Novell: Hon mötte honom igen efter alla år – kunde inte hålla tillbaka tårarna
Hon lät blicken vandra längs kopparna och de små prydnaderna som fått stå där på hyllan genom åren, minnen från hennes tidigare elever. Det var många år sedan hon gick i pension och dessa små gåvor påminde henne dagligen om hennes tidigare yrkesliv.
Då hon inte hade några egna barn, tänkte hon ibland på sina gamla elever och undrade hur det hade gått för dem.
Det var särskilt en gåva som hon mindes alldeles särskilt, den stod längst fram på hyllan. Kortet som hon hade fått från den lilla pojken hade bleknat med åren, men texten syntes alltjämt: Tack för att du alltid är så snäll mot mig.
Bredvid kortet stod glasburken med den lilla nyponrosen. Bladen hade sedan länge fallit av och låg nu som torkade flagor på burkens botten. Hon kunde ännu minnas dess skönhet, den hade varit ljust rosa och doftat svagt av sommar. Det var den vackraste gåva hon någonsin hade fått.
Han hade förstås knyckt den från nyponbusken som växte vid skolans entré. Förmodligen hade han sett de andra barnen komma med blommor till sin lärare på skolavslutningen och ville inte vara sämre.
Hon log åt minnet och kastade sedan en snabb blick på klockan. Det var dags att ge sig av.
Hon hade, liksom alla andra som en gång i tiden arbetat på skolan, blivit inbjuden att närvara på skolans jubileumsfest. Skolan fyllde femtio år, och det skulle man fira med pompa och ståt.
Tydligen hade även gamla elever bjudits in. Hon visste inte om hon skulle känna igen någon av eleverna längre, då det var så många år sedan hon hade arbetat där. Ändå såg hon fram emot firandet, eftersom skolan var en så stor del av hennes identitet.
Innan hon gick hemifrån betraktade hon sig nöjt i hallspegeln. Den mörkbruna ullkappan var både varm och lagom elegant och till den hade hon matchat med en färgglad scarf, som hon enbart använde vid särskilda tillfällen.
När hon klev av bussen utanför skolan, var det som om hon slungades tillbaka i tiden. Skolbyggnaden var sig lik, kanske något mer sliten, och en känsla av samhörighet fyllde henne när hon försiktigt gick längs den frusna gången upp mot huvudentrén. Här hade hon gått många gånger förr, men i dag såg entrén annorlunda ut.
Man hade fäst stora färgglada ballonger längs stuprännorna och en banderoll med guldiga bokstäver deklarerade att skolan i dag fyllde ett halvt sekel. En röd matta hade rullats ut dagen till ära och hon såg att det redan var mycket folk på plats. De stod och pratade och skrattade med varandra medan de väntade på att bli insläppta i värmen.
Hon kände sig genast ensam, för hon såg ingen som hon kände igen. Varför hade hon kommit hit egentligen? Ingen visste längre vem hon var, det var ju så många år sedan hon hade arbetat här. Det kanske hade varit ett misstag att tacka ja till inbjudan, för vem skulle hon prata med? Vem mindes ens henne?
Hon sa att hon ramlat på isen, men hon ljög
Vid sidan av entrén fanns den fortfarande kvar, nyponbusken. Den var numera täckt av små glittriga iskristaller. Om sommaren blommade den i ljust rosa, men nu hade den somnat in i sin vinterdvala. Hon kupade handen under en av de små frostbitna knopparna och log för sig själv. Kanske skulle hon knycka sig en, bara som minne?
För sitt inre såg hon den lilla pojken framför sig, han med de stora, blå ögonen som alltid varit så sorgtyngda. David hette han, ett namn som symboliserade styrka.
Den första tiden som hon hade honom i sin klass kände hon sig frustrerad och tidvis uppgiven, för han lyssnade inte och betedde sig ofta respektlöst mot henne. Hans beteende var gränslöst och ibland var han även taskig mot klasskamraterna. Hon förstod sig inte alls på honom, inte förrän den där vinterdagen för många år sedan då hon beslöt sig för att göra ett oanmält hembesök.
Pojken bodde med sin mamma i en lägenhet i det område som ortsborna lite fult brukade kalla för ’Fyllebacken’. Hans mamma var ensamstående och någon pappa fanns inte med i bilden. Hon hade karlar där då och då, men inga fadersfigurer direkt. Det visste hon, för det skvallrades en hel del om mamman bland kvinnorna i mataffären. Själv brydde hon sig inte om vad de sa, hennes fulla fokus låg enbart på att få ordning på pojken så att han fungerade i klassen.
Hon hade gått med bestämda steg den där eftermiddagen, fast besluten att se till att Davids mamma verkligen förstod allvaret, att hon behövde uppfostra sin son. Det som hon i stället erfor, hade hon inte alls varit beredd på.
När Davids mamma öppnade dörren hängde hennes långa hår i stripor längs ansiktet. Under hårtestarna skymtade blåmärkena. De framträdde också tydligt på hennes armar, på halsen, ja överallt där hennes hud var synlig.
Hon hade frågat henne rakt ut om blåmärkena, varifrån hon hade fått dem, men Davids mamma hade bara sagt att hon hade halkat på isen. Det var uppenbart att hon ljög, för sådana skador fick man inte när man ramlade.
Hon hade lämnat Davids mamma utan några som helst förmaningar om hennes bristande uppfostran, för hon förstod nu varför pojken betedde sig så som han gjorde.
Efter den dagen hade hon tagit sig an den lilla pojken på ett helt annat sätt. De andra eleverna tyckte kanske att hon favoriserade honom, då hon ibland gav honom en smörgås eller en frukt på morgonen när han kom till skolan. Det var för att han skulle orka med hela skoldagen, då han inte alltid fick någon frukost hemma.
Ibland fick han stanna inne på rasten och då brukade hon läsa för honom. Hon introducerade honom för nya världar genom litteraturen och oftast tog hon honom till en sagovärld, där allting slutade lyckligt.
Socialtjänsten blev förstås inkopplad, men Davids mamma fortsatte bara enträget att hävda att hon hade halkat eller snubblat.
Inga åtgärder sattes någonsin in för den lilla pojken med den sorgtyngda blicken.
– Men Ulla-Britt! Är det verkligen du? hördes plötsligt en mörk röst som väckte henne ur tankarna.
Mycket är tack vare dig
Hon snurrade runt och fick syn på en lång, stilig man som log brett mot henne. Det var först när hennes blick fastnade på de stora, blå ögonen som hon kände igen honom. De var inte längre sorgsna, tvärtom. Han såg riktigt lycklig ut.
– David? utbrast hon överraskat.
– Det stämmer, det är jag! sa han och log glatt. Vad roligt att få träffa dig igen! la han till, och gav henne en varm kram.
– Detsamma! Du ska veta att jag har tänkt mycket på dig genom åren, sa hon och gav honom en ömsint blick. Jag har många gånger undrat hur det gick för dig, men nu ser jag att det verkar ha gått bra trots allt, fortsatte hon och betraktade honom nyfiket.
– Mycket är tack vare dig, faktiskt. Du fick mig att tro på mig själv och på att det fanns en framtid bortom allt det där andra. Jag minns fortfarande sagorna som du läste. Du öppnade upp en helt ny värld för mig och fick mig att våga hoppas på att även min saga skulle sluta lyckligt, sa han.
Hon såg på honom och gav honom ett svagt leende.
– Gjorde den det, då? Slutade den lyckligt? frågade hon.
– Ja, det gjorde den verkligen! Jag är i dag lyckligt gift och vi har tre barn tillsammans. Numera arbetar jag dessutom som jurist, med fokus på mänskliga rättigheter och då framförallt kvinnofrågor, berättade han.
– Då gör du verkligen skäl för ditt namn. David, den starke, den som står upp för de svaga och utsatta, sa hon.
– Jag önskar bara att jag hade kunnat hjälpa min mamma också, sa han och återigen kände hon igen vemodet i hans blick.
– Inget av det som hände var ditt fel, sa hon och tog hans hand i sin. Du var bara ett barn.
Han blinkade bort en ensam tår och plötsligt la han märke till nyponbusken.
– Kommer du ihåg? frågade han och gav henne ett spjuveraktigt leende.
– Det gör jag. Jag har sparat den i en burk i alla dessa år, sa hon.
Han knipsade av en liten frosttäckt nyponros och gav den till henne.
– Då är det kanske dags att du får en ny, en som kan symbolisera lite ljusare tider, så att du kan minnas det här ögonblicket då vi möttes igen, sa han.
Han gav henne en varm blick.
– Tack för att du fanns där för mig när jag behövde det som allra mest.
Tårarna rann längs hennes kinder när hon betraktade den lilla rosen i sin hand. Så skör och så bräcklig, samtidigt som den nu hade förstärkts av iskristallernas glimmande hölje som låg som ett skydd mot kylan utanför.
Genom det frysta täcket kunde hon urskilja en svag nyans av rosa och hon förstod att nyponrosen där innanför fortfarande hade en stark levnadskraft.
