Novell: Mannen med ögonbrynen väcker hennes uppmärksamhet – en dag tar han kontakt

Mia steg ut på gatan i den tidiga höstmorgonen. Luften var klar och frisk och lönnarna sprakade av färg. Hon såg ner på Jack och sa:

– Nu springer vi till parken!

Mia steg alltid upp tidigt och gjorde i ordning frukost som ungdomarna kunde plocka åt sig av innan de, alltid i sista minuten, gav sig iväg till skolan. Hon ­ville att de skulle få en bra start på dagen.

Hon kom in i parken och lät Jack löpa så långt kopplet ­räckte. Hon tänkte på dagen som låg framför henne; se till att ungarna kom i tid till skolan, städa undan frukosten och så iväg till jobbet på bokhandeln.

Morgonpromenaderna med Jack var ett utmärkt tillfälle att planera och fundera, men även att bearbeta bekymmer.

Hon var orolig för Sam, sin yngste. De hade alltid haft ett bra förhållande alla tre, hon, han och hans syster, men de senaste veckorna hade han slutit sig mer inom sig själv. Hon hade försökt fråga om något hänt i skolan men ­bara fått enstaviga svar.

Till råga på allt hade han nu börjat umgås med en tjej, något som borde vara glädjande egentligen. Men det visade sig att hon, Lisa, var om möjligt tystare än Sam själv. De kunde komma hem efter skolan, mumla ett hej och så försvinna in på Sams rum. Mia hade försökt prata med Lisa, ­lära känna henne lite, men Lisa såg ner i golvet och gav knappt hörbara svar. Det var en söt flicka, eller, tänkte Mia, väl medveten om att det var hennes medel­ålders jag som talade, hon ­skulle vara söt, om hon inte färgade ­håret lila­…

Så var det bokhandeln, hennes älskade bokhandel som hon ­ägde tillsammans med sin kusin. Det finns inte så många privata bokhandlar kvar i landet och de fick slita för att få den att gå runt. Att den kunde överleva berodde till stor del på turisterna som översvämmade den lilla staden under sommarhalvåret.

På väg ut ur parken såg hon att ”Mannen med ögonbrynen” var på väg in med sin stora pudel. Hon kallade honom så eftersom han hade så stora buskiga ögonbryn. De brukade nicka till varandra och ibland hade de bytt något ord om hundarna. Nu tog han en annan väg och verkade inte se henne.

Hon joggade hemåt. Det var måndag. Dags att börja arbetsveckan.

Följande söndag regnade det och hela världen verkade grå och dyster. Jack hade inte velat gå ut på morgonen och hon fick dra honom i kopplet för att få med honom åtminstone ett litet stycke. I dag hade de undvikit parken.

Att vara heltidsarbetande ­ensamstående tonårsmamma var ingen dans på rosor och Mia ­hade svårt att hitta tider att bara ägna åt sig själv. Hon var i bokhandeln alla dagar utom söndagar, då hon i stället hade fullt upp med tvätt och städning. På kvällarna ­brukade det bli några timmar då hon kunde slappna av lite, läsa och titta på någon film.

På senare tid hade hon börjat fördjupa sig i en bunt med ­gamla brev som hon hittat i en låda på vinden. Det var brev från ­hennes mormorsmor till hennes mormor och mamma, och hon blev förtjust när hon började läsa. De handlade om det dagliga livet i den lilla staden, hushållsgöromål och möten med människor.

Mia älskade sin stad där hon själv, hennes mamma och mormor och morfar växt upp. I bokhandeln hade hon gjort i ordning en särskild hylla för böcker om stadens historia.

Nu hade hon tagit sig för att sortera de gamla breven och skriva av dem på sin dator. Hon tänkte att hon på det sättet kunde spara dem till barnen som kanske någon gång skulle tycka det var roligt att kunna läsa om äldre tider. Men just nu hade hon lite svårt att föreställa sig att Sam någonsin skulle intressera sig för något annat än sina datorspel och sin konstiga musik, ja, och Lisa.

I förmiddags när Mia stött ihop med Lisa innan hon försvunnit in på Sams rum kunde Mia se att hon hade gråtit. Hon ville så ­gärna prata med henne och ­frågade Sally om hon visste något om Lisa.

– Hon är väl okej, svarade ­Sally sorglöst där hon satt med benen dinglande över soffkarmen. Oroa dig inte så mycket, mamma. Låt henne vara, och Sam också. De behöver bara vara för sig själva. Det är väl kul att han har en tjej?

Jo, det tyckte Mia, eller hon skulle ha tyckt det om Lisa varit lite mer lättillgänglig. Hon suckade. Sam och Sally var så olika som två barn kunde vara. Sally var glad och utåtriktad och hon och Mia kunde prata om allting, ­medan Sam var inbunden och lite blyg.

Hon satt och la sista handen vid brevbunten. Mormorsmor skrev målande och humoristiskt om sin omgivning och sitt stora hushåll. I en modern tid hade hon säkert utbildat sig och kanske hade hon drömt om det, men hon verkade glad och nöjd med sitt liv. Hon hade fått fem barn som spred sig över landet, det blev många brev för henne att skriva. Mia hade hållit på i flera veckor med kopierandet men nu var hon äntligen klar.

Nästa dag var hon tidigt på plats i bokhandeln. Det regnade fortfarande, men det var bara bra, för då brukade det komma färre kunder och Mia behövde sitta i lugn och ro och arbeta med bokföring. På förmiddagarna brukade det vara ganska lugnt men framåt lunchtid brukade dörrklockan börja pingla allt tätare. Mia och hennes kusin Karl hade fullt sjå med att hjälpa kunderna att hitta rätt bok, göra beställningar, slå in paket och småprata.

Just när de var på väg att försöka få i sig lite lunch själva – de brukade turas om att gå iväg en stund – pinglade klockan och Mannen med ögonbrynen steg in. Mia var så van att se honom i sällskap med sin pudel att hon faktiskt tittade efter hunden, men den var förstås inte med.

Han öppnade dörren på glänt igen och skakade sitt paraply så dropparna stod som en kaskad över trappan. Så steg han in och fram till disken. Han sken upp när han såg Mia.

– Hej! Står du här, sa han lite generat.

– Ja, det är min bokhandel, sa Mia stolt.

Han såg intresserad ut.

– Det menar du inte! Jag har ju varit här inne förut men jag tror inte att jag sett dig. Jag är ganska nyinflyttad förstås. Jag blev så glad när jag förstod att stan har en egen bokhandel, det blir ju allt mer sällsynt.

– Ja, än så länge klarar vi oss. Vi säljer antikvariskt också, och köper och säljer via nätet en del. Så vi har både nytt och äldre. Kan jag hjälpa dig med något?

Han halade fram en lapp ur ­innerfickan på rocken.

– Jo, jag är på jakt efter den här boken. Jag är som sagt ­ganska nyinflyttad, men delar av min släkt kommer härifrån och jag har blivit intresserad av traktens historia. Den här boken från ­slutet av 1800-talet, känner du igen den?

Hon såg på lappen och kände omedelbart igen titeln. Hon gick runt disken och fram till hyllan med lokal litteratur.

– Här har du den!

Imponerad tog han emot boken och ­studerade den och bläddrade lite i den.

Han lyfte blicken och såg på henne med strålande blick under de buskiga brynen.

– Fantastiskt! Och vad roligt att ni har en speciell avdelning för böcker om bygden. Jag hinner inte botanisera här just nu, min lektion börjar om en kvart, men jag kommer tillbaka!

Och det gjorde han, redan ­några timmar senare. Han till och med hämtade en av de små ­pallarna som stod på barnavdelningen och satte sig och gick igenom bok efter bok medan han utstötte olika ljud: Ah! Vad kul! Å, den här kan jag ha användning för!

När han så småningom återvände till disken var det med en rejäl hög böcker. Han gick för att ställa tillbaka pallen och hon tog sig en överblick över både bokhögen och honom. Han var lite över medellängd och hade rufsigt brunt hår med grå inslag. Han hade glasögon i en rem runt halsen och hans tröja var dammig.

– Får jag fråga vad du jobbar med? undrade hon när hon ­började slå in böckerna. Är du lärare?

– Ja, jag har fått en tjänst på gymnasiet.

– Jag gissar att du undervisar i historia?

Han skrattade, han hade ett varmt och trevligt skratt och ­ögonen lyste.

– Bra gissat!

– Så kul. Mina två barn går där båda två. Sam och Sally.

Han såg fundersam ut.

– De namnen känner jag inte igen. Men skolan är ju stor.

Han betalade, la ner böckerna i sin ryggsäck och tog adjö.

I dörren vände han sig om och öppnade munnen, men så verkade han ändra sig, vinkade lite och försvann ut.

Hon suckade och tankarna vände åter mot hemmet och Sam, som de gjorde så fort hon hade en minut för sig själv nu för tiden. Hon ville nå fram till honom, som hon alltid kunnat förr. Vem var Lisa egentligen? Sallys ord hade lugnat henne lite men inte helt.

När hon kom hem på kvällen satt faktiskt alla tre ungdomarna i vardagsrummet. Men så fort hon dök upp i dörröppningen reste sig Lisa. Med blicken i ­marken gick hon ut ur rummet, hon hörde ett tyst ”hejdå” och dörren slog igen.

Sam verkade se frågorna i sin mors ögon för han försvann in på sitt rum. Sally såg på Mia.

– Jag tror hon är ledsen, ­mamma. Jag tycker om henne.

Redan nästa dag kom Ögonbrynsmannen åter in i bok­handeln, nu under den stressiga lunchtiden. Han stod tåligt och väntade tills hon blev ledig. ­Även i dag hade han med sig en skrynklig lapp som han visade henne.

– Har ni den också kanske?

Det hade de inte men hon ­lovade att försöka beställa hem den. Han tackade och vände sig om för att gå, men så vände han sig om och sträckte ut handen:

– Jag heter Jerker.

– Mia. Och min hund heter Jack.

– Min heter Elton. Min dotter tycker det är ett pinsamt namn, men jag har alltid gillat Elton John.

De såg på varandra och ­skrattade.

– Äsch, sa han sen. Nu ska jag bara fråga, så har jag det gjort. Skulle du möjligen vilja, eller kunna, ta en fika med mig någon dag?

Han såg orolig ut när hon inte svarade genast.

– Vet du vad, sa hon och log. Det vill jag gärna!

De träffades några dagar senare på det lilla kafé som under sommaren var en riktig turistmagnet men som nu var nästan folktomt. Jerker såg sig belåtet omkring.

– Jag är så glad att vi flyttade hit, min dotter och jag. När min fru dog för ett par år sedan hade vi inget som riktigt band oss till Stockholm mer, ingen släkt, inga rötter. Här är vackert och lugnt och jag känner ett slags sammanhang här som säkert beror på att min släkt kommer härifrån.

– Trivs din dotter också?

Han suckade.

– Hon sörjer sin mamma fortfarande, de stod varandra väldigt nära. Det är svårt för henne men jag tycker jag märker att hon har blivit gladare under senaste ­veckorna.

Mia ville inte berätta om sin oro för Sam så hon bytte samtalsämne:

– Apropå släkt och rötter så har jag just avslutat ett jättejobb.

Och hon berättade om de gamla breven och hur de fått henne att lära känna både sin mors familj och sin stad på ett helt nytt sätt.

Jerker blev eld och lågor.

– Skulle man möjligen kunna få läsa breven? Eller är de för privata?

Mia funderade. Breven innehöll inga familjehemligheter, tvärtom var de fulla av praktiska fakta, hur ett hushåll sköttes för ungefär hundra år sedan och mycket kretsade kring människor och livet i den lilla staden. Hon förstod plötsligt att de kunde vara intressant läsning inte bara för familjen. Hon nickade.

– Jag kan ge dig kopior, absolut. Det är inte mycket hjärta och smärta direkt. Min mormorsmor var en alltigenom praktisk person.

De såg på varandra.

– Ses vi i morgon i parken? frågade han.

– Ja kanske det! Vi måste låta Jack och Elton bli närmare ­bekanta, de har ju visat ett visst intresse för varandra faktiskt.

Det gick några veckor och lönnarna i parken fällde sina blad. Mia hade fullt upp med arbete. Sam verkade lite gladare och Mia var lättad. Lisa kom och gick som vanligt, faktiskt en aning mindre tyst och surmulen.

Jerker skulle komma en kväll och hämta kopior av breven. Han ringde på dörren just när dörren till Sams dörr gick upp och Lisa slank ut som en skugga. Mia öppnade.

– Jerker, kom in. Visst har du tid att sitta ner lite?

Han steg in och öppnade munnen för att svara men fick syn på Lisa som stannat upp bakom Mia.

– Hej pappa.

– Hej gumman! Men­…

Jerker såg från Lisa till Mia och till Sam, som nu dykt upp i bakgrunden.

– Är det Mias dotter som är kompisen du pratat om? Vilket sammanträffande!

Alla såg generade ut. Lisa mumlade:

– Pappa, det här är Sam.

Sam steg fram och räckte fram handen. Nu kom också Sally och ville hälsa.

– Jag känner igen dig från ­skolan, sa Sally artigt. Jag har hört att du är en jättebra lärare!

Jerker såg glad ut.

– Tack, det värmer. Men låt mig få klarhet i det här. Lisa, och­… Sam alltså?

Ungdomarna nickade och såg i marken. Så tog Sam Lisas hand i sin.

– Vi är ihop, sa han och såg på Mia och Jerker.

– Jamen­… så kul, sa Jerker och nu började hans ögon stråla under ögonbrynen. Eller hur, Mia?

Mia log.

– Ja visst är det, svarade hon och såg på Lisa. Lisa lyfte blicken och såg tillbaka på henne. Ett litet litet leende rörde sig kring hennes mun.

– Sam, vill du komma över till mig? sa hon.

– Vill du det? frågade han häpet. Du har ju inte velat det tidigare.

– Men nu vill jag. Nu har du träffat pappa. Du måste träffa Elton också. Kom.

Så många ord hade Mia inte hört Lisa yttra tidigare.

Ungdomarna försvann ut och Mia och Jerker slog sig ned i vardagsrummet. De såg på varandra.

– Lisa och Sam, alltså, sa hon.

– Sam och Lisa, svarade han. Och Elton och Jack. Kan man­… tror du möjligen att man också kan tänka sig­… Mia och Jerker?

Hon nickade.

– Det kan man. Hon lyfte handen och strök honom över ögonbrynen.

– Det kan man.