Var fanns barnen? Och Julia? Hade hon lämnat honom? Hade hon tagit ungarna och stuckit?
Du glömmer väl inte att jag ska resa tidigt i morgon bitti, sa Julia medan hon matade Ivar, 3 år, med mosad potatis och köttbullar. Femårige Isak åt själv utan att spilla.
– Vadå resa?
Rikard lyfte blicken från kvällstidningen som låg bredvid hans tallrik.
– Det där viktiga mötet i Berlin som varit planerat i månader, jag har ju berättat om det många gånger.
– Ja, jo det minns jag väl.
Han fortsatte att läsa.
– Jag reser innan ni gått upp i morgon och kommer hem på kvällen i övermorgon. Du har lovat att lämna och hämta på dagis. Rena kläder till barnen ligger framme i deras rum och jag har lagat mat för två dagar, det finns i kylen, bara att värma. Du behöver bara köpa mjölk och bröd.
– Lagat mat? Men jag lagar väl middag nästan varje dag?
Han såg förvånat på henne.
– Visst älskling, men då passar jag barnen under tiden så att du får vara ostörd i köket.
– Men nu ikväll ska jag ut. Vi ska ju avtacka Micke som flyttar från stan, sa han. Jag kommer hem i morgon bitti nångång.
– Men Rikard! Du vet ju hur viktigt det här mötet är både för företaget och för mig! Jag reser till flyget redan klockan fyra i natt, då måste du vara hemma. Du lovade att ta barnen.
Hon försökte att inte låta tjatig.
– Jaja, det löser sig. Nu måste jag byta om och dra, vi ska vara på värdshuset Lotsen ute vid havet.
Han reste sig och lämnade bordet.
Hon såg långt efter honom. Det löser sig, det var numera hans svar på vardagens alla problem. Hur hade det blivit så? När Isak föddes hade de delat på föräldraledigheten, men så fick Rikard ett nytt jobb och Julia hade fått ta allt ansvar när Ivar föddes. Och så hade det fortsatt. Jag får lösa det, tänkte hon nu besviken och arg. Jag får lösa det bäst jag kan och det med detsamma.
Hon satte barnen framför teven och ringde sin svärmor som bara bodde ett par mil bort till skillnad mot hennes egna föräldrar dit det var tjugofem mil.
– Anneli.
– Hej Anneli, det är Julia. Jag behöver din hjälp.
– Jag hjälper dig gärna om jag kan, det vet du!
Julia förklarade situationen och undrade om svärmor kunde ta ut en semesterdag i morgon och passa barnen. Rikard skulle hämta dem i morgon kväll, för i övermorgon måste han ta hand om dom.
– Låt mig bara stämma av med jobbet om jag kan ta ledigt. Jag ringer dig om en stund
Julia dukade av och gjorde rent i köket. När hon såg att barnen satt lugnt framför teven, gick hon upp och packade ner det sista i sin väska och bar ner den till hallen. Hon hann inte mer innan Anneli ringde.
– Det går fint, du kan komma med dem ikväll. Jag går och bäddar åt dom så kan de krypa i säng så fort du är här.
– Du är en ängel Anneli, jag hoppas jag kan göra något för dig i stället!
– Jadå, vänta bara tills jag blir gammal, då kommer jag ideligen ringa om hjälp, ska du se!
De skrattade båda och Julia tänkte att hennes svärmor aldrig gav henne dåligt samvete eller fick henne att känna sig stå i tacksamhetsskuld.
Rikard kom hem vid halvfyratiden, dödstrött ...
– Kom pojkar, vi ska packa och åka till farmor, ni ska få sova över!
Glada tjut hördes från vardagsrummet och båda två kom springande. Snabbt packade Julia ner deras kläder, medan pojkarna hämtade sina gosedjur. Julia tog fram den färdiglagade maten ur kylen och packade ner den tillsammans med mjölk och vällingpulver. Anneli behövde maten bättre än Rikard.
Eftersom Anneli bodde längs vägen till flyget, ringde Julia snabbt till flygplatshotellet och bokade ett rum för natten. Bättre att köra dit i kväll när hon inte var så trött och kunna sova lite längre i morgon bitti.
Att lämna barnen hos deras farmor gick snabbt. Hon fick en adjökram och sedan sprang de upp till gästrummet och pratade om vilken saga farmor skulle läsa för dem.
Rikard kom hem vid halvfyratiden, dödstrött efter en trevlig kväll och belåten över att han bara druckit lättöl. Utan att tända smög han uppför trappan, gick på toa, borstade tänderna och kröp i säng.
Julias säng var tom. Han trevade ända bort till kanten, men den var tom. Hon skulle väl inte resa förrän fyra? Eller skulle hon vara vid flyget klockan fyra? Så var det nog. Allt var tyst och ungarna sov förstås. Han drog täcket om sig och somnade med en gång.
När väckarklockan ringde vaknade han tvärt. En snabb dusch och rakning, sedan tassade han ner för att ladda kaffebryggaren och duka fram frukost innan han väckte barnen.
Men kylskåpet var nästan tomt, ingen mjölk, inga matlådor. Han såg sig förvånat om i köket, gick ut hallen, men där fanns varken barnskor eller barnjackor.
Snabbt rusade han uppför trappan. Barnens rum var tomma. Han gick ner igen och letade efter något meddelande från Julia, en lapp eller ett sms, men hittade inget. Vart hade hon tagit barnen?
Det tysta huset skrämde honom. Hade hon gett sig av för gott?
I den tysta hallen ekade plötsligt hans egna ofta upprepade frågor, när han skulle köra barnen till dagis: Har mamma lagt ner ombyten? Har mamma lagt ner frukten? Och barnen rotade i sin sina väskor medan han otåligt skramlade med bilnycklarna och svarade sedan ja, det har hon. Varför kollade han inte själv, böjde sig ner och tittade? Eller – han blev röd i ansiktet av skam – varför packade inte han ner barnens saker?
Vart hade hon tagit barnen? Han prövade att ringa henne, men hennes mobil var avstängd. Efter viss tvekan ringde han sin mor. Hon svarade först efter flera signaler och då kunde han höra barnröster i bakgrunden. Lite försiktigt frågade han om pojkarna var hos henne.
– Ja, var skulle de annars vara? Vem skulle Julia lämna dem till när du svek henne?
– Svek henne?
– Svek henne, ja … Du får hämta dem i eftermiddag, tro inte att jag tar ut en semesterdag till för att du ska ut och fira med dina kompisar. Du skulle aldrig svika en kompis så som du igår svek din hustru.
– Ja men jag skulle bara …
– Det finns inget ”jag skulle bara” för en vuxen karl. Om Julia går ifrån dig, vill du ha delad vårdnad då?
– Har hon sagt det?
Han blev svettig under armarna.
– Julia har aldrig kommenterat ert äktenskap, än mindre beklagat sig, men jag är väl inte dum, jag märker väl hur ni har det. Så vill du det?
– Klart att jag vill.
Han var fuktig över hela kroppen nu.
– Hur har du tänkt klara tvätt, mat och sjuka barn i så fall, när du nu helt tycks ha tappat all kompetens för detta?
– Nu är du orättvis. Julia vill alltid göra allt på sitt sätt och vet alltid bäst, hon säger alltid hur jag ska göra!
Nu var han irriterad.
– Självklart, hon är ju proffset. Om du skulle laga din bil och en erfaren reparatör ger dig råd och anvisningar, skulle du då bli irriterad? Men du blir mer och mer lik din pappa.
Hon kunde inte fortsätta som det var nu
Under hemresan kastade Rikard då och då en blick på Ivar i barnstolen i framsätet och på Isak i baksätet och tänkte att detta är mina söner och de ville inte åka med mig hem. De grät och ville hellre stanna hos min mamma än att åka med mig. Det gjorde ont och mammas ord ekade i skallen på honom. ”Mer och mer lik din pappa!”
Aldrig att han ville bli lik farsan. Han som aldrig var hemma, som aldrig kom på någon skolavslutning och aldrig till en fotbollsmatch. Han som alltid jobbade eller var på någon fiskeresa med sina kompisar. Inte undra på att morsan skilde sig. Och hade farsan träffat Isak och Ivar mer än två, tre gånger? Nej, aldrig som farsan!
Julia var trött och körde lugnt hem från flygplatsen. Överläggningen i Berlin hade gått över förväntan och hon hade lyckats få i hamn ett bra avtal för företaget. Hon hade sms:at till Rikard att hon var på väg och hon hoppades att han hade börjat med middagen. Hon var spänd inför mötet med honom och gick om igen i tankarna igenom det hon skulle säga. Det måste bli en ändring. Hon kunde inte fortsätta som det var nu.
När hon öppnade ytterdörren där hemma kom pojkar rusande emot henne och kastade sig i hennes famn.
– Titta, titta mamma! Jag har köpt jättefina röda blommor till dig!
Isak pekade ivrig mot köket.
– Jag har köpt jättefina blåa blommor till dig, ekade Ivar.
Rikard kom också. Han hjälpte henne av med kappan och kysste henne i nacken.
– Välkommen hem, älskling. Maten är strax klar. Jag bär upp din väska först.
Julia gav honom en frågande blick.
– Har Anneli skällt ut dig?
– Nja, inte direkt, hon sa att det var värst vad jag blir lik min pappa.
Julia skrattade lite. Pappans frånvaro hade hon hört allt om.
Pojkarna drog henne med sig ut i köket och hon beundrade de röda rosorna och blå liljorna på bordet. Rikard kom ner igen och ställde fram maten på bordet. Medan de åt kände Julia hans blick på sig flera gånger. Han harklade sig lite och tog till orda.
– Jag har ordnat så att jag har flextid. Från och med i morgon är det jag som antingen hämtar eller lämnar barnen. Vi bestämmer allteftersom, det beror på våra jobb. Och jag har sagt till att jag kommer att vabba också.
Julia såg forskande på honom. Hade han anat något? Han såg orolig ut och log lite tveksamt. Hon lade ner besticken och rätade på sig.
– Det var bra, det underlättar det jag ska säga nu.
Ett par sekunder stod han stilla och bara såg på henne
Hon vill skiljas, tänkte Rikard, hon känner sig som mamma gjorde. Han drog efter andan och tänkte be henne om en chans till, men hon fortsatte och såg rakt på honom.
– Jag har fått jobbet som avdelningschef och det innebär fler resor. Du måste alltså ta mer ansvar för barnen.
Rikard reste sig så hastigt att stolen ramlade bakåt. Ett par sekunder stod han stilla och bara såg på henne. Hans lättnad och tacksamhet var så enorm att han fick tårar i ögonen. Han gick runt bordet och kysste henne.
– Grattis, älskling, grattis! Bara jag nu klarar att ta hand om pojkarna på rätt sätt om dom blir sjuka och du är bortrest!
