Novell: Grannen anmälde hennes pappa

Det gick inte att ta miste på, Ivar var på ett uruselt humör när han öppnade dörren för sin dotter. Marie läste direkt hans ansiktsuttryck och visste ungefär vad som skulle komma. Hon drog ett djupt andetag. Och mycket riktigt, hon hann knappt över tröskeln innan den välbekanta svadan sköljde över henne.

– Nu får det fanimej vara nog. Fanskapet kan inte ens fälla ner locket på soptunnan! I går när det blåste så dant fick jag plocka plast och papper i precis hela trädgården.

Marie betvivlade att det varit riktigt så illa och försökte mot bättre vetande dämpa hans ilska.

– Locket kan ha blåst upp av sig självt. Det var ju nästan storm i går, sköt hon in.

Som vanligt fick hennes försök till medling direkt motsatt effekt. Så i stället övergick hon till att försöka se lyssnande ut medan hennes far återigen drog grannens långa negativa meritlista. Om kirskål som spred sig in till honom eftersom ”fanskapet” inte höll efter ogräset.

Annons

Om träd som aldrig beskars utan växte sig höga och sedan skuggade Ivars tomt om sommaren, och dränkte den i löv på hösten.

Om bristande staketunderhåll och en trottoar som aldrig skottades på vintern. Marie tänkte automatiskt att hon bara mindes ett fåtal tillfällen på senare år med ymnigt snöande i Skåne, men hon hade vett nog att inte påpeka det.

– Men när det är bevattningsförbud, då ska fanskapet naturligtvis passa på att vattna. Då skiter han i hur det går med grundvattnet. För då ska han plötsligt sköta om trädgården som han helt ger fan i annars. Han ska vara jäkligt tacksam att jag inte anmälde honom till kommunen senast.

Ivar var högröd i ansiktet vid det här laget. Själv hade han nämligen blivit anmäld av antagonisten Lennart. Detta för att han utfodrat såväl skator som fiskmåsar med matrester, framför allt under vinterhalvåret. För när det kom till djur var Ivar betydligt mer förstående, medan Lennart å sin sida menade att Ivars matande lockade till sig råttor.

Annons

– Vilket jäkla skitsnack. De stackars hungriga fåglarna gör alltid rent bord inom loppet av tio minuter. Det finns aldrig en smula kvar till några råttor, fnös Ivar föraktfullt.

Naturligtvis hade miljökontoret lämnat anmälan utan åtgärd, men Ivar var inte mindre arg för det.

Det var som om de fick livsluft av sina ständiga strider

Marie hade många gånger tänkt att de båda herrarna var på samma sandlådenivå och precis lika goda kålsupare. Det var som om de fick livsluft av sina ständiga strider, samtidigt som de kvävdes av dem. Hon begrep sig helt enkelt inte på dem, och det kvittade vad hon än sa.

Lennart hade blivit änkling några år före Ivar. Medan deras fruar ännu levde hade grannförhållandet varit helt neutralt. Nu var männen i 75-årsåldern och ännu vid god vigör. Båda bet sig fast i sina hus. Marie hade åtskilliga gånger föreslagit att hennes pappa skulle sälja villan för att resa och leva gott för pengarna. Och fått svar i stil med:

Annons

– Vad ska jag utomlands å göra när jag är ensam? Nä, tack, jag kan se Empire State Building på datorn om jag vill, ur varje vinkel och till och med i 3D, fast du tror väl inte att jag vet hur man gör. Men vad skulle jag göra utan trädgård, utan händerna i myllan? Fanskapet intill borde däremot verkligen bo i lägenhet, han som aldrig sköter något. Utom när det är bevattningsförbud, förstås.

Grannrelationen hade börjat gnissla för tio år sedan, efter att Ivar gått i pension. Pensionen kom olägligt, bara något år efter Maries mamma Sonjas död i cancer. Sjukdomsförloppet hade varit snabbt och sorgen blev tung för dem båda, men Maries liv gick ju ändå vidare.

Moderslyckan hade överskuggat en del av sorgen

Hon hade då ganska nyligen, strax före 40, fått sitt första och enda barn. Även om det inte höll med Albins pappa, en tämligen tillfällig förbindelse, hade moderslyckan varit total och överskuggat en del av sorgen efter hennes egen mamma. Ivar, å sin sida, gick även miste om det nya liv som Sonja planerat för dem, med resor och annat.

Annons

Sonja hade varit en mild och behaglig kvinna, och i många avseenden Ivars länk till omvärlden. Under decennier som trädgårdsmästare i välbesökta slottsträdgårdar hade Ivar alltid varit ganska tystlåten, men samtidigt väldigt kreativ, plikttrogen och uppskattad.

Utan såväl jobbet som sin livskamrat hade han blivit allt bittrare. Utom när det kom till Albin. Morfarsrollen hade han tagit på största allvar och i den hade han vett att dämpa sig.

Marie hade alltid gått in för karriären. Hon jobbade som AD på en stor reklambyrå och under hennes veckor med Albin hade Ivar varit ett stort stöd under de här åren. Han hade ofta tagit bussen genom stan för att hämta sitt barnbarn, först på förskolan och senare på fritids. När Albin var mindre kunde de sitta i timmar och bygga lego. Och sedan några år tillbaka brukade de lasta Ivars bil full av fiskeredskap och ge sig iväg till havet, en sjö eller en å.

Annons

Men nu när Albin började närma sig tonåren hade han ofta fullt upp med kompisar, läxor och fotbollsträningar. Samtidigt hade Ivar fått allt mer tid att göda konflikterna med grannen.

Marie å sin sida hade sedan några månader dejtat en manlig kollega. Det kändes verkligen som om relationen var på väg att utveckla sig till något mer seriöst. Dock hade hon lite dåligt samvete för att hon försummat sin pappa mer än vanligt. Hon var själv enda barnet, som Sonja och Ivar fått ganska tidigt, sedan hade det inte blivit fler.

Den här dagen tänkte Marie hur som helst dra iväg med sin far. Albins lag skulle delta i en fotbollscup och vädret var fint. Gårdagens blåst hade lagt sig och nu lyste solen igen. Ivar hade lovat att följa med och titta, och Marie hade kommit för att hämta upp honom med bilen medan Albin gjorde sig redo. Således avbröt hon till slut harangerna om hatobjektet Lennart genom att säga att Albin väntade, och att de måste skynda sig tillbaka och plocka upp honom.

Annons

Hela vägen i bilen pratade Albin på om sin nye klasskompis och lagkamrat, Victor, som flyttat ner från Stockholm med sin familj för några månader sedan. Marie hade träffat honom ett par gånger då han och Albin börjat ”hänga” allt mer, som de uttryckte det, och det verkade vara en riktigt rar kille, tyckte hon.

– Han är asbra på fotboll, han spelade i Djurgården. Vicke blir nog lika bra som Zlatan. Nu när han är med kan vi vinna hela cupen. Det skulle vara riktigt najs, sa Albin, varpå Marie kände sig manad att väga upp med lite ”det viktigaste är inte att vinna utan att göra sitt bästa och ha roligt som ett lag”-snack.

Victor visade sig vara precis så bra som Albin sagt. Han gjorde mål efter mål, men grundade även för sina medspelare med läckra passningar. Ja, Victor visade prov på synnerligen moget och osjälviskt spel. Han hann också ofta ner från sin position i anfallet för att hjälpa till att rensa framför det egna målet, som vaktades av Albin.

Annons

Victor fick faktiskt hela laget att lyfta sig. Även Albin storspelade i mål och svarade för många fantastiska räddningar. Ivar hejade och applåderade lika mycket som Marie och de andra föräldrarna, om inte ännu mer.

Laget gick också hela vägen till final i P12. Men där tog det stopp. Matchen stod länge och vägde, men när motståndarna i slutminuterna fick till ett skott som Albin kanske borde ha tagit så slutade det med silverplats.

Ivar öste beröm över barnbarnets insats och gjorde verkligen sitt bästa för att få honom i form inför prisutdelningen, men Albin var ändå otröstlig efteråt.

Tills Victor kom fram.

– Men Abbe, du var ju asbra ju. Utan dig hade vi aldrig kommit till final. Du var ju grym. Kom igen, vi fick silver! Av 20 lag! Det är ju asbra.

Sedan var det två glada killar som återvände från prisceremonin med stora silvermedaljer runt halsen. Under tiden hade Victors föräldrar, som också verkade jättetrevliga, kommit fram och presenterat sig ordentligt.

Annons

Plötsligt noterade Ivar och Marie vem de hade i släptåg!

Men plötsligt noterade Ivar och Marie vem de hade i släptåg! Bakom dem, under en stor skuggande keps, fanns nämligen ingen mindre än Lennart!

Både han och Ivar gjorde sitt bästa för att titta åt ett annat håll, men Victor gick på:

– Det här är min farfar, sa han och pekade på Lennart.

– Han var asbra i fotboll när han var ung, fortsatte han innan han tittade på Albin igen och frågade om de skulle fiska ihop på kvällen.

– Jag vet inte, jag har liksom lovat morfar att vi ska fiska i dag. Men Vicke kan väl följa med, visst kan han, morfar?

– Eh, ja, jo ... började Ivar, innan han avbröts av Victor.

– Min farfar fiskar också! Men vi har inte fiskat så mycket ihop för jag bodde ju i Stockholm innan. Vi kan väl åka alla fyra, till den där sjön som …

– Ja! Visst kan vi väl, morfar? ropade Albin entusiastiskt.

Ivar och Lennart stod mållösa och glodde dumt på varandra. De kom sig inte ens för att protestera.

Annons

Det blev en fisketur. Och sedan blev det fler – även utan barnbarn, när dessa var i skolan. Ivar fick fria händer i Lennarts trädgård. På kvällarna belönades han ofta med en whisky på andra sidan staketet, vilket de för övrigt reparerade tillsammans.

Lennart sa aldrig ett ljud mer om Ivars fågelmatning, inte ens när ett par fiskmåsar byggde bo på hans tak.

Även med Maries nya kärlek föll det väl ut. När hon slutligen, efter lång ”prövotid”, fann att det var dags att presentera Daniel för sin far, då berättade Ivar glatt om trippen som han och Lennart planerade till Berlin, som om det vore den naturligaste sak i världen. Vänd mot Daniel bredde han på om den goda grannsämjan, samtidigt som han utelämnade stora delar av historieskrivningen.

Marie ville varken punktera eller genera sin far. Alltså var hon någonstans tacksam över att skrattet, som hon inte kunde hejda, direkt och obemärkt övergick i en intensiv hostattack när hon satte kaffet i halsen.

Annons

– Nämen drick ordentligt tös, du ska väl inte svälja koppen också, sa Ivar och räckte henne hushållsrullen innan han fortsatte:

– Man vet ju inte hur länge till de här gubbstruttarna håller – och livet är kort, det har jag alltid sagt.

noveller Grannen förstör hennes semester