Novell: Hans svek var värre än skilsmässan

Hon hade tänkt att hon gjort Karin en tjänst när hon följt med henne ut till stugan den här helgen.

– Min man är bortrest och min syster skulle på fest, klagade Karin. Kan du inte komma med? Jag avskyr att vara därute ensam.

Ella hade tänkt att det hade något med olyckan att göra. Visserligen var Karin helt återställd efter den otäcka båtolyckan flera år tidigare, men hennes andra arbetskamrater hade sagt att hon sedan dess alltid kände obehag över att vara ensam i stugan vid havet.

Ella hade ställt upp. Varför inte? Hon hade ju all tid i världen nu. Hennes och Olofs varma och trivsamma tvåsamhet hade krossats fem månader tidigare när han berättat om den andra kvinnan.

”Du kan behålla lägenheten”, hade han sagt, ivrig i sin nya kärlek och med dåligt samvete i blicken. ”Jag flyttar in hos Pia.”

Efter den första chocken hade Ella hoppats att allt var en hastig förälskelse som skulle slockna efter en tid. Få liknande förhållanden brukar fortsätta och bli till starka relationer. Olof skulle snart vara tillbaka.

Det var vad hon trodde. Ända till dess att Olofs bäste vän råkade försäga sig en dag när han kom över och hämtade Olofs dator.

”De passar inte ihop”, hade han sagt. ”Det sa jag åt honom första gången jag träffade henne, när han hjälpte henne att flytta.”

Det hade blivit en chock för Ella. Olofs arbetskamrat Pia hade flyttat till sin nya lägenhet två år tidigare. Så länge hade alltså deras förhållande pågått bakom hennes rygg.

Det var då hon insåg att Olof tagit god tid på sig att välja en ny kvinna. Han skulle inte komma tillbaka till henne, Ella, och när hon insåg det var det som om hela hennes liv slocknat. Så många drömmar hon hade haft om deras fortsatta liv tillsammans. Drömmar om sommarhuset de skulle skaffa, om de barnbarn de kanske skulle få, om ålderdomen de skulle uppleva tillsammans.

Så ont allt gjort, så svårt det hade varit att dela på möbler och saker, så svårt det varit att se honom gå den sista gången, för alltid.

Nu hade de varit skilda i fyra och en halv månad. Ingenting hade hon kvar från deras äktenskap mer än minnen, minnen som nu gjorde så ont att hon under helgerna hellre gjorde vad som helst annat än att stanna hemma i lägenheten.

Inte för att det var tråkigt att vara tillsammans med Karin, tänkte hon nästan skamset i bilen på väg ut till stugan som Karins man ärvt efter sin farfar. Men ibland kunde Karin vara lite väl glättig, som nu när hon föresatt sig att få Ella att ”återvända ut i livet igen”, som hon sagt.

Vädret var ovanligt varmt och vackert för att vara så tidigt på året. Solen låg på mot det lilla båtsmanstorpet och de skyddande kullarna mot norr gjorde sitt till.

– Det är verkligen vår, sa Karin och log. Nu blommar blåörten ute på kobbarna.

– Blåörten?

– Min mans farfar kallade den alltid så. Förmodligen har den något annat tjusigare latinskt namn.

Medan de drack eftermiddagskaffet i lä bakom stugan berättade Karin om buketterna hon fått av sin mans farfar när han varit ute och fiskat och stigit i land på någon av småkobbarna.

– Jag har aldrig sett en vackrare blomma. Så liten och anspråkslös och ändå med en sådan intensiv färg av blåaste blått. Och doften! Den fyllde hela stugan.

Hon såg ut över havet.

– Jag önskar …

Karin tystnade och Ella förstod vad hon tänkte. Hon önskade att hon skulle våga ge sig ut på havet igen, bort till kobbarna. Hon ville känna vinden i ansiktet, doften av havet och friheten under den höga vida himlen. Och hon ville plocka en bukett av de underbara blommorna.

Men det fanns någonting som var starkare än Karins längtan ut på havet. Ella hade bara känt Karin i ett år, men arbetskamraterna hade berättat att efter olyckan, där hon skadats svårt av motorbåtens propeller, hade Karin inte förmått ge sig ut på havet igen.

– Det kanske växer blåört nere vid stranden, försökte Ella försiktigt.

Karin log hastigt och skakade på huvudet.

– Nej, den växer bara ute på kobbarna.

– Vi skulle kanske kunna åka dit ut tillsammans, du och jag?

– Nej, nej, mumlade Karin och reste sig hastigt som för att markera att kaffestunden var slut. Nu måste vi packa upp och städa ur stugan lite. I kväll går vi bort till Strandhuset.

Det var först när stugan var fejad och vädrad som Ella insåg varför Karin egentligen velat ha med henne hit ut. Det var knappast för sällskapets skull, för i stugan på andra sidan dungen var hennes två sysslingar på besök över helgen.

De hade just gjort sig i ordning för att gå bort till Strandhuset och äta middag, när Karin i förbigående nämnde att det var dans där den kvällen.

Ella stannade till på stigen.

– Dans? Det har du inte sagt någonting om.

– En dans har väl aldrig skadat någon? Du behöver komma ut.

Det var alltså därför som Karin bjudit hit henne. Hon skulle glömma och gå vidare.

Plötsligt hade hon lust att vända och gå tillbaka till stugan. Det minsta hon ville just nu var att träffa en ny man.

Men hon vände inte om. Karin var lycklig med sin man och ville förstås att Ella också skulle vara lycklig. Ella fick stå ut med arbetskamratens felriktade omsorger den här helgen.

Strandhuset var en trivsam restaurang och middagen var verkligen god. De drack ett glas vitt vin till fisken, pratade och skrattade, och Ella började slappna av lite. Hon behövde ju inte dansa. Vem skulle förresten bjuda upp henne så länge hon satt och åt? Hon kunde beställa in dessert och kaffe och sedan föreslå för Karin att de återvände direkt till stugan.

Det var först när Karin plötsligt började vinka åt ett par män vid ingången som Ella verkligen började ana oråd.

– Martin! Här är vi!

Männen kom fram till deras bord och Karin presenterade sina sysslingar, Martin och John.

Bröderna tillbringade helgen i stugan en bit bort och Ella insåg snopet att hon tagit för givet att de sysslingar Karin pratat om skulle vara kvinnliga.

Orkestern spelade upp och Martin undrade om Ella ville dansa.

– Nej tack, sa hon vänligt men bestämt.

– Men det vill jag, log Karin och hon och Martin försvann ut på dansgolvet.

John och Ella blev sittande kvar vid bordet. John pratade om restaurangen och orkestern, och Ella svarade utan intresse av att delta i någon konversation.

När nästa melodi spelades upp satt hon alldeles stilla och lät minnena skölja över sig, omöjliga att stoppa. Hon och Olof, deras bröllop, musiken, deras melodi …

– Men kanske nu? log John.

Ella såg rakt in hans havsblå ögon och förstod inte alls vad han menade.

– Du kanske vill dansa nu? förtydligade han.

Hon såg på honom en gång till och med ens var hennes ögon fyllda med tårar.

– Nej, jag vill inte dansa, sa hon kort.

Ella lämnade bordet och gick hastigt ut i vestibulen, fick sin jacka och skyndade ut.

Kvällsvinden från havet var sval. Hon drog djupa andetag av den medan hon gick stigen tillbaka mot stugan. Det hade varit ett misstag att komma hit och ett ännu större misstag av Karin att ta med henne till dansrestaurangen. Att be sina sysslingar dansa med henne – så pinsamt och patetiskt.

Ella låtsades ha somnat när Karin kom hem. Den natten sov hon trots allt bättre än hon gjort på mycket länge. Kanske var det för fönstret hon hade på glänt, genom vilket doften från havet gled in. Kanske sövde det lugna rullandet av vågor mot klipporna henne. Hur som helst var klockan över tio när hon vaknade.

På köksbordet låg en lapp. ”Blir borta till eftermiddagen. Förlåt för i går. Karin”

Ella undrade vart Karin hade gett sig av. Besökte hon sina sysslingar? Knappast så länge. En tur in till fiskeläget hade de pratat om, men den skulle de ju göra tillsammans. Vad Ella visste hade Karin inga andra bekanta härute.

Ella tog en promenad längs stranden. Vinden var lite friskare än dagen innan, men solen var lysande gul på en ljusblå himmel som liknade sommarens. Snart skulle den vara över, hennes första sommar utan Olof.

Hon plockade stenar och snäckor från sanden och när hon kom hem la hon dem i en glasburk bredvid sängen. Sedan satte hon sig med en bok i solstolen bakom stugan.

Hon hade just satt på kaffebryggaren när Karin kom. Hon såg blek och omtumlad ut. När Ella såg vad hon hade med sig förstod hon varför.

Hon stirrade på buketten som Karin satte i vasen på bordet. En stark men ändå behaglig doft spred sig genast i det lilla köket.

– Är det blåört? frågade Ella förvånat.

Karin nickade och log. Ella såg häpet på henne.

– Men det finns väl bara ute på kobbarna?

Nu först såg hon stoltheten i Karins blick.

– Ja, jag var tvungen. Jag har gått omkring och tänkt på det länge, i flera år.

Karins röst blev plötsligt allvarlig.

– Jag kunde inte låta olyckan förstöra resten av mitt liv. Jag var tvungen att ta mig igenom rädslan och komma ut på andra sidan, trots att det var svårt. Du har ingen aning om hur jag skakade när jag startade båtmotorn …

Hon såg på Ella och log.

– Men jag klarade det!

Den kvällen kom John och Martin över till dem och föreslog en middag på Strandhuset. Karin tittade hastigt på Ella.

– Jag vet inte …

– Vi kommer gärna, hörde Ella sig själv säga.

På väg mot Strandhuset hamnade hon och John bredvid varandra.

– Jag är ledsen för i går, sa han.

– Det var inte du, sa Ella. Det var melodin.

Han nickade tyst. Kanske hade Karin berättat för honom om hennes skilsmässa. Kanske förstod han.

Dansen var redan igång när de kom fram. De hängde av sig och blev visade till ett av fönsterborden. Just när de skulle sätta sig spelade orkestern upp den igen – hennes och Olofs melodi. Den gick rakt in i henne, fylld av tusen minnen, och med ens visste hon inte vad hon skulle ta sig till.

Så såg hon på Karin, väninnan som den här dagen trotsat rädslan som hon länge levt med, medveten om att det bara fanns en väg för att övervinna den – att ta sig rakt igenom den.

John tittade på henne och nu märkte hon på honom att han förstod. Kanske hade han upplevt något liknande en gång. Hon var ju inte ensam i världen om att bära på hjärtesorg.

Som för att skona henne drog han ut hennes stol, men hon satte sig inte. I stället drog hon ett djupt andetag medan tanken på Karins mod blev till det stöd hon så väl behövde.

– Nej, log hon. Jag vill gärna dansa först.

– Till … den här melodin?

Ella nickade. Nästan tvekande tog han hennes hand och de gick ut på dansgolvet.

Det var inte ens hälften så svårt som hon hade trott. Med ens insåg hon att en melodi kan tömmas på minnen, om man bara vill. Det var det hon skulle göra, här och nu. Melodin var inte längre hennes och Olofs. Melodin som hon älskade så mycket skulle hon i stället från och med nu koppla samman med det vackra gamla huset som kallades Strandhuset, med en famn som var ny men varm och en man med ett vänligt leende och havsblå ögon.

Och över det nya minnet skulle för alltid vila doften av en bukett små blå blommor, en doft så behaglig och ändå så stark.

Dröjde innan hon fick veta vad som hänt

novellerHennes man och två barn kom aldrig hem