Att hon skulle sitta på kaféet och fika hade hon inte räknat med. Hon hade heller inte kunnat ana att besöket skulle förändra hennes dystra tillvaro.
Esmeralda putsade sina silverskedar och la försiktigt ner dem i det blå vadderade etuiet. Hon hade aldrig använt dem. Skedarna var en present från hennes släktingar som hon fått för många år sedan. Hon hade fått ett presentkort varje år och fått hämta ut en silversked åt gången tills hon hade sex stycken dessertskedar.
Esmeralda strök med fingret över den glatta ytan. Hon saknade sin barndom ibland. Allt hade varit så bekymmerslöst. Inga beslut att fatta för det gjorde hennes föräldrar.
Hennes älskade föräldrar. Nu var båda borta. Esmeralda saknade dem så mycket. Vad skulle hon göra utan dem? Men – det var ju livets gång att föräldrarna till slut blev sjuka och försvann ur ens liv.
Esmeralda torkade tårarna. Hon hade knappt varit ute i solen fastän sommaren hade varit varm och skön. Månaderna efter att hennes mamma gått bort hade hade varit tunga. Hon hade tänkt på alla minnen.
Glada och roliga minnen från sin barndom, ungdom och som vuxen. Hon ville bara ha henne här och krama om henne och känna hennes lukt från det nytvättade håret, det grå håret som hon brukat lägga på spolar när hon skulle göra sig fin.
Esmeralda svalde och la ihop locket på etuiet och la in det i det stora linneskåpet som hon köpt på en auktion.
Hon hade inga kalas längre så skedarna skulle få ligga oanvända resten av hennes liv. De brukade ha kalas när hennes mor fyllde jämnt, men nu skulle det inte bli några fler kalas.
Det började skymma redan. Klockan var bara 15.00.
Esmeralda tände den lilla lampan med orange skärm som var ett av många minnen från mammans hus. Hon hade haft svårt att skiljas från alla saker som hon samlat på sig men varit tvungen att välja några och sälja resten.
Esmeralda satte upp sitt långa hår i en knut och bestämde sig för att gå till konditoriet runt hörnet och köpa sig lite vetebröd. Hon skulle snart dricka sitt eftermiddagskaffe och var sugen på något sött. Förr brukade hon baka men det hade hon inte haft lust med det senaste halvåret.
Esmeralda valde mellan alla goda bakverk innanför det välputsade glaset
Det var mörkt ute och vinden ven, ett och annat höstlöv for förbi henne och landade på marken. Esmeralda tog ur sin reflex och lät den dingla på täckkappans högra sida.
Det var inte många meter till Konditori Lyckan. Hon hade alltid beställt tårta på bageriet förr när hennes mamma levde och de skulle ha kalas. Det plingade till i dörren när hon öppnade den och en doft av kaffe mötte henne.
– Välkommen, vad vill du ha? frågade en liten blond tjej med stora silverringar i öronen.
Esmeralda valde mellan alla goda bakverk innanför det välputsade glaset.
– Jag tror jag ska ha en vetelängd med pistaschfyllning.
Men – varför skulle hon köpa en stor vetelängd till sig själv? Den skulle bli torr. Bättre att köpa två bullar.
– Nej, jag ändrar mig och tar en vaniljbulle och en äppelmunk.
Den unga tjejen log.
– Vill du sitta här och fika? Vi bjuder på kaffet i dag.
Esmeralda skulle gå hem och fika men nu kände hon sig frestad att stanna kvar och njuta av sina bakverk. Det var några bord lediga och hon skulle ju få gratis kaffe också.
– Jag ändrar mig igen. Hon log åt sitt eget velande. Jag sitter här och fikar.
– Bra, jag kommer ut med allt. Du kan välja ett bord så länge.
Esmeralda tog ett fönsterbord. Det var länge sedan hon suttit på ett kafé. Hon brukade ju ta med sig bakverken hem och fika tillsammans med sin mamma.
Kaffet var nyrostat och starkt, precis som hon ville ha det. Hon smuttade på den varma drycken och bet i vaniljbullen så att vaniljen pös ut.
Det plingade till i dörren och en flicka med mörkt lockigt hår kom in och gick raskt fram till kassan.
– Jag vill ha två wienerbröd och en coca cola. Men jag ska betala för en kaffe också, min farmor kommer snart. Hon skulle bara köpa en present till mig. Jag fyller år i dag.
Hon log och Esmeralda såg att hon hade en liten glugg i munnen och gissade att flickan var i skolåldern.
Flickan satte sig vid bordet bredvid Esmeralda som börjat på sin äppelmunk.
– Det ser gott ut, vad är det för bulle du äter? frågade flickan och pekade på hennes äppelmunk.
– Det är en äppelmunk. En mjuk bulle fylld med äppelmos.
– Åh, det vill jag också ha. Farmor älskar wienerbröd, men jag tycker de är så smuliga. Vet du hur gammal jag är?
– Jag gissar på sju år.
– Hur visste du det?
Esmeralda log. Hon var söt, den lilla flickan. De mörka lockarna ramade in hennes runda ansikte och ögonen var mörkt bruna.
Nu plingade det till igen och en äldre kvinna med käpp linkade in och såg sig omkring. Flickan vinkade och ropade:
– Farmor, här är jag.
Kvinnan log och kom in. Expediten var redo med hennes beställning:
– Om du sätter dig kommer jag ut med ditt kaffe. Vill du ha grädde i?
– Tack gärna, svarade den äldre kvinnan och slog sig ner vid sitt barnbarn.
– Nu ska vi fira din födelsedag lilla vän. Vi får ha kalas en annan dag när din mamma och pappa är tillbaka från sina jobb utomlands. Jag orkar inte ordna med kalas åt dig. Vi får fira du och jag i dag. Det blir väl bra?
Den lilla flickan nickade, men Esmeralda såg att hon tittade ner i knäet och det var ett tecken på att hon nog hade velat ha ett kalas för sina vänner ändå.
Vi vill inte vara till besvär
Esmeralda tänkte på silverskedarna i det blå etuiet. Det var synd om de aldrig skulle användas. Esmeralda ville inte störa flickan och hennes farmor men hon satt och tjuvlyssnade:
– Vad önskar du dig lilla vän?
– Ett kalas, sa flickan och bet i wienerbrödet så att det smulade sig på hela bordet.
– Det blir för mycket att fixa och jag har ont i mina ben. Vi får vänta tills dina föräldrar kommer tillbaka.
– Men det dröjer ju jättelänge.
– Du ska få något annat. Den gamla kvinnan plockade upp ett stort paket ur sin vagn och gav det till flickan. Det var vackert med silverpapper och guldsnöre.
– Åh, vad fint, farmor. Hon öppnade paketet och spärrade upp ögonen av förvåning.
– En fotboll, en riktig läderboll. Tack snälla! Du vet att jag älskar att spela fotboll!
Den äldre kvinnan log. Hennes bruna ögon var fulla av liv och Esmeralda såg hur kärleksfullt hon såg på sitt lilla barnbarn.
– Vi kanske kan fråga någon i klassen om jag får ha mitt kalas hos dem?
Den gamla kvinnan skakade på huvudet.
– Vi ska inte besvära någon annan.
Nu kunde Esmeralda inte hålla tyst längre. Hon reste sig och gick fram till deras bord och sa:
– Ursäkta men jag råkade höra att ni behövde någonstans att ha ett kalas. Jag vill inte tränga mig på men jag bor nära och jag har en hel lägenhet som jag kan låna ut om ni vill ha ert kalas hos mig. Jag kan baka och duka fint så att du får ett lyckat kalas för dina vänner. Om du vill?
Hon väntade spänt på svaret från flickan och farmodern. Bara de inte skulle bli arga på henne för att hon tjuvlyssnat.
– Men snälla du, vad generöst av dig. Vi vill inte vara till besvär, men Alice bor hos mig nu när hennes föräldrar jobbar som läkare utomlands och att hålla kalas i min lilla lägenhet går inte så bra.
Esmeralda var full av idéer på hur hon ville ordna ett lyckat kalas för Alice.
– Vi kan blåsa upp ballonger som hänger i taket och …
– Lilla vän, sa kvinnan. Du är verkligen en ängel som erbjuder dig hjälpa till. Vad säger du Alice, både fotboll och kalas, kan det bli bättre?
Den lilla flickan satt och hoppade på sin stol.
– Vad kul! Vilken dag? Kan jag bjuda alla flickorna i min klass?
– Det går bra. Vi beställer äppelmunkar till er allihop och så bakar jag själv chokladkakor. Det blir väl bra?
Alice kramade sin fotboll och nickade.
– Världens bästa födelsedag! Tack!
Esmeralda log och tänkte att det inte bara var Alice som hade något att se fram emot. Nu hade även Esmeraldas liv fyllts med något att annat än sorg och saknad. Och silverskedarna tänkte hon duka med.
