Novell: Lämnad efter 23 års äktenskap – bästa vännen visste precis vad hon behövde

Min rutin var densamma. På väg ut med morgonkaffet varje morgon svepte jag med blicken över fotoramarna på spiselkransen. Stefan var med på de flesta bilderna och det var medvetet, men det var bara för barnens skull. De hade precis flyttat hemifrån och kom ofta hem, speciellt i slutet av månaden när matförrådet började sina. Inför dem höll jag skenet uppe och låtsades som att vi hade haft en lyckad skilsmässan, trots att sveket gjorde att jag kokade över inombords.

Jag gick ut på terassen med utsikt över takåsarna och såg med tillfredsställelse på mina krukor och planteringar.

När jag slog mig ner och kände morgonsolen bränna under halvslutna ögonlock vandrade tankarna iväg. Jag tänkte på hur ett livligt familjeliv blev till tvåsamhet för att sedan snabbt bli till ensamhet.

Den välbekanta klumpen i bröstet blev större när jag förlorade mig i minnen från en lyckligare tid.

– Tänk framåt, inte bakåt, upprepade jag lydigt precis som samtalscoachen hade lärt mig.

Plötsligt hördes ett ljud. Jag slog upp ögonen och såg reflexmässigt bort mot den tomma takterassen bredvid. Nu stod det möbler där och jag hann skymta personen som lämnade dem. Jag hoppades att min nya granne inte hade hört min monolog.

Min väninna Kicki och jag skulle till stranden. Det var bådas första semestervecka och det fanns inte ett enda moln på den blå himlen.

Jag bytte om, bryggde kaffe till termosen och skyndade nerför trappan. Framför brevlådorna i entrén stod en man och kämpade med att trycka in post i mitt fack.

– Hej, det där är nog min brevlåda?

Mannen studsade till och stirrade på mig. Han läste på ett av kuverten.

– Heter du Julia Larsson?

– Ja, det gör jag. Vänta!

Snabbt räddade jag ett stort kuvert ur händerna på mannens uppenbart omilda hantering. Det såg ut att innehålla diplomet som vi lärare brukade få av eleverna varje sommar.

– Jag vet inte varför din post hamnade i mitt fack, svarade mannen beklagande. Carl heter jag förresten.

Han log och räckte mig den övriga posten när han rätade upp sin gängliga figur.

Lite överrumplad tryckte jag posten mot bröstet och log försiktigt innan jag gick ut till Kicki som väntade i bilen.

När jag berättade om mötet med min nye granne vädrade hon morgonluft precis som jag befarat.

– En snygg granne som troligen är singel. Kan det bli bättre?

– Det kan definitivt bli bättre, påpekade jag strängt. Får jag påminna dig om att min man vänstrade efter 23 års äktenskap och att jag nu ska läka ihop. Samtalscoachen säger att vägen till läkning är lång, väldigt lång.

Kicki fnös till.

– Vem känner dig bäst? En golddigger på nätet eller din äldsta vän? Det enda du behöver läka ihop är din sårade stolthet. Du har egentligen varit trött på den där tråkmånsen i åratal, eller hur?

Hon strök mig över armen för att ta udden av orden. Ingen kunde säga att Kicki gick som katten runt het gröt i alla fall. Jag drog in luft redo att avfyra ett motangrepp om mina äldre känslor för Stefan, men kunde inte riktigt förmå mig.

– Du vet att du är gräslig, va? förkunnade jag mörkt.

Hon plirade mot mig.

– Jag är bara bara ärlig i sann vänskaplig anda, sa hon.

– Dessutom, jag minns inte ens hur man flörtar längre, konstaterade jag ihåligt.

– Äsch, det är som att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det.

När jag hängde ut mina badkläder på kvällen såg jag att den nya grannens balkongdörr stod öppen. Toner av musik och en doft av örter strömmade mot mig. Doften gjorde mig påmind om att jag måste boka innergårdens berså. Vi skulle ha den årliga grillfesten där.

Jag tog en sval dusch och gick sedan ut på terassen för att äta en smörgås. Grannen som visade sig vara brevlåde-Carl kom ut på balkongen med en tallrik pasta. Han sken upp när han såg mig, tydligen hade jag inte skrämt honom fullt ut med min brevtackling.

Jag kastade en längtansfull blick på hans mat och nästan en blick på honom också, men besinnade mig i sista sekund.

Carl såg min sorgliga macka och frågade försynt om det var min middag.

– Ja, men jag är inte det minsta hungrig, ljög jag samtidigt som magen knorrade ljudligt.

Jag bet i det torra brödet, öppnade mobilen och fick upp föreningens bokningsschema för grillen.

– Då ska vi se, nu ska jag boka, mumlade jag.

Den 31:a var rödmarkerad.

– Attans också, sa jag högt.

Carl såg frågande på mig.

– Grillen och gården är bokad den 31:a. Vi tänkte ha vår sommarfest här eftersom barnen åker utomlands veckan därpå, sa jag.

Carl harklade sig.

– Det är jag som har bokat den. Mina döttrar som är i Frankrike kommer hem den veckan. De kunde bara träffa släkten det datumet.

– Jag förstår, sa jag snabbt samtidigt som jag förbannade min slöhet.

– Men vi kanske kan boka av, sa Carl tveksamt.

– Absolut inte! Det fixar sig. Vi hittar på något annat.

Carl såg lättad ut.

– Säkert?

Jag nickade mer entusiastiskt än jag kände mig. Carl gick in och återkom med en skål som han räckte fram mot mig över balkongräcket.

– En olivkvist oss grannar emellan. Vill du smaka och säga om det är godkänt?

När jag sträckte mig efter skålen nuddade våra fingrar vid varandra och det ilade till på ett behagligt sätt.

Snabbt tog jag emot skålen men nu undvek jag förnuftigt hans fingrar. Jag högg in på de färska pastaknytena, till synes oberörd.

– De är jättegoda.

– Vad bra. Då ska jag laga det åt tvillingarna. Jag har inte träffat dem sedan skolavslutningen. Alltså, deras mamma bor numera i Frankrike så de besöker henne under alla lov. När de har gått ut gymnasiet kan de själva bestämma var de vill bo.

Han tystnade och jag anade en oro bakom orden.

– Har du några barn hemma? Eller ni? rättade han sig hastigt.

– Bara jag, jag skiljde mig för ett tag sen. Och barnen flyttade till studentkorridor i samma veva.

Vi tystnade och jag reste mig för att gå in. Carl höll kvar min blick i sin och med en sugande känsla i maggropen önskade jag godnatt.

Kvällen därpå skulle Kicki och jag äta pizza hemma hos mig, efter en lång dag på stranden. Vi dukade ute på terassen när jag såg att Carls balkongdörr stod öppen. Det klack till i mig vid minnet av hans röst och våra blickar från kvällen innan.

Just när Kicki öppnade locket till familjepizzan kom Carl ut. Jag presenterade dem för varandra och skar upp en pizzabit. ”Gör nu inte bort mig Kicki”, tänkte jag. Kicki läste som vanligt inte mina tankar utan log sitt soligaste varggrin mot Carl.

– Så du är den omtalade Carl?

Jag gav Kicki ett mörkt ögonkast medan jag fortsatte att skära pizzan.

– Det stämmer bra det.

Om han misstänkte att hon insinuerade något så visade han det i alla fall inte. Kicki knep ihop läpparna och jag tackade en högre makt för att inga fler grodor hade hoppat ur hennes mun.

– Hämtar ni pizza från kvarteret? frågade Carl.

– Nej, den är från min mans pizzeria, svarade Kicki. Men vi har för mycket pizza. Kom över och ät med oss! Här finns gott om plats.

Kicki slog ut med armen som en godsägare som visade sina vidsträckta ägor. Carl såg på mig, men jag tittade bort.

– Tack, vad hyggligt, men en annan gång, sa han.

– Nej, men kom över, envisades Kicki.

Åh, den outtröttliga kopplerskan, tänkte jag medan mina kinder brände. Carl såg frågande på mig.

– Du är så välkommen men du får inte känna dig tvingad, svarade jag stelt.

Carl tvekade. Och det var han inte ensam om. Jag var full av sand från hårbotten till fötter, mitt rödlockiga hår var strävt av havsvatten och mina klargröna ögon sved av allt badande. Inte blev det bättre av att Carl själv lyste fräsch i en bländvit t-shirt.

– Bry dig inte om henne, hon är bara lite blyg, förklarade Kicki hjälpsamt.

– Jag är inte blyg! protesterade jag indignerat.

Carl följde vår konversation med fascination och bestämde sig.

– Jag kommer gärna över, sa han.

– Vad sysslar du med? väste jag så fort han lämnade balkongen.

– Hjälper dig, min ringrostiga vän. Ni är förtjusta i varandra. Det syns lång väg.

Hon slog sig för bröstet, väldigt nöjd med sin insats.

– Vad din gloria lyser starkt, muttrade jag bistert när det ringde på dörren. Öppna du, eftersom du bjöd in honom.

Sanningen var att jag försökte vinna tid så att jag kunde sanda av mina vrister och tår, som var alldeles smutsgrå efter en lång dag utomhus.

– Det är ju din gäst, men jag öppnar med glädje som den hjälpsamma själ jag är, sa Kicki och blinkade med ögat.

Carl visade sig vara både intressant och rolig. Vi åt pizza på tvären och pratade om allt mellan himmel och jord. Flera gånger hakade våra blickar fast i varandra och jag kände hur en dörr i mitt inre som länge varit stängd sakta öppnades och släppte in en liten solstrimma.

– Förresten, flickorna kommer inte förrän höstterminen börjar. Deras mamma ville ha dem kvar så länge som möjligt, sa han

Carl försökte dölja sin besvikelse.

– Men vad tråkigt, svarade jag.

Spontant la jag handen på hans arm. Den kändes varm mot mina fingertoppar. Snabbt drog jag undan den, här gällde det att hålla sig på sin kant konstaterade jag klokt för att sekunden efter bli distraherad av hans friska citrusdoft.

– Nu har jag åtta kilo entrecôte i frysen och en släkt som ser framemot grillkvällen, suckade han. Så Julia, ta bokningen den 31:a och du får hemskt gärna ta köttet också.

Kickis ögon lyste på ett farligt sätt när hon höll upp ett finger i luften.

– Vänta, jag har världens bästa idé! Varför har ni inte grillfest tills …

I det ögonblicket måttade jag en välriktad spark mot hennes smalben. Mångårig övning ger viss färdighet.

– Aj! ropade hon.

– Oj? sa Carl.

Han stirrade på henne.

– Vad hände?

Kicki kved till och såg ner i bordet. Jag vinkade avvärjande med handen.

– Äsch, det är ingenting, bara en släng av kramp som hon får ibland. Det går över, sa jag.

Carl däremot såg bekymrad ut.

– Kramp? Som läkare skulle jag rekommendera att om du får plötsliga kramper så bör det kollas upp. Hur ofta händer det?

Kicki ryckte på axlarna. Jag såg att hon var full i skratt så jag agerade snabbt.

– Alltså, det är ingen fara. Det är bara när hennes nerver börjar spöka, som när man lägger sig i andras angelägenheter, svarade jag och gav henne ett vasst ögonkast.

– Nja, kramper brukar inte ha med själsliga tillstånd att göra, framhärdade Carl.

Uppenbarligen hade min nonchalans väckt doktorn inom honom.

– Nej, du vet givetvis bäst, svarade jag generöst eftersom jag hade lyckats få tyst på Kicki.

– Ja, du har så rätt Carl, sa Kicki undergivet och harklade sig. Men som jag började säga, strax innan det här lilla … öh, avbrottet. Julia vill ha sommarfest med sina barn och du har tonvis med kött och en släkt som vill komma. Varför då inte slå er ihop och ha festen tillsammans? frågade hon oskuldsfullt.

Carl sken upp och jag såg hans vita, raka tänder.

– Vilken bra idé.

Men något i mitt ansiktsuttryck måste ha gjort honom betänksam.

– Eller kanske ingen bra idé? sa han snabbt.

– En utmärkt idé, ekade jag mörkt.

Carl tittade på mig och sedan på Kicki. Jag skärpte mig.

– Det är en bra idé. Verkligen, sa jag och log mot honom.

– Menar du det? Det kanske är dumt eftersom vi knappt känner varandra.

Men jag nickade sakta. Kicki hade prickat rätt, fick jag motvilligt erkänna. Det lät trevligt. Jag nickade mer bestämt.

Då lyfte Carl försiktigt undan en hårslinga och fäste den bakom mitt öra samtidigt som han snabbt följde konturen av min smilgrop.

Kicki stirrade på oss och svalde sin pizzabit med imponerad hastighet.

– Om jag skulle bege mig, mumlade hon och reste sig abrupt.

Jag tryckte ner henne i stolen.

– Nej, det ska du inte, ät nu din pizza är du snäll.

Till och med Kicki visste när hon skulle kapitulera. Hon satte sig snällt ner igen och åt upp sin bit, men sedan fick hon plötsligt bråttom hem till sin man.

Carl såg på mig.

– Har du lust att planera lite angående grillkvällen, eller ska vi ta det en annan gång?

Jag kunde fortfarande känna hans fingertoppar mot min kind och nickade omtumlad.

När jag gick in och hämtade block och penna fick jag syn på ramarna. Med bestämda rörelser tog jag ner fotografierna på Stefan. Han var ljusår ifrån mig och hade egentligen varit det väldigt länge. Bilderna av honom hörde hemma i skrivbordslådan.

Väl ute på balkongen tände jag några ljuslyktor nu när skymningen föll. Vi började skriva en inköpslista tillsammans. Plötsligt ryste jag till trots den ljumma kvällen. Carl gick in och hämtade en filt som han försiktigt la runt mina axlar.

– Det måste vara solfrossa efter allt badande i dag, mumlade jag när jag kände Carls händer vila på mina axlar.

Jag kunde inte förklara det, men plötsligt tog jag hans ena hand i min. Hjärtat snabbade på när jag kände hans varma fingrar krama min hand tillbaka. Jag ställde mig upp mittemot honom, fortfarande med hans hand i min.

– Jag såg dig här ute häromdagen. Du pratade med dig själv, sa Carl lågt.

– Åh nej, hörde du mitt mässande?

Jag höll skrattande upp händerna framför ansiktet. Carl lirkade försiktigt loss dem och såg mig rakt i ögonen.

– Du var underbar hela du, Julia.

Han böjde ner ansiktet mot mitt och plötsligt gav vi varandra en fjäderlätt puss. Han avbröt den till min besvikelse.

– Ska jag få lära känna dig? frågade han.

– Jag tror det, svarade jag ärligt.

– Det svaret får duga för tillfället i alla fall, sa han.

Han tog försiktigt mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig.