Novell: Hon hade tröttnat på att vara femte hjulet – när skulle hon hitta kärleken?

Sara drog ett sista streck med eyelinern innan hon omsorgsfullt applicerade mascaran. Hon blinkade försiktigt för att se om den var torr eller smulade av sig under ögonen.

Hon mötte sin egen blick i spegeln. Det hjärtformade ansiktet och de blå ögonen ramades in av det långa kastanjebruna håret. I det skarpa ljuset var det lätt att se de begynnande små skrattrynkorna runt ögonen.

Samtidigt brukade många tro att hon var ett antal år yngre än hon verkligen var. Själv var hon dock i högsta grad medveten om sin ålder. 37 år. Och fortfarande utan man och barn.

Hon tänkte på sin barnlösa moster, hon som satt ensam i en lägenhet med sin lilla hund. Var det så det skulle bli även för henne? Men så kom hon även att tänka på sin gammelfaster Monnie. Hon hade heller inga barn, och trots att hon var närmare 80 hade hon fullt upp med att träna, resa och volontärarbeta. Och så var hon alltid glad och kul att umgås med.

Sara försökte le självsäkert mot sig själv i spegeln. Det skulle nog ordna sig. Men nu skulle hon iväg på parmiddag, utan en partner vid sin sida. Hur kul var det egentligen?

Det var hennes bästa vän Laila som hade bjudit in henne. Det gick inte att dra sig ur nu, hon hade tackat ja och måste sitta där med Laila och hennes älskade Tim, och Tims kompis Magnus med flickvännen Camilla.

Sara knackade på Lailas dörr. Hon bestämde sig för att hon skulle berätta om singelsemestern hon hade bokat. Och om det där dansstället som hon hade hört om. Det var kul att vara singel, eller hur?

Hon lyssnade inte till den lilla rösten som viskade att hon egentligen ville ha en snygg man och flera barn. Eller ja, kanske bara ett, med tanke på hennes ålder.

– Vad kul att se dig!

Laila öppnade och gav Sara en kram. Någon kändes annorlunda. Såg inte Laila lite blek ut? Innan Sara hann fråga hur hon mådde var de på väg in i vardagsrummet där Tim, Magnus och Camilla redan satt till bords. Det såg så trevligt ut, och här kom hon som femte hjulet.

Sara gick runt till var och en och gav dem en kram. Laila som hade gått ut i köket kom nu ut med ett stort fat. Tim reste sig snabbt och hjälpte henne.

– Sätt dig du, sa han kärleksfullt. Jag hämtar resten.

Han vinkade med sig Magnus, och så skyndade de ut i köket.

– Är de inte för gulliga? sa Camilla och såg förälskat efter Magnus. Tänk att vi har haft sådan tur, Laila?

Lailas förstående leende gav Sara en överväldigande lust att bara ta sin handväska och gå. Vad hade hon egentligen här att göra med de här två paren?

– Var är din pojkvän då?

Camilla plirade med ögonen och såg nyfiket på Sara, som kände hur en stöt gick genom hjärtat. Så okänsligt!

– Han är i ”drömlandet”, svarade hon kort och hörde själv hur sur hon lät.

Camilla spärrade förskräckt upp ögonen.

– Oj, jaha, var allt hon sa, innan hon med medlidande tonfall sa:

– Du hittar säkert någon snart.

Som tur var kom Laila till undsättning och bytte samtalsämne.

Middagen flöt på med samtal om jobb, tv-serier och semesterplaner.

– Vilken fantastiskt god mat, jag får inte ner en bit till! Ni måste ha stått i köket hela dagen? sa Sara och såg på Laila och Tim.

– Ja, det blev faktiskt riktigt gott, sa Laila och gjorde en lång utläggning om matlagningen, som också var ett av Sara och Lailas gemensamma intressen.

När Tim hällde upp mer vin såg Sara att han slängde en blick mot Laila som log milt innan hon fyllde på sitt eget glas med vatten.

Sara rynkade bekymrat på pannan. Var Laila sjuk? Hon skulle fråga så snart de var på tu man hand.

Stämningen blev allt mer uppsluppen under kvällen, och Sara var glad att hon hade gått dit ändå.

– Besserwizzer! gapade männen i kör. Och vi vill ha sportfrågor!

– Ja, och kändisar och film, log Sara.

– Hur ska vi dela upp oss i lag då?

Camilla såg rådvill ut.

– Sara …

Lyckligtvis bröt Laila av.

– I dag spelar vi alla individuellt, inga lag, sa hon och log.

Camilla såg besvärad ut.

De spelade en omgång och Sara vann. Camilla förlorade, stort. Därefter hämtade Tim och Laila desserten. Det var en kreation värdig en mästerbagare – ovanpå den vackra tårtan låg ett lock av rosa marsipan med tre små röda hjärtan i mitten.

– Wow! Har jag missat något, är det någon som fyller år? utbrast Sara.

Laila log stort och tog Tims hand.

– Ännu bättre … Vi ska få en liten flicka!

Sara flämtade till. Var Laila gravid!? Sedan log hon, men inombords kändes det som om något gick sönder. Laila skulle bli mamma! Laila, som aldrig hade pratat om barn. Det var orättvist. Här gick Sara runt och drömde om familj, och så var det Laila, som aldrig velat det, som blev gravid.

– Herregud, grattis! sa Saras och gav Laila en kram. Fantastiskt! Så det är därför som du inte dricker vin!

– Ja, det är därför. Vi är så glada, även om det inte direkt var planerat.

Laila strålade och gav Tim en liten puss, och han tog hennes hand.

Sara kände sig plötsligt yr. Hon gav Tim en kram och gratulerade honom innan hon ursäktade sig och gick mot toaletten.

Bakom den låsta dörren satte sig Sara ner på toalettlocket. Hon trängde undan tårarna som var på väg att välla fram och försökte andas lugnare. Vad var det som hände? Kunde hon verkligen inte glädjas å Lailas vägnar?

I spegeln såg hon sitt förvrängda ansikte. Nej, det kunde hon faktiskt inte. Men det skulle Laila aldrig få veta. Hon fnös, gick ut från toaletten och gick tillbaka med ett påklistrat leende på läpparna.

De två paren skålade glatt med varandra. Laila vände sig mot Sara och och berättade att det fanns fler nyheter.

– Magnus och Camilla ska gifta sig! Är det inte fantastiskt?

– Jo, verkligen, fick Sara fram med ett stelt leende.

Hon kände sig utanför. Nej, hon VAR utanför. Hon såg på de andra, som om de uppträdde på en scen. Så slog migränkänningarna till.

– Laila, min migrän är på gång. Jag måste tyvärr smita hem, viskade hon.

– Nej, vad synd. Men du, vi kan väl ta en kaffe i morgon, så kan vi prata på riktigt? Tänk att jag ska bli mamma!

På något sätt lyckades Sara hålla masken och säga alla de rätta sakerna.

Så snart hon samlat ihop väskan och jackan gav hon alla en hejdå-kram och gick ut i den friska luften. Ögonen tårades. Hon tog en taxi i stället för att vänta på bussen. Nu ville hon bara hem.

Hon sov dåligt den natten. Bilderna av det lilla livet i Lailas mage flöt runt i hennes drömmar, och nästa morgon vaknade hon med dunkande huvudvärk. Hon skulle inte kunna träffa Laila i dag, det var ett som var säkert. Hon skulle förmodligen bara råka säga något dumt.

Hon hällde upp en kopp kaffe och slog Lailas nummer.

”Det här är Laila, lämna ett meddelande så ringer jag upp!”

Sara kände hur lättnaden sköljde över henne. Hon behövde inte prata med Laila. Hon lämnade ett meddelande och la på. Sedan reste hon sig och kikade ut genom fönstret. Pillade bort ett visset blad från en krukväxt som hon hade fått av sin gammelfaster. Ute sken solen. Kanske skulle hon ge sig ut i det fina vädret och cykla hem till sin gammelfaster?

Ja, så fick det bli. Hon slog Monnies nummer, som lyckligtvis var hemma.

På väg ner för trappen såg hon att dörren hos grannen under, Edith, stod på glänt. Edith gick i stort sett aldrig utanför dörren längre. Nu kikade hon ut genom dörrspringan.

– Behöver du hjälp med något? frågade Sara och log.

Edith nickade ivrigt.

– Kan inte du handla åt mig, det vanliga? Du vet vad jag menar.

Sara visste mycket väl vad hon menade. Och hon skulle självklart handla åt henne, även om hon tyckte att det inte var sunt att sitta och dricka alldeles ensam. Så uttråkad Edith måste vara.

Sara blev direkt på bättre humör när hon kom hem till Monnie. Det var alltid så mysigt här, och det doftade så gott.

Redan när hon kom såg Monnie på henne med en undersökande blick. Nu ställde hon ner kaffekoppen framför sig.

– Hur är det med dig, Sara? Du ser lite deppig ut?

Monnies ord högg till i hjärtat. Tänk att Monnie såg det så tydligt! Tårarna vällde fram och Sara började gråta. Monnie satte sig intill henne i soffan och kramade om henne som när hon var en liten flicka, ända tills tårarna tog slut.

– Det känns bara som att livet rinner mig ur händerna, Monnie. Jag år 37 och har fortfarande inte träffat någon, och jag vill så gärna ha barn, men det kanske jag aldrig får. Och nu ska Laila bli mamma, trots att det inte var planerat, och de hade också ett par vänner där igår som ska gifta sig … och jag är bara … helt ensam … och … och …

Orden rann ur henne, huller om buller, men Monnie var lika lugn som vanligt. Hon väntade på att Sara skulle lugna ner sig. Så sköt hon Sara ifrån sig, torkade tårarna från hennes kinder och såg henne i ögonen.

– Tycker du verkligen att livet är över för att du är 37 och inte har fått barn?

– Nja, kanske inte, svarade Sara. Men det är ju inte så många år kvar, och jag har ingen man, och …

– Det är sant, Sara. Men du har faktiskt ett val. Antingen blir du avundsjuk och bitter och ser livet rusa förbi, eller så sysselsätter du dig med något annat medan du väntar. Tänk, om du inte får det som du drömmer om, så kastar du bort livet genom att gråta över något som inte var menat. Du kanske behöver ta itu med dig själv och fundera på vad du vill göra med livet, utöver att bli mamma?

Sara såg på Monnie. Det var som om hon inte riktigt förstod hur ont det gjorde. Eller?

Monnie fortsatte:

– Jag har ju inga barn. Men vet du varför jag inte har det?

Så började Monnie berätta.

– En gång när jag var ung blev jag gravid. Tyvärr förlorade jag barnet och efter det lyckades jag aldrig bli gravid igen. Men jag valde att inte fokusera på sorgen, utan att göra andra saker med mitt liv. Det finns ju andra än ens barn som kan behöva en. Nu sitter jag här och har jättemånga som ringer och kommer på besök, personer som tycker att jag har betytt något för dem i mitt arbete som volontär. Om jag hade gått hela mitt liv och varit bitter, så hade jag förmodligen varit ensam nu. Försök att hitta något, kära du, som du kan lägga din kärlek och omsorg på och fokusera på det. Kanske kommer han med stort H plötsligt in i ditt liv när du som minst anar det, och så finns det fortfarande tid att få barn. Men samtidigt, om barn är din högsta önskan, ja, då får du använda de möjligheter du själv har till att få barn. Utan en man.

– Kanske har du rätt Monnie. Men jag tycker att jag ser barnvagnar, bebisar och lyckliga par överallt.

– Ja, Så är det ju. Men nu ska du dricka ditt kaffe och äta din kaka. Och så ska vi prata om vad du kan göra i stället.

När Sara kom hem några timmar senare gick hon snabbt upp för trappan, satte påsen med det hon köpt till Edith utanför hennes dörr och tryckte snabbt på dörrklockan, innan hon fortsatte upp till sig själv.

Sara var vimmelkantik efter allt de pratat om. Särskilt tanken på att få barn på egen hand snurrade runt i hennes huvud. Men var hon redo för det? Nej, det var hon inte. Men Monnie hade rätt. Det fanns så många möjligheter att välja mellan. Tankarna for runt och hon hade svårt att somna den kvällen.

Nästa dag ringde telefonen.

– Hej, mår du bättre?

Det var Lailas glada röst.

– Jo, jag har bjudit hem en kompis nästa helg. Visst minns du Mikael?

– Ja, han med gropen i hakan, eller hur?

– Ja, precis. Han har skilt sig och är barnfri nästa helg, så han kommer över på middag. Har du lust att komma?

Sara funderade. Hon hade fått ett dåligt intryck av Mikael sist de sågs, men det var länge sedan nu. Då hade han mest suttit tyst, och när han väl sa något var han kort i tonen, på gränsen till otrevlig och sur. Nu var han tydligen skild. Tja, varför inte? Sara pillade förstrött på gardinen.

– Ok, sa hon tveksamt. Jag kommer.

Hon skulle ju fokusera på annat än sin längtan efter barn, vad kunde vara bättre en kväll i goda vänners lag? Dessutom ville hon visa att hon faktiskt var glad för Lailas skull, det var ju fantastiskt att hon skulle bli mamma.

Och trevligt blev det. Mikael var långt ifrån tyst numera, snarare bubblig, glad och uppmärksam. Saras kinder blossade. Kanske hade hon sippat lite väl mycket på rödvinet.

– Är allt bra med Isak? frågade Laila och påminde Sara om att Isak var Mikaels son.

Sara la märke till ett stråk av ledsamhet som svepte över Michaels ansikte, men så sken han upp.

– Ja, det är det. Han har äntligen accepterat att vi inte bor tillsammans längre. Och vi delar ju på allt som går, så samarbetet går egentligen väldigt bra. Och på så sätt är ju allt mycket trevligare än när vi bara bråkade, som Isak faktiskt sa själv häromdagen.

Michael sprack upp i ett stort leende:

– Och det är ju det viktigaste, eller hur, att Isak är glad igen? Så får vi vuxna komma på hur vi ska göra allt eftersom.

Han kastade en snabb blick på Sara som inte sa något, men som blev alldeles varm i hjärtat. Michael var inte alls som hon mindes honom. Han var både klok, omtänksam och gullig.

Hon kom på sig själv med att då och då snegla åt hans håll, tills han tog henne på bar gärning och höll fast henne med blicken tills hon med generat såg ner i bordet.

När de sa hejdå strålade Laila mot Sara.

– Vi måste gå och shoppa snart! Du blir ju bonusmoster till vår lilla, och hon behöver ju en hel del saker.

Sara nickade. Mikael höll chevalereskt upp jackan åt henne, och hon rös till när hans händer nuddade vid hennes skuldror.

– Ska jag skjutsa dig hem?

Sara svarade utan att fundera.

– Ja tack, sa hon och log.

Mikael hittade en ledig parkeringsplats precis utanför Saras port och höll upp bildörren för henne. Sara tittade uppåt. Det lös fortfarande i Ediths fönster. Kanske satt hon och drack i sin ensamhet nu? Så såg hon plötsligt ett stjärnfall på natthimlen.

– Såg du? sa Mikael med mjuk röst. Nu måste du önska dig något.

Och så slog det henne. Varför inte bara finnas där för dem som redan fanns i hennes närhet? Hon kunde ju börja med att gå upp till Edith och prata lite med henne. Hon kunde ju även hjälpa sin ensamma moster och få ut henne lite. Varför hon inte hade tänkt på det tidigare var en gåta.

Hon kände doften av Mikaels parfym. Det var svårt att säga hejdå.

Så såg Mikael beslutsamt på Sara.

– Det har varit så trevligt att prata med dig, sa han. Jag hoppas vi ses snart igen. Du kanske har lust att ta en skogspromenad i morgon?

Sara kände glädjen sprida sig i varje fiber i hennes kropp.

– Jättegärna.

– Jag hör av mig, sa Michael och gav henne en kram och en lätt puss på kinden.

– Det där stjärnfallet var nog ett tecken, tror du inte? viskade han.

Sara höll med men sa det inte högt. I stället mötte hon hans blick och log.

Känslan av den lätta pussen brände på kinden och hon ville knappt tvätta ansiktet innan hon gick och la sig.

När hon lagt sig under täcket tänkte hon på Laila och barnet i hennes mage. Hon förundrades över hur snabbt hennes avundsjuka hade försvunnit och ersatts av glädje. För det gav ju också mening. Att vara bonusmoster. Det var fint att tänka på.

Det sista hon tänkte på innan hon försvann in i drömmarnas land var trots allt Mikaels varma leende och vackra ögon, och skogspromenaden som väntade i morgon.