Lästips: Läsarberättelser Gratis stickmönster Smarta städknep Loppistips Spartips Nostalgi Gratis noveller

Novell: Mannen på tåget gjorde hennes resa oförglömlig

30 jul, 2025
author Eva Sjögren
Eva Sjögren
Ill: Midjourney
Hon hade haft en bra sommar trots allt. Och hon måste ändå ge sig själv cred för hur hon hanterat situationen med Anders. Här avbröts hon i sina tankar.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Lovisa lutade huvudet mot väggen och lät tankarna fara fritt. Landskapet rusade förbi utanför tågfönstret. Åkrar. Skogar. Små samhällen. Hon njöt av att återigen få göra en tågresa över dagen. Att färdas genom Sveriges landskap med en mugg nybryggt kaffe från tågcaféet framför sig.

Den här gången hade hon frestats att också köpa en färsk kanelbulle. Det hade gungat ordentligt när hon skulle ta sig tillbaka till sin plats. Det var nära att hon satt sig i knäet på en manlig passagerare vid ett tillfälle. Han hade lett mot henne och reflexmässigt höjt sina händer för att stötta henne om hon ramlat ordentligt. Men tack och lov hade hon inte det.

Hon hade haft en bra sommar trots allt. Även om det varit tungt att avsluta förhållandet med Anders. Men aldrig mer skulle hon låta en relation bestämma vem hon var. Inte på det sättet. Hon hade läst så många relationsböcker men gick ändå på nitar fortfarande. Men, och här måste hon ge sig själv cred, hon var snabbare än förr på att avsluta dem när hon såg tecken. De där tecknen på att vilja styra en kvinna och att vara svartsjuk.

Annons

Sommarens semester hade hon tillbringat hos sin syster på Österlen. Här avbröts hennes tankar.

– Smakar kaffet bra?

Att få dig i knäet var jag inte orolig för

Hon fattade inte först att det var henne han pratade med. Hon såg förvirrat upp och mötte ett par glada ögon som pillemariskt betraktade henne.

– Förlåt om jag stör dig. Du verkade så inne i dina tankar.

Det var mannen hon nästan satt sig i knäet på som nu stod bredvid henne och höll sig i stolsryggen bredvid hennes.

– Nej, du stör inte alls. Det var tur att du inte fick både mig och kaffet i ditt knä nyss, sa hon och log mot honom.

– Att få dig i knäet var jag inte orolig för, men kanske det heta kaffet, när du nu säger det.

Han skrattade och strök handen över det blonda håret. Han kunde vara i fyrtioårsåldern, tänkte Lovisa. Samma ålder som hon själv. Lite pojkaktig.

– Tycker du boken är bra?

Han nickade mot boken hon hade framför sig, men inte öppnat än. Det var del två av Jana Kippo-sviten av Karin Smirnoff.

Annons

– Ja, nu är jag verkligen fast. Men jag tyckte den var lite svår i början. Och för mörk. Men nu vill jag verkligen veta vad som ska hända Jana Kippo.

Hon avbröt sig med ens.

– Men du kanske har läst alla böckerna i serien?

– Nej, det har jag inte. Jag brukar inte läsa så mycket, men några kollegor på jobbet pratar om de där böckerna då och då, så jag måste nog snart läsa dem för att hänga med i diskussionen.

Han sneglade mot de tomma sätena mitt emot henne.

– Är det okej att jag slår mig ner? Jag är framme om en halvtimme, så du behöver inte bli rädd att jag ska förstöra hela din tågresa.

Hon skrattade till. Han var en tankeläsare, och rolig och lättsam. En halvtimme gjorde att avgörandet blev lätt. Att svara ja.

– Självklart är det okej. Och bara trevligt. Är det Norrköping du ska till?

– Ja, det är det. Vart är du på väg?

– Jag ska till Lund, så jag har lite längre väg att resa. Men jag älskar att åka tåg.

Annons

Han betraktade henne med intresse. En aning mer allvar.

– Gissar jag rätt om du är ute på en dagsresa? Ska du promenera omkring i Lund och insupa atmosfären av århundraden av studentliv?

Hon skrattade återigen till. Hur kunde han veta det? Syntes det på henne?

– Du har faktiskt helt rätt. Eller i alla fall delvis. Jag ska faktiskt resa tillbaka i kväll. Men jag ska inte bara promenera omkring i Lund utan också göra research för en bok jag planerar skriva.

– Jag anade det. Att du var en författare. Jag bekände ju nyss att jag inte läser mycket, men jag skriver faktiskt lite själv. Har precis börjat med det. Men jag försöker mig på dikter, en sorts fri poesi kanske man kan kalla det.

– Det låter väldigt intressant. Handlar dina dikter om något speciellt?

Han såg ut att fundera lite. Hon gillade att han klarade av en stunds tystnad och inte behövde prata hela tiden för att fylla ut pauser. Hon tyckte faktiskt att det var väldigt trevligt att sitta och prata med honom och kom på sig själv med att hon skulle sakna hans sällskap när han kommit fram till sin station.

Annons

– Jag är polis, och har börjat skriva ner tankar som kommer till mig efter jobbet. Jag började skriva som en sorts dagbok för att få ur mig känslor och tankar. Att formulera mig i ord, skriva ner dem, och sedan kunna gå vidare i mitt jobb. Nu har det blivit som ett behov för mig.

Vad tråkigt att du snart ska gå av

Lovisa kunde inte dölja sin förvåning. Polis. Hon insåg att hon hade fördomar om den yrkeskåren. Och en polis som skrev dikter.

– Du inspirerar verkligen. Vad säger dina kollegor? Vet de om att du skriver? Vad heter du förresten?

– Jag heter Samuel. Nej, de vet ingenting och ska inget få veta heller. Vad heter du?

– Jag heter Lovisa. Vad tråkigt att du snart ska gå av. Jag tycker det är jättetrevligt att prata med dig.

Han funderade en stund och sa sen:

– Eftersom du gillar tåg, kanske du kan tänka dig att göra en resa och hälsa på mig i Norrköping? Jag kan bjuda på en lunch och sedan kan vi ta en promenad och prata om ditt författande och mina dikter? Jag uppskattar verkligen samtalet med dig också.

Hon log mot honom.

– Gärna. Det gör jag gärna.

Annons