde efter, och plötsligt hörde hon ljud från andra människor och såg stigen hon kommit på. Koltrasten var borta och hon stod där. Lycklig, men fundersam. Vem hade sänt koltrasten? Sedan vaknade hon. Alltid på samma ställe.
Vad kunde det här betyda? Att hon inte skulle ut i skogen och plocka svamp i år? Eller att hon hade gått vilse i livet? Hade hon det? Anna satte sig upp i sängen. Chockad över att hon upptäckt en sanning som inte gjorde henne glad.
– Jag har gått vilse i livet, mumlade hon för sig själv.
Drömmen visade det tydligt. Hon hade jobbat som lärare i 20 år och trivdes, men var inte nöjd med sin tillvaro. Det saknades något. Hon skrattade med barnen i skolan, men hemma kände hon sig ensam och rastlös. Hennes väninnor hade sina familjer och fullt upp med det.
Själv var hon ensam efter ett kraschat förhållande med Eric, en försäljare som dykt upp en kväll när hon var på väg hem från en kvällskurs i spanska. Han satte sig bredvid henne på tunnelbanan och de började prata. Bytte nummer. Sedan träffades de mer och mer och blev så småningom ett par.
Men Eric var sällan hemma. Han reste mycket i jobbet och Anna visste aldrig när han skulle dyka upp. Hon tyckte det var jobbigt och var konstant svartsjuk. Eric ringde ofta hem till henne, men hon kände sig osäker och till slut sa hon att hon inte orkade fortsätta på samma sätt. Eric försökte övertala henne, men hon orkade inte vara orolig jämt. Orolig att han skulle krocka med bilen och skada sig. Orolig över att han skulle träffa någon och vara otrogen. Orolig dygnet runt.
Det tog knäcken på henne. Hon åldrades av oro. Anna hade varit en glad och lättsam person, men märkte att åren med Eric gjorde henne till en trött och kinkig kvinna. Livet kändes tungt. Så visst hade hon gått vilse. Något hade gått fel.
Skulle hon våga? Lära känna nya människor och resa med dem till Rom
Eric var nu ute ur hennes liv, men den trötta själen fanns kvar. De hade levt samboliv i tio långa år. Det räckte för att kvadda hennes självkänsla och ta ifrån henne kraften att förändra sitt liv. Anna suckade tungt, och rufsade om i sina gyllenblonda lockar. Hon ville hitta ut ur skogen, börja leva igen, andas och njuta av livet.
Vad skulle hon göra? Gå en kvällskurs igen? Kanske det. Hon gick ut i köket och satte på kaffe, starkt Zoegakaffe, och gjorde en smörgås med lagrad grevéost. Morgontidningen hade kommit och hon bläddrade i den. Kanske hittade hon något intressant, en kurs eller något annat som kunde få henne att börja leva igen. Hitta tillbaka till sig själv.
Så såg hon annonsen “Lär dig laga italiensk mat”. Det var inte matlagningen i sig som hon fastnade för, utan möjligheten att få åka till Italien. Kursen skulle avslutas med en weekendresa till Rom. Den fick man själv bekosta. Skulle hon våga? Lära känna nya människor och resa med dem till Rom. Anna bet sig i läppen.
Det skulle hända något i hennes annars enformiga liv. Men tänk om hon kände sig utanför och inte passade in, hon som i sin ungdom alltid var festens mittpunkt. Aldrig svarslös. Som alltid hade något roligt att säga. Nu kände hon att hon krälade på marken och inte var något värd. Vad hade hänt?
– Dags att resa dig upp Anna, sa hon tyst för sig själv och drack upp det sista av kaffet.
Då ringde hennes mobil. Det var Annika, en av hennes ungdomsvänner, som undrade om hon ville följa med och kolla på kläder till ett bröllop hon skulle på.
– Visst, vad kul! Det var längesedan. Inte så ofta vi ses nu för tiden.
– Nej, jag vet. Det är fullt upp med Sara och hennes ridning och skola. Du vet...
Hon visade annonsen för Annika
Annika hade blivit mamma ganska sent till Sara. Hon fick henne när hon fyllde 42 år. Sara var hennes ögonsten, hon offrade allt för henne. Även sina vänner. Anna förstod henne. Hon hade själv velat få barn, men åren med Eric hade inte lett till det. Som lärare hade hon sina skolbarn, men det var inte detsamma. Anna hade gärna velat bli mamma.
De bestämde att de skulle ses i stan om en timme på ett kafé. Kursen började på måndag. Så Anna tog med sig tidningen för att visa Annika och berätta om sitt beslut.
– Hej vännen, vad fin du är, sa Anna, och kramade om Annika som luktade starkt av nån blommig parfym.
Hennes pigga ögon strålade, och hon hade som vanligt kinderna täckta med rosa rouge.
– Detsamma, sa Annika.
Men Anna kände sig inte fin. Inte med sitt risiga hår och smala ansikte utan rouge. Kanske jag skulle börja sminka mig lite igen? Hon visade annonsen för Annika, som blev överväldigad.
– Precis vad du behöver efter Eric! Ett nytt liv. Du får inte åldras i förtid vännen. Du är ju bara 43 år, ingen ålder alls. Ta en drop in-tid hos frissan om du tycker håret är risigt och köp lite smink. Herregud, du var ju en partypingla innan!
– Jag vet. Men luften gick ur mig när ...
– Jag vet, Eric. Den historien har du dragit ett antal gånger för mig. Dags att slänga den i papperskorgen. Ta vara på ditt liv, Anna! Det går inte i repris.
– Du har rätt. Jag har slösat bort tillräckligt många år. Nu ska vi kolla på bröllopskläder till dig, och kurskläder till mig! sa Anna.
– Låter kanon, det kommer få dig att känna dig mycket piggare! sa Annika.
Tänk vad lite kläder, frisyr och smink kan göra
Anna köpte en helt ny höstgarderob med två par jeans, och ett par svarta byxor med en tillhörande svart kavaj. En vit spetsblus och två polojumprar, en i grått och en i mossgrönt. Hon var nöjd.
Annika puttade in henne på en drop In, och frisören gjorde underverk med hennes risiga hår. Det var nyblonderat och glänste som guld i solskenet. Lite kortare än innan, men Anna var supernöjd.
Nu var det bara sminket som fattades. De hade roligt ihop. Annika hjälpte henne och var smakråd. För första gången på flera år kände Anna förväntan. Hon såg fram emot kursen och att lära känna nya människor igen. Annika och hon bestämde att de skulle ses snart igen. De skulle återinföra sin lördagsfika på Åhléns.
Det var måndag eftermiddag och Anna hade klätt sig i de svarta byxorna och den mossgröna polon. Hon hade sminkat sig med en matt foundation och lite rouge, samt borstat på mascara och fixat läpparna med ett matt läppstift i rosa. Hon såg ut som förr. Glad, snygg och frisk.
Glåmigheten var borta. Tänk vad lite kläder, frisyr och smink kan göra. Hon kände sig spänd och glad. På tunnelbanan in till stan började hon läsa tidningen när en blond, brunbränd man satte sig bredvid henne. Han log mot henne och frågade:
– Ska du på fest?
– Hur sa? frågade Anna förvånat.
– Du ser så fin ut.
– Tack, men jag ska på en kurs.
Varför berättade hon det för en främling? Han hade väl inte med det att göra. Anna grävde ner huvudet i tidningen igen.
– Jag ska också på en kurs.
– Jaha, svarade Anna förstrött och tänkte på hur hon och Eric hade träffats. På tunnelbanan. Hon ville inte bli involverad med någon igen. Nu skulle hon tänka på sig själv och ha kul! De gick av vid samma station, och Anna kände sig nästan förföljd av den blonde mannen.
Det visade sig att han också skulle till matlagningskursen. Nej. Inte en Eric till. Hon kände att hon var avspisande mot honom när de gled in i samma klassrum i Medborgarskolans lokaler. Det var en grupp på tolv personer i varierande åldrar. Anna kände sig glad, och självförtroendet hade återvänt.
Marcus heter jag, sa han och log
Hon hamnade bredvid en ung tjej som hette Alma och hade det ljusa håret uppsatt i tofs. Läraren berättade om kursens upplägg; teori varvat med matlagning. Varannan vecka skulle de läsa om Rom och lära sig italienska, varannan vecka laga italiensk mat. Allt lät fantastiskt roligt, och Anna kände sig glad vid tanken på de 12 veckor som låg framför henne.
– Min son Wille, sa Alma och visade en liten lintott på fem år.
– Så söt. Han är lik dig! sa Anna.
– Tur det. Pappan stack när han fick veta att jag var gravid.
– Va? Vilken skitstövel!
– Ja. Inget att bry sig om. Det värsta är att jag känner att jag inte räcker till ibland. Jag jobbar mycket på helger och kvällar, och måste anlita barnflicka.
– Oj, jag förstår. Vi känner ju inte varandra, men jag jobbar som lärare och kan gärna sitta barnvakt någon helg eller kväll om du vill ha hjälp.
Almas runda ansikte lyste upp.
– Men vad snällt! Du verkar vara en härlig person, det lyser om dig. Gärna, om du har tid! Vi kan ju komma och hälsa på någon dag så ni får träffas?
– Absolut!
Anna kände sig rosig om kinderna av glädje – eller om det var rouget. Hon skulle bli extramamma åt lille Wille. En sådan söt liten grabb. Hon tyckte om Alma. En spontan och rolig tjej som ville klara sig själv. Precis som hon alltid varit tills Eric kom in i hennes liv.
Det var fikarast. På dagens lektion hade de fått en bok om Rom på italienska och börjat studera den. Hon gick till kaffeautomaten, och plötsligt stod den blonde mannen vid hennes sida igen.
– Marcus heter jag, sa han och log.
– Anna.
Hon ville inte ha en ny relation. Ingen ny Eric. Så Anna tog sitt kaffe och gick raka vägen till kaffebordet och tog en bulle.
– Du verkar vara snabb på att smita ifrån mig, sa han och skrattade.
Anna kände att hennes kinder glödde. Skärp dig, Anna! Bete dig som en människa och var likadan mot honom som mot alla andra. Han är inte Eric. Hon insåg också hur påverkad hon var av relationen med Eric.
– Förlåt. Jag är bara fikasugen, skrattade Anna.
– Vi kan ju göra sällskap hem? Vi kom ju med samma tunnelbana, eller hur?
Anna nickade. Han såg bra ut. Blond och lockig. Eric var mörkhårig. Ingen likhet alls. Men hon ville ändå inte engagera sig i någon nu, när hon skulle resa till Rom och ha kul.
Ja, vi kan ju jämföra våra drömmar
Läraren delade in dem i tre grupper med fyra i varje. Anna blev inte förvånad när hon, Marcus och Alma hamnade i samma grupp, tillsammans med en trevlig, gråhårig kvinna som hette Ulla och var gift med en italienare. Hon kunde mycket om italiensk mat, och det kändes bra att ha henne i gruppen. Marcus var en äventyrare och tyckte om att hitta på galna saker.
Tre timmar senare var de på väg till tunnelbanan. Hon, Marcus och Alma. Alma skulle åka åt andra hållet, men på samma linje. De var alla tre nöjda med kvällen, och Alma och Wille skulle hälsa på hos Anna på onsdag kväll. Om det gick bra skulle hon vara barnvakt varannan helg. Anna var överlycklig, hon älskade barn och att bli extramamma var en bonus.
Marcus som hade hört deras samtal frågade när de satt i vagnen:
– Varför har du inte själv skaffat barn?
– Säg det du! Det blir inte alltid som man drömt om, eller hur?
Han suckade.
– Krossade drömmar har jag gott om. Vill du höra nån dag?
Anna skrattade. Nu helt befriad från tankarna på Eric. Det här var inte en kopia av Eric, Marcus var mer en kopia av henne.
– Ja, vi kan ju jämföra våra drömmar, sa hon.
– Eller hjälpa varandra att skapa nya, svarade han.
När Anna hoppade av tunnelbanan kom det en liten koltrast och satte sig på en lyktstolpe. Hon skrattade till och tänkte på den där drömmen. Nu hade hon hittat ut ur skogen. Hon var inte vilse längre.
