Det hade bara varit de tre, i så många år nu. Fattade hon verkligen inte varför hon var ledsen? Det var ju inte som att hon bara kunde säga vad det handlade om, för egentligen skulle hon ju inte veta. Allt var bara så … orättvist!
Snön föll sakta till marken och lindade in trädgården utanför köksfönstret i ett gnistrande vitt sagoland. Den föll i samma takt som mjölkdropparna mot det nyskurade golvet.
Magdalena tittade förundrat på det välta mjölkglaset som rullade runt på den genomdränkta julröda duken, lyfte upp den välta adventsljusstaken och följde den droppande chokladmjölken som sakta rann ner på trasmattan.
Sen höjde hon blicken och tittade chockat på Petronella som rest sig upp och med tårar i ögonen skrek upprört på henne så att orden stockade sig i halsen.
– Du är inte min mamma, så du kan inte bestämma över mig! Varför kan du inte förstå det? Du har aldrig tyckt om mig, jag är ju inte din dotter. Vänta bara tills pappa kommer hem så …
– Petronella, snälla, lugna ner dig och sätt dig ner igen. Du är bara tretton år, vi behöver prata och …
Magdalena såg lugnande på Petronella och la en hand på hennes arm. Petronella skakade ilsket av sig den, slet åt sig jackan och rusade ut genom ytterdörren som for igen med ett sånt högt brak att Linus, den trötta grå katten, förvirrat lyfte på ett öra innan han rullade ihop sig som en grå saffranskringla i kökssoffan och somnade om på nytt.
– Glöm inte mössan och halsduken, det har redan börjat snöa och det ...
Magdalena pratade uppgivet med den stängda ytterdörren och torkade bort en ensam tår som rann ner för kinden.
Hur kunde det ha blivit så här? Magdalena reste sig upp för att ta en disktrasa för att torka bort röran på köksbordet, men sjönk sedan ner igen på stolen och blundade för att slippa se eländet.
Petronella hade rätt i en sak, Magdalena var inte hennes mamma. Inte på riktigt, inte av blodsband. Magdalena hade träffat Petronellas pappa Alexander när Petronella var sex år gammal.
Hennes föräldrar hade separerat när Petronella bara var några månader och Petronellas mamma hade nyligen flyttat till Barcelona med sin nya man och lämnat Petronella till Alexander eftersom dottern helt sonika vägrade lämna sin pappa ensam.
Magdalena kunde fortfarande minnas den där första gången hon och Petronella hade träffats. Det hade varit en varm sommardag i parken. Petronella hade fått en stor mjukglass som hon höll i sin svettiga lilla hand och hon slickade frenetiskt för att hinna med glassen som smälte allt fortare i solskenet.
I samma sekund som hon fick syn på Magdalena hade hon generöst räckt över den halvsmälta glassen och lett sitt solvargsleende med två stora gluggar där framtänderna saknades och Magdalenas hjärta hade smält lika fort som glassen i Petronellas hand.
Även om Petronella hade rätt i att Magdalena inte var hennes mamma, så hade hon fel i en sak, Magdalena hade älskat henne från den där första gången. Det hade kanske inte varit lätt alla dagar, men trots allt var det de tre som var familj. De tre och ingen annan.
Men så för några veckor sedan hade det hänt något som ställt allt på ända. Magdalena hade varit övertygad om att Petronella snart skulle förstå, men så fel hon hade och nu satt hon här med blödande hjärta och tårarna rinnande.
Det var knappt att hon mindes vad de bråkat om den här morgonen, det var något om att hon ville ha pengar till lunch eftersom skollunchen var så äcklig enligt Petronella, om läxor som behövde göras och ...
Magdalena kastade en snabb blick på köksklockan som tryggt tickade på trots kaoset den just bevittnat och insåg att hon skulle komma för sent till dagens viktigaste möte om hon inte satte fart.
Magdalena tittade uppgivet på köksbordet och sedan på diskbänken som svämmade över av gårdagens disk som hon varit för trött för att stoppa in i diskmaskinen.
Magdalena drog en djup suck, stoppade mjölken, osten och smöret i kylskåpet, torkade halvhjärtat av den värsta sörjan från bordet innan hon snabbt letade rätt på vinterjackan och gick ut genom ytterdörren.
Magdalena är ju bara min plastmamma
Några timmar senare kom Magdalena tillbaka hem, snöfallet hade tilltagit och den smälta snön innanför ytterdörren skvallrade om att även Petronella var hemma. Magdalena kastade en blick in i köket som såg exakt ut som hon lämnat det, förutom att den utdragna skärbrädan och den halva limpan bevisade att Petronella åtminstone varit inne i köket.
En öppnad kattmatsburk och en belåtet kurrande katt som slingrade sig runt Magdalenas ben vittnade om att Petronella åtminstone sett till att Linus fått middag, även om allt annat i köket var ett rent kaos.
Magdalena kände hur ilskan började koka inom henne, varför skulle allt vara så svårt? Inte ens frukosten hade Petronella orkat städa bort.
Hon tog trappan i stora ilskna kliv och skulle precis skjuta upp dörren till Petronellas rum när hon hörde kvävda snyftningar från rummet och en röst som mumlade dovt.
– Ja, jag vet, jag är orättvis! Och jag får så dåligt samvete för i morse, hon visste ju inte vad jag behövde pengar till. Men jag känner mig utanför och …
Petronella tystnade och verkade lyssna på vad personen i andra änden av telefonen sa.
– Okej, men det är annorlunda för dig Julia, du har två storebröder och det är din riktiga mamma och pappa. Magdalena är ju bara min plastmamma och …
Nu bröts hennes röst på riktigt och det stack i Magdalenas hjärta när hon fortsatte att lyssna.
– … och nu får hon ju en egen bebis att älska, vad blir då jag? Tänk om hon inte vill ha mig längre. Och jag hade trott att hon skulle fråga om jag ville följa med på ultraljudet i dag när pappa inte är hemma, men hon har ju inte ens sagt något om bebisen. Jag såg kallelsen av misstag i hennes kalender och …
Magdalena torkade en envis tår som rann nerför hennes kind när hon försiktigt smög in i sitt sovrum, la sig raklång på sängen med en beskyddande hand på sin mage och blundade trött.
Som hon älskade den där tjejen, så mycket att hon hade gjort allt för att bespara henne så mycket smärta som det var möjligt. Magdalena och Alexander hade i många år försökt få syskon till Petronella, månad efter månad och år efter år hade gått utan framgång.
En enda gång hade de lyckats och Petronella hade varit överlycklig tills den dagen när det inte längre fanns något syskon att vänta på. Och så förtvivlad som Petronella blivit den gången, så hade hade hon och Alexander bestämt att inte säga något till Petronella förrän det första ultraljudet var avklarat i dag.
Magdalena tog fram den vita remsan som hon fått på sjukhuset bara någon timme innan och log för sig själv, de andra skulle bara veta …
Förlåt för att jag snokade i din kalender
Magdalena ryckte till, hon måste ha somnat till trots allt, hon upptäckte att någon lagt en filt över henne och tänt sänglampan bredvid sängen. Bredvid lampan stod en mugg rykande varmt te och ett litet inslaget paket med guldfärgade snören.
Magdalena tog en klunk av teet och öppnade sedan försiktigt paketet. I paketet låg de minsta små gröna strumpor som Magdalena sett och en mjuk brun nallebjörn.
Magdalena torkade tårarna som rann oupphörligt nerför kinderna, tog strumporna, nallebjörnen, temuggen och gick nerför trapporna in i köket.
Vid köksbänken stod Petronella och stoppade in de sista tallrikarna i diskmaskinen i samma sekund som Magdalena gick in i köket.
– Hej vännen!
Magdalena tittade sig snabbt omkring i det skinande rena köket, allt var undanplockat och bordet var redan dukat för middag.
– Så fint du har gjort, tack! Jag måste ha somnat, det var verkligen inte tanken.
Petronella log dröjande tillbaka och tittade på strumporna och nallebjörnen som Magdalena höll i handen.
– Förlåt för att jag snokade i din kalender, det var inte meningen! Det var det där jag behövde pengarna till, men jag lånade av Julia så får hon tillbaka när jag får månadspengen nästa vecka och …
Magdalena sa inget utan räckte bara fram bilden från ultraljudet till Petronella som tog den med andakt. Hon tittade förvirrat på Magdalena och sedan på bilden igen.
– Nämen jag förstår inte, vad ...
Magdalena skrattade högt och pekade sedan på bilden.
– Ja, som du ser så behöver du köpa ett par till strumpor! Och när väl tvillingarna kommer så lovar jag dig att du kommer bli den allra bästa storasyster någon någonsin kan önska. För du är den bästa dotter jag någonsin önskat och velat ha.
Och med de orden öppnade Magdalena sin famn och Petronella gick utan att tveka rakt in i den.
