Novell: Hon bad för en gångs skull om hjälp – då förändrades allt

Även om det bara var några få meter från parkeringsplatsen där Sara hade ställt bilen, hade hon ändå blivit helt genomblöt när hon nådde stormarknadens dörr som automatiskt öppnades för henne.

Det var en av de mest våldsamma regnskurar hon någonsin upplevt, tänkte hon, och det skulle precis hända under ett av de få tillfällen då hon var utomhus. Om hennes tur eller otur fortsatte på det här sättet skulle hon säkert bli förkyld eller få lunginflammation. Och det var verkligen det sista hon behövde.

Så sent som på eftermiddagen hade chefsjuksköterskan på avdelningen där Sara arbetade sagt till henne hur mycket hon uppskattade hennes insatser. Att hon var en av de få sjuksköterskor hon alltid kunde lita på, och Sara visste att det var sant.

Hon hade varit på jobbet nästan varje dag sedan hon började på sjukhuset nästan 20 år tidigare, och hon hade sällan sagt nej till att jobba övertid, även när det innebar att hon behövde arbeta flera skift i sträck.

Under de senaste sex månaderna hade sjukhuset drabbats av ekonomiska nedskärningar som hade satt stor press på personalen, och det var särskilt under denna tid som Saras styrka hade behövts. Och hon hade älskat det.

Hon älskade sitt jobb och kunde inte låta bli att prioritera det så högt i sitt liv att det gick ut över nästan allt annat.

Bara Anja, hennes dotter, var viktigare, även om hon kunde klaga över att hon inte fick tillräckligt med tid med sin mamma.

Anja hade flyttat hemifrån när hon började universitetet för fem år sedan, men hon bodde nu i en lägenhet tillsammans med sin pojkvän inte långt från sitt barndomshem.

Sara och Anja brukade träffas flera gånger i veckan, och fram till nyligen hade varken Saras eller Anjas jobb hindrat det, men nu behövdes Sara ännu mer på sjukhuset än tidigare, och till hennes stora sorg hade det gått ut över deras samvaro.

Hon hade inget val, brukade hon säga till Anja, men hennes dotter ansåg att hon bara använde det som en ursäkt och att sjukhuset nog skulle hitta andra som kunde jobba övertid om Sara bara sa nej lite oftare.

Kanske hade Anja rätt. Kanske fanns den verkliga anledningen till att hon var så knuten till sitt jobb gömd någonstans i hennes sinne, men det var inte en fråga hon kände att hon hade ett stort behov av att gå till botten med. Hon kände att hon levde ett fullt och lyckligt liv, och det enda hon just nu kände att hon saknade var det som stod skrivet på hennes inköpslista.

Sara tog en kundvagn och började röra sig genom butikens labyrint av hyllor medan hon tittade på den lilla papperslappen hon höll i handen. Den här gången behövde hon inte mer än tio olika saker, och hon visste exakt var de alla fanns.

Eftersom det inte verkade vara så många andra kunder kunde hon se fram emot att vara tillbaka i sitt mysiga hem inom några minuter. Det hade varit ännu en lång dag på jobbet, och hon behövde verkligen vila.

– Är du också ute och handlar i det här vädret? sa en röst plötsligt medan Sara var upptagen med att bestämma vilket märke av hushållspapper hon skulle köpa den här gången.

Hon vände sig om och såg sin granne Oskar stå bredvid henne med en röd kundkorg i handen. Han var en lång, bred­axlad man med mörkbruna ögon och ännu mörkare hår, även om det hade börjat gråna lite på sidorna. Om det inte hade varit för hans stora mage skulle Sara ha tyckt att han var attraktiv.

De hade känt varandra ända sedan Sara flyttade in i det hus där hon fortfarande bodde, och de hade alltid haft en bra relation, även om hon tyckte att han verkade lite konstig.

Precis som hon hade han aldrig varit gift, och förutom hans bror och hans familj och kanske en eller två grannar som brukade besöka honom verkade det inte som om han hade särskilt mycket av ett socialt liv.

Sara hade aldrig varit hos honom och vice versa, och deras samtal hade ägt rum över häcken mellan deras trädgårdar, oftast på sommaren när de båda höll på med trädgårdsarbete.

– Ja, där hade jag otur. Jag blev nästan genomblöt bara av att gå från bilen till affären, svarade Sara.

Oskar skrattade.

– Jag hann in precis innan det började ösa ner, men jag kommer nog också att bli genomblöt när jag går ut igen.

Han tvekade en stund och verkade tänka noga på något.

– Kanske jag bara ska vänta här tills det slutar regna så intensivt. Då kan jag ju passa på att prata lite med dig.

– Det blir en kort väntetid för dig i så fall, skrattade Sara ursäktande. Jag lägger högst fem minuter på mina inköp i dag, och sedan kommer jag att skynda mig hem, oavsett om det regnar eller inte.

Sara var på väg att fortsätta med sin vagn och säga ”vi ses” till Oskar när han tittade på henne med en blick hon inte hade sett i hans ögon tidigare. Han ville inte att hon skulle gå.

– Du, Sara ...

Oskar såg henne i ögonen, men Sara kunde tydligt se att han ansträngde sig för att inte flacka med blicken.

– Du verkar ha väldigt mycket att göra för tillfället ...

– Ja, det kan du tro, svarade Sara instinktivt utan att tänka på varför Oskar tog upp ämnet. Jag har så mycket att göra att jag knappt hinner sova.

Oskar tittade ner och rynkade pannan.

– Ja, det har du redan berättat för mig. Men ... öh ...

Han tittade på henne igen.

– Jag tänkte, om du någon gång har lite tid över, kanske vi kan träffas för en kopp kaffe eller något liknande ...

Försöker han ragga på mig? Sara kände en klump i halsen. Hon hade inga romantiska känslor för Oskar och det sista hon ville var att såra hans känslor. Men kanske var han bara ensam och ville ha någon att prata med.

– Jo, det skulle jag gärna vilja. Men det kommer att bli väldigt svårt för mig att hitta tid för det. De närmaste två veckorna är jag helt upptagen ... Både med jobbet och andra åtaganden jag har förpliktigat mig till.

Hon överdrev, men hon kände sig tvungen att göra det eftersom hon inte ville att Oskar skulle tränga sig för mycket på henne. Hennes liv hade den rätta balansen för henne och den balansen fick inte störas, oavsett vilka avsikter han hade.

– Nåja, då får det vänta, sa Oskar med ett leende som inte verkade särskilt övertygande i Saras ögon.

– Men du vet ju i alla fall var jag bor, så kom bara förbi när du känner för att prata.

– Det kan du lita på att jag gör. Tack så mycket för inbjudan.

De log mot varandra och Sara skyndade sig att hitta de varor hon saknade utan att titta sig omkring för mycket, för att undvika ögonkontakt med Oskar.

När glasdörren till butiken öppnade sig och hon åter gick ut i ösregnet kändes det som en befrielse – som om hon hade undkommit något.

Vad hände nyss? frågade hon sig själv när hon satt i sin bil igen. Varför blev hon plötsligt så skygg mot sin annars så vänliga granne?

Äntligen har det slutat regna, tänkte Sara när hon stod vid fönstret i sitt kök och tittade ut. Medan hon hade lagat mat hade regnet piskat mot rutan hela tiden, men när hon skulle diska kom det bara några få droppar.

Hon hade alltid älskat regnväder, men just den kvällen hade hon planerat att plantera några träd i trädgården och det hade hon inte lust till när det regnade så mycket.

Nu hade det blivit för sent, så det fick vänta till dagen efter. Det var ändå lite irriterande att hon inte hade hunnit bli klar med att byta takrännan, tänkte hon.

Hon hade bytt själva takrännan med hjälp av en video på internet, men på grund av tidspress hade hon varit tvungen att vänta med att sätta stuprännan på plats.

Nu rann vattnet naturligtvis rakt ner på marken framför huset och hade förmodligen bildat en större pöl. Innan hon åkte till jobbet följande morgon skulle hon fixa det, lovade hon sig själv.

Hon kunde i stort sett göra allting själv, det var bara när det var absolut nödvändigt som hon kunde tänka sig att kalla på en hantverkare.

Sara gick in i vardagsrummet, där hon satte på tv:n och satte sig i soffan, som alltid med lite dåligt samvete. Hon mådde bäst när hon höll på med något, avkoppling var inte hennes grej.

Varför är jag ändå så rastlös? frågade hon sig själv. Hon behövde verkligen vila, men även nu kom en skuldkänsla upp så snart hennes bakdel nuddade den mjuka soffan.

Hon hade arbetat och kämpat så mycket de senaste åren. Ända sedan Anja kom till världen.

Varför är jag sådan?

Medan tv-skärmen visade ansikten som pratade om saker som var ovidkommande för henne, tänkte Sara tillbaka på den tid då hon var gravid med Anja och när hennes pojkvän, den unga mannen hon hade trott att hon skulle tillbringa resten av sitt liv med, plötsligt lämnade henne.

Det hade varit en upplevelse som fått henne att närma sig en total kollaps, och hon hade för­lorat tron på allt, särskilt på sig själv.

Hon hade levt i en lögn. Hennes pojkvän hade varit otrogen mot henne under hela deras förhållande, och alla hade vetat det utom hon. Förödmjukelsen hade bränt sig fast i hennes hjärta.

Men hon hade kämpat sig upp igen, och den kampen hade aldrig upphört. Hon fick Anja, sedan utbildade hon sig till sjuksköterska och köpte ett hus.

Hon hade klarat allting själv, och hon hade klarat det bra. Aldrig någonsin hade hon egentligen behövt hjälp eller stöd från någon. Det var bara andra som behövde henne, och det var precis så hon ville ha det.

Sara lutade sig tillbaka i soffan och stirrade upp mot taket. Var det verkligen så hon önskade att leva sitt liv? Att hålla andra människor på avstånd bara för att de skulle tro att hon var så stark och självständig?

Vad skulle hända när den dagen kom då hon inte längre hade kraft nog att vara så upptagen? Förr eller senare skulle hennes fasad rämna, och hon skulle behöva hjälp från andra, oavsett om hon ville det eller inte. Och hon skulle bli uppfattad som skör och ömtålig.

Hon insåg att det inte fanns någon verklig mening med det sätt hon levde sitt liv på, och det skulle inte heller vara någon vinst med det när hennes liv närmade sig sitt slut. Hon var tvungen att svälja sin stolthet medan det fortfarande fanns tid.

Hon reste sig från soffan och stängde av tv:n. Varför hade hon inte insett det förrän nu? frågade hon sig själv.

Oskar.

Det var mötet med honom i livsmedelsbutiken och hennes reaktion på det som hade satt igång hennes tankar. En man hade helt oskyldigt visat sitt intresse för henne, och hon hade reagerat som om det vore en förolämpning.

Det var något fel på henne.

Oskar stod på stegen och betraktade Saras nya takränna med en blick hon tyckte om. Han verkade i alla fall inte skeptisk, tänkte hon.

– Så där, nu borde allt vara i ordning.

Oskar tog tag i röret som han just hade fäst vid takrännan och skakade lite på det.

– Det kommer nog att hålla, sa han tyst, som om han talade med sig själv.

Han tittade ner på Sara som stod vid foten av stegen.

– Du har gjort ett riktigt bra jobb med takrännan, och förlåt att jag säger det, men jag trodde faktiskt inte att tjejer skulle kunna fixa sånt själva.

De båda skrattade, medan Oskar klättrade ner från stegen.

– Tiderna har förändrats, Oskar, sa Sara och funderade på om Oskar verkligen var så gammalmodig som han gav sken av, eller om han bara låtsades för att retas med henne.

Hon tyckte i alla fall om hans ärlighet.

När Oskar hade kommit ner kollade han på Sara i en kort sekund och vände sedan blicken mot takrännan igen. Under den tid han hade hjälpt henne med takrännan hade deras ögon knappt mötts.

Sara tänkte att det kanske berodde på att han skämdes över att ha varit lite påträngande i butiken dagen innan.

– Men jag är helt säker på att du skulle klara av röret lika bra som du har klarat resten av arbetet, fortsatte han.

– Kanske, men jag kände mig lite osäker. Och när jag visste att du precis hade bytt ut din egen takränna, tänkte jag att jag ville vara på den säkra sidan.

Det var en lögn.

Sara hade inte känt minsta osäkerhet när hon skulle göra allting själv. Snarare såg hon fram emot det, eftersom hon älskade nya utmaningar och nya möjligheter att imponera både på sig själv och andra.

Hon hade utkämpat en hård kamp med sig själv för att komma till den punkten där hon befann sig i just detta ögonblick, där hon frivilligt visade sig för en annan person som någon som inte hade fullständig tro på sig själv och som behövde hjälp.

Tankarna hon hade haft kvällen innan höll henne vaken större delen av natten när hon grubblade över var hon befann sig i sitt liv och vilken livskvalitet hon egentligen hade.

Hon hade kommit till den skrämmande slutsatsen att hon var ensam och att orsaken till hennes ensamhet var att hon hade låtit de nederlag hon hade upplevt i sin ungdom styra hennes liv och isolera henne från andra människor.

Innan hon äntligen somnade hade hon lovat sig själv att göra ett litet experiment. Hon skulle ringa till Oskar och be honom sätta upp röret till hennes nya takränna. Hon skulle låtsas som om hon inte klarade det själv. Bara tanken på det hade verkligen skrämt henne.

Men det kändes inte så illa som hon hade förväntat sig. Och hon hade redan fått en helt ny syn på Oskar. Han verkade inte längre konstig för henne, utan snarare charmig och rolig att vara tillsammans med.

Hur är han egentligen när man lär känna honom bättre? frågade hon sig själv.

– Var vill du ha stegen?

Oskar hade tagit tag i den tunga metallstegen och var på väg att ställa den på plats.

– Det ska jag nog klara själv. Så hjälplös är jag inte, skrattade Sara. Ska vi inte bara ta den där koppen kaffe som du pratade om i går?