Emma kan knappt tro att det är sant. Punktering igen! Mitt i ösregn och förskolehämtning. Men det hon tror är otur visar sig kanske vara hennes stora lycka.
Det föll ett tungt regn från himlen och ner på perrongen när Emma gick från tåget mot sin cykel. Det hade varit en tuff dag på jobbet och hon var helt slut, men nu skulle hon hämta Astrid på förskolan och köra hem i tid för att ta emot den nya tvättmaskinen.
Hon satte nyckeln i låset, drog ut cykeln och torkade av sadeln med ena ärmen innan hon trampade i väg.
I tankarna hade hon redan satt på dottern regnkläder och var på väg hem för att få ordning på middagen och tvättmaskinen när hon märkte att det var punktering på cykeln.
Typiskt – det var inte mer än tre dagar sedan hon hade hämtat cykeln från verkstaden på grund av punktering och nu var däcket platt igen. Hon klev av cykeln och synade det, men det fanns inga tvivel.
– Sjutton också, sa hon.
Med det fanns ingen tid att gräma sig så hon drog snabbt cykeln genom centrum mot cykelhandlaren.
Det var vid sådana här tillfällen som livet hade varit enklare om hon hade haft en man. Då kunde han ha hämtat Astrid och tagit emot tvättmaskinen. Middagen kunde ju alltid vänta.
Irriterat strök hon en röd hårtest bakom örat och skakade på huvudet. Det fanns ingen anledning att gråta över spilld mjölk, som hennes mamma alltid sa. Ändå hade hon en klump av irritation i magen när hon skyndade mot cykelhandlaren.
– Det kan inte vara möjligt, sa cykelhandlaren när hon berättade att cykeln hade fått punktering igen. Låt mig titta!
De gick utanför där hennes gröna cykel med den slitna barnsadeln stod. Cykelhandlaren kände på däcket och sa:
– Ja, den har fått punktering igen. Du måste ha fått en dålig slang.
Han rätade på sig och lampan från cykelaffären fick hans kastanjebruna hår att glänsa.
– Men det ska vi nog kunna fixa, fortsatte han optimistiskt.
Hon nickade medan han låste fast cykeln tillsammans med några andra som redan stod parkerade. Nu kunde hon välja mellan att gå hela vägen till förskolan eller ta bussen som gick var tjugonde minut. Gud visste, vilket som gick snabbast?
I samma stund gick det upp för henne att cykelhandlaren fortfarande stod och väntade på ett svar från henne.
– Tack, mumlade hon. När är den klar?
Hon tittade längtansfullt mot sin cykel.
– Jag kan ha den klar till klockan fyra i morgon.
Han drog en hand genom håret och såg från henne till cykeln.
– Ska du hämta barn? Jag ser att du har en barnsadel.
Hon nickade trött medan regnet duggade i ansiktet på henne och hon fortsatte att fundera på om hon skulle ta bussen eller promenera.
– Ja, men då ska du ju ha en lånecykel, sa han.
– Men den har väl ingen barnsadel? frågade hon osäkert.
Plötsligt gick det upp för henne vilka gröna ögon han hade. Hon hade faktiskt aldrig sett så gröna ögon tidigare.
Hon slog ner blicken, men så fortsatte han:
– Självklart har vi det! Det är inte den senaste modellen, men en barnsadel har den.
Han gick till ett litet skjul och hämtade en vit cykel med svart barnsadel. Varsågod, sa han. Barnsadel och allt!
Hans röst lät så vänlig att hon fick gråten i halsen och hon fick kämpa för att hålla tillbaka den.
– Tack, stammade hon.
Hennes röst stockade sig när hon försökte fråga om hon behövde skriva på något kvitto för cykeln.
– Nej, svarade han. Vi försöker alltid hjälpa våra kunder.
Tårarna steg upp i ögonen på henne och gjorde hennes syn suddig.
– Ursäkta, sa hon. Det är bara det att du har räddat min dag med den här cykeln.
Hon torkade snabbt bort tårarna med baksidan av handen och tog tag i cykelns slitna styre.
– Det var så lite.
Han log mot henne och ett kort ögonblick fastnade hennes blick vid hans markerade haka. Så vände hon bort den och lyfte handen till en vinkning.
– Tack i alla fall, sa hon och slet sig därifrån innan hon gjorde sig till ännu större åtlöje.
Hon hade verkligen inte tid att stå och tråna efter snygga män.
– Mamma! ropade Astrid när hon var framme och kom störtande mot henne för att ge henne en kram. Jag leker häst, fortsatte hon och visade fram en plasthäst.
Emma kramade sin dotter och tillsammans gick de ut till cykeln. Hon tittade på klockan och suckade lättat över att det fortfarande var en halvtimme kvar tills tvättmaskinen skulle komma.
Har du lust att dricka en kopp kaffe någon dag?
Nästa dag när hon hämtade Astrid på förskolan, förklarade hon för henne.
– Vi ska hämta mammas cykel hos cykelhandlaren. Den har varit där, precis som att gå till doktorn.
Det var nog inte allt Astrid förstod, men hon kom med små förtjusta kommentarer och utrop och Emma tyckte att det var så mysigt att prata med henne.
När de stannade utanför cykelhandlaren fick hon plötsligt fjärilar i magen. Eller så var det bara nervositet. Hon hade ju gjort bort sig lite när hon var här i går. Tänk att hon hade börjat gråta som ett litet barn över en lånecykel. Hon måste verkligen ha varit på bristningsgränsen. Tack och lov hade allt löst sig fint. Tvättmaskinen hade kommit och var installerad och nu var hennes cykel också klar.
– Cykel! ropade Astrid och fick ögonen på Emmas gröna cykel. Mamma, cykel!
Emma lyfte ner henne från lånecykeln.
– Ja, det är mammas cykel som har blivit lagad.
De gick in i affären och Emma tittade kärleksfullt på sin dotter som sprang fram på sina korta ben till barncyklarna.
– Cykla? frågade Astrid.
– Inte i dag, sa Emma. Nu ska mamma bara betala den här duktige mannen …
Hon pekade mot kassan och följde för en gångs skull med henne utan protester.
– Duktig man! ropade Astrid när det blev deras tur.
Emma mötte cykelhandlarens varma, leende blick. Hon blev varm om kinderna och hon stammade:
– Jag ska hämta min cykel, den gröna där ute.
– Det vet jag, sa han och såg på henne med ett leende. Det ser ut som om du hann till förskolan i tid i går?
Emma nickade.
– Tack. Jag är ledsen om jag …
Hon hejdade sig från att komma med fler ursäkter, det vore bara alltför typiskt henne. I stället sa hon:
– Tack, än en gång.
– Låt oss kika på cykeln! sa cykelhandlaren och så gick de ut alla tre.
Solen lyste klart från himlen. Astrid sprang fram till cykeln och ställde sig och hoppade bredvid den.
– Astrid sitta! ropade hon. Astrid cykla!
– Nu hoppas jag att den ska funka, sa cykelhandlaren när han tog loss den från de andra cyklarna.
– Det tror jag väl, sa hon medan och lyfte upp Astrid och spände fast henne.
Hon skulle precis dra i väg med cykeln när hon kom att tänka på något.
Rodnande sa hon:
– Men, jag måste ju betala också!
– Nej, nej, svarade han. Det står vi för. Slangen var ju dålig från början.
Hon log mot honom och deras blickar möttes igen. Det var otroligt hur hon drogs till hans ögon. Som en magnet. Och de gröna stråken i ögonen syntes ännu bättre nu när solen sken.
– Jag heter Johan, sa han och sträckte fram handen.
– Emma. Hon tog hans hand.
I samma ögonblick ropade Astrid.
– Astrid! Astrid!
De vände sig båda mot henne och Emma sa:
– Ja, du heter Astrid.
Så tittade hon på Johan igen. Hon var torr i munnen och hon visste att det enda normala nu var att cykla hemåt. Ändå hade hon svårt att slita sig.
– Emma … han sa hennes namn långsamt medan han låste ihop de andra cyklarna igen. Har du lust att dricka en kopp kaffe någon dag?
Han såg snabbt på Astrid.
– Astrid är också välkommen. Om du alltså … jag vet ju inte …
– Det vill jag hemskt gärna, sa hon snabbt.
Han log och i samma stund ropade Astrid:
– Kaffe!
De skrattade och så bytte de telefonnummer. När hon cyklade därifrån tänkte hon på hur snabbt allt kan vända. Tänk så utmattad och uppgiven hon hade varit i går och nu kändes det som om livet hade öppnat helt nya möjligheter för henne.
Även om hon var trött och stressad och dagarna kunde vara tuffa så hade hon ju redan det bästa i livet: Astrid. Och nu hade hon också träffat en man som kanske var intresserad av henne. Det var ju inte ett dugg konstigt att solen sken så härligt i dag.
