Novell: Hans överraskning var något helt annat än vad hon trodde

Hon försökte verkligen. Han hade ju ansträngt sig, inte dragit iväg ­henne på ännu en visning av något perfekt, lantligt beläget hus han hoppades hitta som skulle få henne att gå med på att överge storstaden. Då var det inte mer än rätt att hon också ansträngde sig. Att hon log och försökte njuta av – eller i alla fall låtsas njuta av – helgens överraskning.

– Aj!

Han vände sig om på stigen framför henne.

– Vad hände?

– Trampade på en sten, muttrade hon.

– Du har fel skor för en skogspromenad, Ylva.

Ja, hon hade ju hoppats att hans överraskning skulle vara en romantisk lunch på något värdshus. Eller åtminstone en spännande loppis vid någon byväg.

Visst var vädret vackert. Solen var nästan sommarvarm, himlen utan antydan till moln och vinden mild men med den där klara krispigheten som var som ett friskt höstäpple. Hon fick försöka glädja sig åt det. Och doften av barrskog som var nästan omtumlande. Och lövträden som dök upp här och var i gläntorna var onekligen värda att njuta av där de stod i flammande höstskrud.

Det kunde ju också ha varit värre. Martin kunde ha insisterat på lingon- eller svampplockning. Svettig och myggbiten och med irriterande tom korg skulle hon då förstås ha återvänt till bilen. Nu slapp hon det, i alla fall.

– Vad är det som är så speciellt med den här stigen, Martin?

Han stannade till, med kaffekorgen dinglande i handen, och väntade in henne. Och han log med hela ansiktet.

– Skogen blir bara vackrare ju längre vi går.

Hon var tvungen att le tillbaka. Inte av tvång utan för att hans leende var så smittande. Det var nog det hon först blev förälskad i året innan på den där bondemarknaden hemma i stan, där han plötsligt stod bakom ryggen på henne och tipsade om vad bästa köpet var både när det gällde honungen, äggen och grönkålen.

Så ögonblickligen förälskad hade hon ­blivit att hon, som minsann var van att ­klara sig själv på alla sätt, omtumlad tagit emot hans råd. Och dessutom följt dem.

Ett år av kärlek. Av känslor hon inbillat sig att man måste vara flera årtionden yngre än hon för att kunna uppleva. Underbara känslor. Men också ett oöverstigligt problem.

– Jag flyttade hit till storstan bara för det här jobbet på företagets filial, hade han sagt när de diskuterade det där som nu blivit till en allt större spricka mellan dem. Men man behöver ju inte bo mitt inne i en storstad. Det finns ju videokonferenser och Facetime-­möten nu för tiden som gör att man kan bo var som helst, och jobba hemifrån flera dagar i veckan. Också om man bor på landet.

För bo på landet var det han bara måste göra.

– Jag försöker verkligen trivas i stan. Men hade det inte varit för dig, Ylva, hade jag flyttat ut från stan redan efter en månad.

Om de varit unga och moderna hade de kanske kunnat fortsätta att leva som särbor. Men skulle hon ha en man i sitt liv vid den här åldern ville hon somna och vakna vid hans sida, känna hans närhet och dela både oro och glädje.

Han hade väntat och hoppats i över ett år nu och hon visste att han inte skulle stå ut särskilt länge till i tjänstebostaden mitt inne i stan.

– Vi kanske hittar ett hus nära stan, försökte han. Varför kan du inte tänka dig det? Du bodde ju på landet flera år som barn. Du har ju berättat om de där åren. Om grannflickan Elsmarie och byskolan och de där höstarna när ni plockade äpplen och …

– Det är därför jag aldrig mer vill göra det! avbröt hon.

Själv behövde han vakna till fågelkvitter och utsikten av träd vars lövverk sakta rörde sig i vinden. Han behövde stillheten och lugnet, skogens alla färger, porlandet av en bäck, doften av regnvåt mylla.

Först hade hon menat att han inbillade sig.

– Herregud, Martin, även om du bott hela ditt liv på landet kan du ju lära dig att älska storstaden!

För även om han tidigare bott i ett sekelskifteshus bland åkrar och ängar hade han ju ändå jobbat i småstaden några mil därifrån.

Under det här året hade han varit tapper. Hon märkte ju det. Det var för hennes skull. För att hon gjort klart för honom redan från början, när hon insåg att det skulle bli de två på allvar, att hon avskydde landet och aldrig skulle kunna bo någon annanstans än i en sjudande storstad full av liv.

Så han följde med henne på bio och opera, på museer och teatrar och han tyckte om det. Men hon insåg att han så mycket hellre skulle ha gjort bara tillfälliga besök i storstaden än att bo där. Och hon såg hur han blev lite tystare, liksom lite gråare för varje månad. Men kämpade på.

Och så kom dagen som hon fruktat.

– Vi kan väl åka och titta? Bara titta?

Hur många husvisningar på landet hade de varit på vid det här laget? Oräkneliga. Hon borde ju ha sagt ifrån redan från början. Varför riskera att han fäste sig vid något vackert rödmålat hus på landet när hon inte på några villkor kunde tänka sig att flytta dit med honom? Så till slut hade hon sagt stopp.

– Jag vill göra något annat av våra veckoslut. Aldrig mer en husvisning!

Och så hade det blivit.

De fortsatte längs stigen. De gick inte sida vid sida som de brukade göra. Kanske för att stigen var smal. Eller för att deras problem nu verkligen börjat fjärma dem från varandra, till och med fysiskt. Varför kunde han inte kompromissa?

Men å andra sidan kunde ju inte heller hon göra det. Minnena hindrade henne. De från de där åren hon som barn bott på landet. Aldrig mer ville hon uppleva en höst med äppelplockning.

Hon försökte förtränga de oroliga tankarna och i stället njuta av promenaden. Det var ju inte på grund av vackra höstpromenader i skogen som hon inte kunde dela hans dröm.

Genom de raka tallstammarna skymtade hon en sjö. Hon såg att Martin stannat till och betraktade den. Han såg bort mot henne och log, men hon låtsades inte om att hon sett det. Det skulle bara göra allting svårare. Det hon måste göra nu var att inse att de snart skulle komma att bryta upp från varandra. Kanske var det i dag de måste prata ut och ta beslutet.

Så hon tittade åt andra hållet, bort mot en glänta som tycktes dra åt sig höstsolen. Mot ett flyttblock glödde vildhallon djupröda och hösten hade ännu inte lyckats få klövermattan framför snåret att slakna av frost och kyla. Vildrosorna såg lika spänstiga ut som om det varit mitt i sommaren och de taggiga björnbärsbuskarna en bit därifrån lockade med mängder av mogna bär.

– Dags för kaffe! hojtade han och lyfte upp korgen och hon följde efter honom mot gläntan i skogen som han pekade på.

Tänk att kaffe alltid smakade så gott utomhus. Som om doften som blandade sig med skogens alla lukter väckte extra smaklökar.

Han hade gjort mängder med smörgåsar, rejäla limpmackor med ost och skinka och hon var plötsligt mycket hungrigare än hon trott. Han fyllde hennes kaffemugg igen och det var då hon såg det, över hans axel. ­Huset ett stenkast från sjön, ett rött hus med glas­veranda, spröjsade fönster och en halvt igenvuxen trädgård.

– Vi sitter väl inte på deras tomt? undrade hon oroligt.

Han kastade en förströdd blick ditåt.

– Nej, det verkar ju dessutom obebott.

Efter kaffet fortsatte de längs stigen som gick förbi huset och hon stannade till för att beundra södergavelns rabatt som blommade som om det vore midsommar. Astrar, lavendel och flox, rudbeckia och rosenskära. En explosion i purpur, gult och rött. Och där … En lång rad av äppelträd.

Hon blev stående och minnena sköljde över henne. Höstarna på landet när hon och Elsmarie fyllt sina skolväskor med de ­blanka höstäpplena.

Hon stoppade minnet och tårarna som ­ville välla upp och vände sig bort från ­Martin, men han hade ­redan sett dem.

– Du saknar de där åren, eller hur?

Han såg rakt genom henne, ända in i hennes själ.

– Det är därför du inte vill bo på landet igen, eller hur? För att det gjorde så ont när du måste lämna allt; Elsmarie, skolan, kamraterna, höstäpplena och badbryggan och skidturerna och blåsipporna om våren … Men kanske mest ­höstarna?

Hon stirrade på honom.

– Hur vet du det?

Han såg mot huset och när hon vände sig om stod en kvinna på trappan och log mot dem.

– Jag såg ett mäklarnamn i en husannons, sa han försiktigt. Namnet Elsmarie är ju inte så vanligt, och inte hennes efternamn heller. Vi pratade nog i en timme. Till slut tyckte hon att vi skulle komma hit ut och titta på huset. Trots att du inte vill bo på landet. För Elsmarie berättade att när din pappa fick jobb inne i stan var ni tvungna att flytta dit och du grät i en månad när du tvingades ­lämna allt som du älskade.

Elsmarie borta på trappan hade lämnat dörren vidöppen in till farstun. Inne i köket låg prospektet för huset som skulle säljas, men det var först efter en evighetslång kram som Elsmarie räckte henne den.

– Jag har saknat dig, log hon och snörvlade till lite.

Precis som hon hade gjort, Ylva.

– Det var så jobbigt, allting, den gången, sa hon dröjande. Ny skola, den trånga lägenheten mitt inne i stan, gatorna, trafiken. Jag ville nog glömma allt på landet. För att det gjorde så ont.

Elsmarie nickade sakta. Hon förstod. De hade ju varit bästa vänner.

– Och sedan flyttade jag till Stockholm för att plugga, sa Elsmarie. Jag blev mäklare, gifte mig, skilde mig, uppfostrade barn, jobbade … Ja, det var ju så det var, man skildes åt av tillvaron.

Men nu hade de hittat varandra igen.

– Jag bor själv bara en bit bort nu, med min sambo. I en gammal bondgård.

Så såg hon ut genom fönstret.

– Har du sett alla äppelträd?

Ylva nickade och de såg på varandra och minnena låg skimrande och varma mellan dem.

– Ring när ni bestämt er, log Elsmarie. Och sedan måste ni hälsa på så snart ni kan. Vi har mycket att ta igen, Ylva.

På väg tillbaka på stigen genom skogen tog Martin hennes hand.

– Förlåter du mig?

– För att du lurade mig? Tog mig till ännu en husvisning? Och fick mig att trava genom hela skogen för att jag inte skulle se ”Till ­salu”-skyltarna längs grusvägen fram till ­huset?

– Ungefär så.

– Jag ska fundera på saken, sa hon lätt.

Men hon såg förstås att han förstod, ­precis som han förstått varför hon inte velat flytta till landet. Han förstod det hon själv förstod först nu, och som fyllde henne med en ­sådan lättnad och glädje. Klyftan mellan dem var borta.

Hon log och stack handen i jackfickan, kände den lena ytan på äpplet hon i smyg plockat från ett av de många träden i trädgården. Hon längtade redan efter dagar som skulle komma, när hon och Martin plockade äpplen tillsammans i trädgården.