Novell: Hennes man skuldsatte hela familjen – förlorade allt
Lite yrvaken och väldigt kaffetörstig satt Gunilla i köket mittemot sin äkta hälft och mannen hon trodde sig dela allt med. Olof var pappa till hennes tre barn, en flicka och två pojkar. De låg fortfarande och sov. Den minste skulle nog dyka upp när som helst.
Gunilla drog morgonrocken tätare om sig och kände på elementet. Det var kallt och hon frös. Hon gnuggade händerna för att få upp värmen och började leta efter värmeljus. Olof såg ut som om han inte fått en blund i ögonen och hon såg på de mörka ringarna och påsarna under hans ögon. Hon såg plötsligt rynkor hon inte tidigare hade sett. Hon log mot honom. När hade det skett? Kom åldrandet så plötsligt?
Gunilla hade inte en aning om att hela hennes tillvaro skulle förändras om bara några minuter.
Hon hade stigit upp tidigare än hon brukade på helgerna och till sin förvåning sett att Olof redan satt vid frukostbordet. Han verkade inte ha ätit. Hon såg att inte ens kaffet var påsatt vilket brukade vara det första han gjorde varje morgon, vardag som helg. Han satt helt tyst. Radion var också tyst, vilket den inte varit en enda lördagsmorgon sedan de gifte sig för arton år sedan. Gunilla satte sig försiktigt på andra sidan bordet och tittade undrande på honom.
– Varför är det så tyst?
Hon förstod genast att allt inte var som det skulle och hon borstade bort några osynliga smulor från bordet. Som svar på hennes fråga la Olof den uppslagna morgontidningen framför henne och pekade med darrande hand på en liten annons. Hans tystnad var olycksbådande.
Om det här är ett skämt så är det inte roligt
Gunilla sökte ögonkontakt, men han undvek hennes blick. I stället såg hon in i hans tomma ögon som stirrade förbi henne och ut genom fönstret. Hans ögon verkade ha förlorat all glans och det ryckte lite i näsborrarna när han tog ett djupt andetag. Vad menade han? Hon förstod inte. Exekutiv auktion. Vad hade hon med den att göra? Hon läste annonsen som han hade ringat in klumpigt med en uttorkad tuschpenna. Hon läste den om och om igen. Kanske fem gånger, tio eller hundra gånger. Hon visste inte. Det enda hon kände var sin egen puls som slog som ett skenande tåg.
– Om det här är ett skämt så är det inte roligt, snäste hon.
Hans mun rörde sig utan att ge ifrån sig några ljud. Det var deras hus det gällde. Hennes föräldrahem. Hon hade aldrig bott någon annanstans.
Gunilla skakade på huvudet. Små fragment av meningar började nå henne. Men hon förstod fortfarande inte och hon hörde sig själv skrika. Vad menade han med att de inte hade några pengar och att de inte hade betalt räkningarna? Varje månad hade hon ju själv skrivit betalningsavierna och lagt dem i kuvertet. Det enda han hade behövt göra var att posta dem. Hur hade han kunnat missa att lägga dem på brevlådan? Hade han inte postat dem och var fanns pengarna nu?
Hon drack inte av vattnet han ställde framför henne. Hon frös och svettades om vartannat och hennes frågor förblev obesvarade.
En timme senare satt Gunilla vid köksbordet och läste igenom betalningspåminnelser, inkassokrav och brev från Kronofogdemyndigheten. De tycktes aldrig ta slut. Hon grät som hon aldrig tidigare hade gråtit. En störtvåg av skam och sorg sköljde över henne. Plötsligt förstod hon varför värmen inte fungerade eller varför bilen inte hade blivit reparerad. Varför pojkarnas fotbollsmatcher hade ställts in och dotterns ridlektioner upphört, beställda semesterresor ställts in av de mest besynnerliga anledningar. Hon hade valt att tro honom. Den verkliga anledningen hade varit att det inte funnits några pengar. Olof hade gått bakom ryggen på henne och hållit henne ovetande. Det flimrade för ögonen på henne och en tredje huvudvärkstablett gled ner. Det var obegripligt att hon hade varit så naiv. Hon var tillintetgjord.
Hon var inte längre hungrig och det slog henne att garderober och klädkammare var fulla av presenter som hon hittat undanstoppade. Varje gång hade hans förklaring varit att han passat på att köpa tidiga julklappar eller födelsedagspresenter till extrapris.
– Lita på mig, jag gör alltid bra affärer, var hans standardsvar och hon slutade så småningom att fråga.
Varför hade hon inte ställt honom mot väggen en enda gång? Nu var hon grundlurad och skämdes mer än hon kunde uthärda.
Gunilla började lägga ihop det senaste året likt ett stort pussel. Olofs utförliga och rimliga förklaringar till allt som inte hade fungerat men som han skulle fixa. Saker som bara hade försvunnit eller varför han ofta hade behövt ta ut extra pengar. Att extrauttagen skedde allt oftare var inget hon hade tänkt så mycket på. Men nu i efterhand drog hon sig till minnes alla gånger han leende kramat henne och kuttrat att han blivit tipsad om än det ena och än det andra. Att det var bra affärer och investeringar för framtiden. Hon ifrågasatte aldrig att kameror, mobiltelefoner eller andra så kallade investeringsföremål aldrig skulle stiga i värde.
Hon skrek på honom igen men samtidigt visste hon att det inte tjänade något till. Han bara hängde med huvudet och verkade besvärad över hennes reaktion och inte sitt eget agerande. På frågan vart pengarna hade tagit vägen ryckte han bara på axlarna.
Han hade under ett års tid systematiskt låtit bli att betala räkningarna. Den här lördagsmorgonen rämnade allting. Gunilla var förkrossad. Vart skulle hon ta vägen? Hon ägde hälften av huset, men det skulle inte hjälpa henne. Skulderna som hon ovetande dragit på sig måste betalas tillbaka. Huset skulle utan uppskov säljas. Några andra tillgångar fanns inte. Bankböckerna var tomma. Strupen snörpte ihop sig och hon fick koncentrera sig på att andas. Paniken var nära.
Hur skulle hon förklara på jobbet att hon inte kunde fungera som en normal människa, att hon inte hade någonstans att bo, att hon hade varit med om det största sveket?
Hur hade hon kunnat vara så blåögd?
Gunilla sjukskrev sig på måndagen, som hon ägnade åt att gråta och förbanna Olof. Så sansat som det var möjligt förklarade hon för barnen att de var tvungna att flytta och att deras pappa inte skulle flytta med. Mer gråt.
Tisdagen ägnade hon åt att ringa runt till samtliga som skickat brev eller skrivelser och som krävde pengar eller på något annat sätt hade med saken att göra. Det sista samtalet den dagen gick till hennes bästa väninna för att fråga vem man ringer när man ska skiljas. Det fanns inte i hennes sinnevärld att stanna kvar hos den man som gjort henne mer illa än någon annan människa någonsin gjort. Fortfarande fanns inget svar på vart pengarna hade tagit vägen.
På onsdagen fick hon till sist tag på rätt person på Socialförvaltningen som kunde anvisa henne ett boende ganska omgående. Ytterligare samtal ringdes. Fler personer än hon hade trott vara möjligt kände till skulden som deras familj dragit på sig. Hur hade hon kunnat vara så blåögd? Hon plågades och insåg att hon inte kunde fortsätta att stoppa huvudet i sanden. Nu var det hennes ansvar att se till att barnen fick ett drägligt liv. Hon lovade sig själv att göra allt som stod i hennes makt för att underlätta tillvaron för dem.
På torsdagsmorgonen bestämde hon sig för att gå till jobbet och berätta om skilsmässan. Ingen behövde få veta den verkliga anledningen och säkert skulle ingen fråga. Med darrande knän knackade hon på hos sin chef och meddelade sitt beslut. Samtidigt bad hon att få arbeta heltid i stället för den halvtidstjänst hon nöjt sig med sedan barnen kom. Därefter gick hon till sina närmaste medarbetare och berättade en något friserad version av helgens chockbesked och att hon skulle skiljas.
Arbetskamraternas medlidsamma blickar avslöjade att de gärna ville veta anledningen, men Gunillas förtvivlade ansikte fick räcka och ingen ställde några frågor. Flera kramade om henne och erbjöd henne hjälp om det behövdes.
Helst ville hon skrika att Olof hade sett till att de var skyldiga så mycket pengar att hennes barn inte skulle få vare sig födelsedagspresenter, julklappar eller nya cyklar inom en överskådlig framtid. Att hennes man hade lurat henne, fört henne bakom ljuset och sänkt henne till en så skamligt låg nivå att barndomens knapra uppväxt med ens upplevdes som rik. Hon tänkte på sin mamma som varit tvungen att vända på varje slant, aldrig slängde någon mat och ständigt lappade kläder. Var det vad som väntade henne nu?
När det hade gått tio dagar torkade Gunilla tårarna, snöt sig och bestämde sig för att nu fick det vara nog. Hon skulle göra upp en plan. Hur förtvivlad hon än var måste hon ordna ett liv för sig och barnen.
När hon fått klart för sig hur stor hennes del av skulden var bestämde hon sig för att försöka betala den så snart hon kunde. Och så beslöt hon sig för att göra upp en budget. Hon satt i timmar och räknade ut hur mycket pengar hon och barnen skulle behöva för att överleva. Orden ”bara det nödvändigaste” ringde hela tiden i öronen på henne. Barnen skulle få nöja sig med presenter och julklappar från sina mor- och farföräldrar i fortsättningen. Hon visste att de skulle förstå om hon förklarade varför.
Hon började arbeta heltid men försökte leva på en deltidslön. Resten av inkomsten gick till att betala tillbaka det som hon, genom Olofs försorg, blivit skyldig. Arbetet blev en tillflyktsort och de ovetande arbetskamraterna stöttade henne i sorgen. Efterhand som hon såg berget av skulder betas av blev hon sporrad trots att hon inte skulle vara skuldfri på länge än.
En kväll skrattade hon plötsligt framför tv:n och upptäckte till sin förvåning att hennes liv inte längre var enbart fyllt av tunga och jobbiga dagar utan även av glada och rentav lyckliga stunder. Med hjälp av barnbidrag och underhållsbidrag kände hon att hon och barnen skulle klara sig.
Barnens pappa hade hon intenågon kontakt med. Känslan av att själv ha kontrollen ökade Gunillas självkänsla och hon lovade sig själv att i fortsättningen inte lita på någon annan än sig själv.
Barnen och hon ägnade sig mer åt varandra än tidigare och de satt ofta vid köksbordet och pratade om kvällarna. Den värme hon kände från dem alla tre var oskattbar och hon blev snart varse att lyckan inte finns i pengar även om de löser många praktiska problem. Hon var inte längre olycklig och det var ett tag sedan hon hade slutat gråta sig till sömns.
Trots allt var hon lyckligt lottad
Två och ett halvt år senare levde Gunilla fortfarande snålt, men för första gången i sitt liv skulle hon åka på utlandssemester med barnen. Senast hon rest var när hon tågluffade med några kompisar när de var sjutton år. Hon hade inte rest sedan dess. Nu skulle hon och barnen åka till Grekland. Många kvällar ägnade de åt att planera och till sist hittade de ett billigt hotell. Ett med fyrbäddsrum så att de fick vara tillsammans hela tiden. Hotellet saknade visserligen swimmingpool, men det låg nära en fin strand.
Känslan av sann glädje började ge sig till känna och Gunilla kunde kosta på sig att skratta igen. Trots att hon kanske aldrig helt skulle komma över sorgen över att behöva se en främmande familj flytta in i huset som hennes föräldrar köpt som nygifta och valt att aldrig lämna. Men det hade samtidigt lockat fram en kraft i henne som hon inte trodde att hon besatt. Ensam hade hon lyckats spara ihop till deras första gemensamma utlandssemester och hon var närmare barnen än någonsin. Trots allt var hon lyckligt lottad.
Olof kom förbi ibland för att träffa barnen, men hon ägnade honom inte mer uppmärksamhet än nödvändigt.
I den lumma kvällen satt hon på en liten balkong med ett glas vin.
– Grekland!
Hon sa det högt som om det var det vackraste ord hon visste. En svag bris från havet fläktade och hon kände sig så lycklig att hon fick tårar i ögonen. Barnen låg i sina sängar och läste de medhavda låneböckerna och hon upplevde en frid hon aldrig tidigare känt. Att hon hade varit gift och för inte så länge sedan varit olycklig kändes avlägset och nästan overkligt.
En stilla tacksamhet spred sig genom kroppen på henne. Vart pengarna hade tagit vägen fick hon aldrig veta. Hon kunde bara gissa att Olof hade spelat bort dem, men hon bestämde sig för att sluta fråga. Hon hade gått vidare och livet var trots allt värt att leva.
