Novell: Hennes man och barn kom aldrig hem – dröjde innan hon fick veta vad som hänt
Inte förrän efter en vecka.
Jag arbetade med siffror, kalkylerade risker med investeringar. Vinst och förlust var det som vårt liv baserades på. Du var likadan.
Vi strävade framåt, köpte vårt drömhus innan barnen kommit. Sedan gjorde vi scheman över vem som skulle hämta och lämna på dagis, vem som städade, läste godnattsagor. Det fanns inte en dag på året som vi inte schemalade.
Den där morgonen i oktober hade du tagit ledigt för att det gick magsjuka på dagis. Du skulle åka med Johan och Erika på utflykt till mina föräldrars lantställe.
Johan grät eftersom hans röda älsklingsstrumpor var trasiga och du ville att han skulle byta till ett par andra så att han inte skulle frysa. Jag märkte att du var trött, irriterad över konflikten. Om jag stannat hemma, skjutit upp mötet. Hade allt varit annorlunda nu?
Jag hade bråttom. Ännu kan jag känna hur kaffet den morgonen bränner mig på läppen. Irriterad över att jag inte kunde dricka det heta kaffet hade jag kastat på mig ytterkläderna och hastat ut genom dörren med bara ett snabbt:
– Hej då, vi ses ikväll.
Det sista jag hörde innan jag stängde dörren var Erika som ropade efter mig: ”mamma du glömde kramen”. Skyndade jag mig inte skulle jag komma för sent. Så jag stängde om dem och sprang mot bussen.
Jag minns att jag var stressad den morgonen
Dagen på jobbet var som de flesta men den har etsats sig fast i mig. Jag minns saker som jag annars troligtvis glömt snabbt.
Som Andrea, min assistent, som stolt visade förlovningsringen för alla på kafferasten. Jag hade cyniskt tänkt att den där ”sagan” skulle sluta som alla andra förhållanden hon haft, med tårar och svårighet att få något gjort på jobbet.
När vi gick tillbaka efter rasten hade jag hårt sagt att om det blir som det brukar kunde hon inte räkna med att få den högre befattning hon eftersträvade, att den krävde hundraprocentigt fokus. Hon hade skruvat ängsligt på ringen och gått med rundade axlar till sin plats vid datorn.
När jag öppnade dörren hemma var allt tyst och mörkt. Ingen Erika som sprang emot mig och glatt ropade "mamma, mamma" och la sina mjuka armar om min hals. Ingen Johan som sprang förbi mig och sa att jag skulle se hur han flyger för att sedan kasta sig i min famn.
Ingen doft av mat som lagades, ingen puss på kinden och du som sa att jag skulle sätta mig vid bordet för att: "få den godaste tomatsås med pasta som någon fått någonsin".
Jag skulle ha stängt av mobilen och vi skulle ha haft den där stunden då det bara var vi fyra.
Blev jag orolig med detsamma? Nej. Jag kände att det var skönt att bara vara en stund i den då så ovanliga tystnaden.
Först blev jag inte ens orolig
Jag tänkte att ni säkert var försenade hem, att du var i mobilskugga och att det var därför jag inte kunde nå dig. Snart skulle ni komma inrusande genom dörren.
När en timme gått och du inte ringt och jag pratat med våra föräldrar och andra som ni skulle kunna vara hos började det gå upp för mig att något var fel.
Jag ringde sjukhuset, men ni fanns inte där. Jag skulle få vänta på besked. Ett som jag ännu inte riktigt vågar möta ens i minnet.
Då det kom hade det gått en vecka.
Du hade om allt varit som vanligt tagit den vanliga vägen upp till landet, men ni fanns ingenstans när man sökte utefter den vägsträckan.
Så mindes jag att du bara veckan innan visat mig en annan väg, en som vi skulle ta nästa gång. Den gamla landsvägen med sin smala, krokiga sträckning.
Det var i en av sjöarna där som ni hittades. Det hade blivit isigt och dimmigt den där eftermiddagen när ni var på väg hem och sommardäcken som ännu var på hade inte klarat kurvan.
Om vi bara hade gjort som vi brukade och bytt däcken i tid … Varje dag mal tanken i mitt huvud.
De sa att ni troligen blivit medvetslösa när bilen landat i vattnet efter fallet från bron.
Jag höll mig fast i siffrorna på jobbet. Där det fanns siffror kunde jag vara utan att tänka. Annars var det som om jag inte kunde andas, inte fungera. Allt var som ett tyst skrik inuti mig.
Johans röda strumpor låg på hallgolvet när jag kom hem och ni inte var där. Nu ligger de bredvid mig när jag ska sova. Känslan av Erikas mjuka armar runt min hals kämpar jag varje dag med att inte förlora.
Andrea har gift sig nu och fått ett barn. Jag vill vara lycklig för hennes skull, men jag säger ingenting till henne.
Det är snart ett år sedan ni försvann och allt gör lika ont, men siffrorna hjälper mig fortfarande.
Snart är det ett år sedan
Det har varit som att gå i en dimma där fantasi skjuter undan verklighet. Barnens och dina skor står kvar i hallen, en del av mig tror ännu att ni ska komma gående in genom dörren en dag.
Jag ser ut över staden utanför fönstret. Ser människor jag inte känner på väg hem i höstmörkret. Jag går alltid hem sent numera, vill inte möta dem, inte höra dem prata i sina mobiler om middagar och hämtningar på dagis.
– Lisa, ska du inte följa med ikväll? Vi är några som ska gå ut och äta, sen bio? frågar Andrea på väg ut.
– Nej, har för mycket att göra, svarar jag ursäktande.
– Okej, ses i morgon då, säger hon sedan och går.
Jag hinner knappt andas ut förrän hon är tillbaka. Hon drar fram en stol och sätter sig bredvid mig.
– Du vet att vi saknar dig, eller hur? Vi vet bara inte hur vi ska hjälpa dig att orka.
– Hur menar du? säger jag besvärad.
– Jag menar, ingen av oss har varit där du är och om du vill så får du gärna berätta vad vi kan göra.
Hur mycket jag nu försöker så kan jag inte komma på vad det skulle kunna vara.
– Vill du att vi ska prata mer om dem? frågar hon och vänder blicken mot fotot av dig och barnen som står på bordet framför mig.
Det finns ingen återvändo från sorgen som väller fram när jag ser på bilden. Vi var så lyckliga den där sista sommaren.
Andrea sluter mig i sin famn. Jag skakar av gråten och hon lägger sin kappa om mina axlar.
Hon ropar till de andra som väntar vid dörren att de ska gå utan henne. Hon hämtar te och vi dricker det i mörkret.
– Måste du inte gå om du ska hinna?
– Det kommer fler filmer, säger hon och tar min hand.
– Jag vet inte vad ni kan göra, säger jag tyst.
– Du vet när du vet.
– Jag är så rädd att inte minnas hur de doftade, deras röster, deras mjuka armar runt min hals. Patriks leende när han stolt serverar mig "den godaste tomatsåsen någonsin". Jag är så rädd!
Andrea säger inget, nickar bara och trycker min hand lite hårdare.
Kanske var i kväll ändå en början
Vi tar hissen ner.
– Om du vill så kan vi gå till kafét nere på hörnet, de har öppet till nio.
Oron som kommer är svår att förklara men jag stelnar och vill bara säga nej.
– Vi behöver inte prata om något, bara vara tillsammans en stund innan vi går hem.
Det är lättare att vara i min egna bubbla, men jag säger till slut ja.
Vi sitter mest tysta. Det var så längesedan jag var ute på kafé och jag känner mig vilsen. Småpratande människor äter och skrattar. Några sitter ensamma, skriver på sina mobiler. Livet för dem finns ännu, tänker jag.
– Vad säger du, ska vi göra det till en vana?
– Vad?
– Det här, att en gång i månaden gå ut efter jobbet.
– Jag vet inte …
En del av mig får dåligt samvetet när jag inte bara går hem till huset. Som om jag sviker er då.
När vi skiljs vid bussen tar Andrea min hand igen, ser mig i ögonen.
– När du vill prata så lyssnar jag.
Jag nickar och vi kramar om varandra.
Hemma sätter jag mig i soffan och ser i fotoalbumen på oss. Stryker med handen över era ansikten på bilderna.
Det är så mycket jag vill berätta om er så ni inte försvinner. Kanske var i kväll en början.
