Novell: Hon skrev en kontaktannons till sin vännina – blev inte alls som hon tänkt sig
Det hade varit ett sista desperat försök. Yvonne orkade inte med sin kollega längre. Någonstans därute i landet måste det väl finnas någon som kunde komma till hennes undsättning. Hon kunde inte bara överge Katarina, men nu hade hon fått nog. Det hade varit illa nog när Katarina ringt flera gånger om dagen för att tala om hur ensam hon kände sig.
Yvonne hade lyssnat, stöttat, kommit med råd och följt med till läkarstationen. Katarina hade fått medicin och regelbundna samtal med en terapeut, men telefonen hade gått lika varm. Yvonne hade bjudit på middag, gått med på promenader, försökt locka till nya filmer och utställningar, kommit med böcker och tidningar. Och lyssnat och lyssnat ...
Men nu hörde Katarina inte av sig. Det var ännu värre. Och när Yvonne själv ringde upp fick hon inget svar. Hade det hänt något?
Hon tog trapporna upp till Katarinas lägenhet i stora kliv och ringde på, hörde att någon rörde sig där innanför dörren och ringde igen, långa signaler. Så hörde hon kedjan lyftas av dörren och den slogs upp. Där stod Katarina, till synes oberörd. Klädd, till och med sminkad.
– Varför svarar du inte i telefonen?
– Jag har inte hört att det har ringt.
– Jag har ringt flera gånger. Fattar du inte att jag blir orolig?
– Du behöver väl inte bekymra dig om mig. Jag klarar mig.
– Så det låter så nu.
Yvonnes oro hade övergått till ilska. Hon vände på klacken och lämnade lägenheten. Förbaskade människa, tänkte hon när hon stod ute i trapphuset. Hon ska alltid lyckas få mig ur balans.
Du kan inte bara vänta på att andra ska kontakta dig
Men så skämdes hon. Katarina hade inte haft det lätt. När hennes sambo plötsligt dött hade hennes värld rasat, hon hade varit sjukskriven men kommit tillbaka till jobbet och fungerat på ytan tills hon gått i pension. Då hade hon rasat igen. Det fanns inget som höll henne uppe längre. De flesta av vännerna hade försvunnit med hennes sambo. Hon hade bara haft sin gamla kollega Yvonne. Övriga arbetskamrater hade gett upp, liksom de få släktingarna.
– Du måste själv bidra, tjatade Yvonne. Du kan inte bara vänta på att andra ska kontakta dig. Du förlorar alla.
– Jag vet, suckade Katarina. Jag kommer mig bara inte för.
Yvonne hade ömsom förargats, ömsom känt medlidande. Men nu var hon trött.
Hennes eget liv var inte så muntert men hon kämpade på. Skilsmässan hade hon kommit över och hon hade bara varit besvärad när hennes man hade velat komma tillbaka. Hans förälskelse i den unga kollegan hade inte varat.
Yvonne pratade inte ofta om sig själv. Hon lyssnade i stället. Detta hade gjort henne omtyckt. Hon hade många vänner och behövde aldrig vara ensam, men även hon hade upplevt tomhetskänslan när hon lämnat sin arbetsplats. Den hade gett hennes liv struktur och hon hade känt sig uppskattad. Där kunde hon förstå Katarina.
Men i motsats till henne hade hon anmält sig till kurser och en pensionärsförening, allt det hon drömt om när hennes dagar varit upptagna av patienter. Nu läste hon italienska, spelade bridge, gick kurs i akvarellmålning och tränade på ett gym tre gånger i veckan. Inget av detta hade hon kunnat intressera Katarina för. Nu fick det vara nog.
Yvonne hade sett annonserna där människor sökte ny partner eller bara en medmänniska att tala med. Nu satte hon sig och formulerade en annons med Katarina i åtanke:
Pensionerad lärare (65) utan familj söker sällskap i vardagen. Intresserad av det mesta men har svårt att företa mig något på egen hand. Reslysten och nyfiken.
Det sista stämde knappast på kollegan i hennes nuvarande skick men Yvonne kände att hon måste göra Katarina lite mer spännande än hon var. Inte heller att hon varit lärare var överensstämmande med sanningen. Katarina hade varit tandläkare, precis som Yvonne, men hon ville göra kollegan mer anonym.
Svar till: Nya vänner på Västkusten
Ordet vänner var viktigt. Yvonne visste egentligen inte om Katarina sökte en ny partner, men hon behövde medmänniskor. Oavsett kön. Yvonne tryckte på skicka och bollen var satt i rullning.
Oroliga veckor följde. Katarina hade slutat ringa och varje morgon vaknade Yvonne med en klump i halsen. Hur mådde hennes gamla kollega? Åt hon? Gick hon ut? Medicinerna som läkarna skrivit ut hade hon bara fnyst åt.
Yvonne hade tagit för vana att köra förbi Katarinas lägenhet tre gånger i veckan på väg från gymmet. Ibland var hon inte hemma. Yvonne tog det som ett gott tecken. Hon hängde den medförda maten på dörren, hon visste att Katarina ogärna lagade mat men uppskattade den hemlagade lasagnen eller kålpuddingen eller fiskgratängen Yvonne gjort kvällen innan. Liksom alla bakverk hon åstadkom.
Sedan pensioneringen hade matlagning och bakning blivit Yvonnes nya intressen.
Katarina skickade ett sms med tack. Men du behöver inte, skrev hon, jag klarar mig.
Skulle någon komma sig för att svara?
Nu hade det blivit sommar och Yvonnes kurser var slut. Pensionärsföreningen gjorde däremot utflykter runt om i trakten som hon gärna deltog i. Hon ringde alltid Katarina för att erbjuda henne att följa med men Katarina tackade nej.
– Inget för mig, sa hon. Åk du.
– Du har inte lust att hänga med till Grekland? fortsatte Yvonne. Det finns billiga resor till hösten.
– Vi får se, svarade Katarina.
Det var i alla fall inte ett direkt nej. Så kom annonsen in i tidningen. Yvonne tittade halvt generat, halvt förväntansfullt på de korta raderna. Skulle någon komma sig för att svara? Och vad skulle Katarina i så fall säga? Hon skulle kanske bli upprörd.
Dejtingsidorna på nätet hade hon förargat avfärdat när Yvonne berättat om en kollega som träffat en partner på det viset. Men det skulle kanske aldrig komma något svar. Hon behövde kanske inte oroa sig för Katarinas reaktion.
Dessutom såg Katarina ut att må bättre. Hon hade fått färg under sommaren, varit ute mycket och verkade mer som sitt gamla jag. Kunde ringa utan att beklaga sig och till och med komma med egna förslag till aktiviteter.
Hon hade följt med på resan till Grekland och där, den sista kvällen, hade hon berättat. Hon hade träffat en ny man. Yngre än hon, ännu inte pensionär, men de hade funnit varandra.
–Var? undrade Yvonne förbluffat.
– Han fiskade vid ån. Jag brukade se honom när jag promenerade och en dag började vi prata.
Visst var Yvonne glad för Katarinas skull men inte helhjärtat. Katarina hade blivit hennes uppgift, och nu behövdes hon inte mer.
Katarina bjöd henne på middag tillsammans med sin fritidsfiskare, en vänlig tystlåten man, som uppenbarligen var förälskad i Katarina, och hon i honom. Tillsammans med honom hade Katarina blommat upp.
När Yvonne gick hem kände hon sig ensammare än på länge.
Kuvertet från tidningen låg där som ett hån ett par dagar senare. Någon hade svarat, för sent. Men Yvonne öppnade i alla fall försändelsen. Hon måste meddela att annonsen inte längre var aktuell. Brevet var kort:
Jag skriver för min pappa, började det och Yvonne läste förvånat vidare.
Han vet inte om detta och jag är inte säker på hur han skulle reagera men han behöver komma ut bland nya människor. Precis som du är pappa pensionerad lärare. Sedan min mamma dog för tre år sedan har luften gått ur honom och han har tappat lusten för det mesta. Han promenerar med hunden, det är i stort sett allt. Egentligen är han en aktiv person med stort intresse för historia och främmande kulturer men nu vill han inte resa längre. En ny bekantskap skulle göra honom gott. Kanske är du den rätta?
Det var undertecknat av Natalie och en mejladress.
Yvonne skrattade och skakade på huvudet. Det var komiskt, både hon och denna Natalie hade agerat för någon annan. Ingen av de inblandade behövde få veta något. Hon slapp besvara brevet. Ärendet var avslutat.
I stället skrev hon till sin kusin och tackade ja till en inbjudan att fira kusinens 70-årsdag. Birgitta var mycket för att fira bemärkelsedagar och alla tidigare tillfällen, alltid vart femte år, hade varit trevliga tillställningar. Yvonne skulle få övernatta hos Birgittas son som hade gott om plats på sitt sommarställe nära föräldrarnas villa. Han hade gift sig sedan förra gången Yvonne träffat honom och hade nu både fru och barn.
Tanken på det stundande kalaset piggade upp Yvonne. Hon köpte ny klänning och matchande skor, till och med ny handväska, och gick till hårfrisörskan och färgade in slingor i sitt grånande hår.
Födelsedagspresenten till Birgitta var alltid ett bryderi, det fick bli ett presentkort som vanligt, och så var det sonen Mikael och hans fru, de måste också ha något. Och barnet, en pojke var det visst.
Det var en strålande septemberlördag när Yvonne körde mot Göteborg. Birgitta hade hyrt en festlokal på ön där hon och hennes man bosatt sig vid pensioneringen. Yvonne njöt av båtturen och såg sig nyfiket omkring för att se om hon kände igen några av de andra passagerarna från tidigare. Men hon var lite sen. De andra hade kanske tagit en tidigare färja.
De flesta var redan samlade när Yvonne dök upp. Man skålade i champagne och fick små snittar och minglade i lokalen innan det var dags att sätta sig till bords. Alla kommenterade den fantastiska utsikten över skärgården och festföremålet strålade ikapp med höstsolen.
Jag trodde inte jag skulle ha någon att prata med
Yvonne hamnade vid sidan av en främmande man som presenterat sig som Håkan, svärfar till Mikael. De hade snabbt hittat gemensamma intressen och diskuterade resor de gjort, bland annat till Burma. När Birgittas man reste sig för att hålla tal till sin hustru kände Yvonne sig besviken, det var betydligt trevligare att tala med Håkan. Talen avlöste varandra och hon såg att Håkan reagerade som hon, han ville hellre tala med henne i lugn och ro.
–Kan vi smita en stund? viskade han.
– Vi är väl oartiga om vi gör det.
– Bara i väntan på kaffet. Ingen märker det nu.
Som olydiga tonåringar smet de iväg och fann en soffgrupp i ett angränsande rum.
– Jag ska säga dig, sa Håkan, att jag inte hade lust att gå. Natalie fick övertala mig. Jag trodde inte jag skulle ha någon att prata med. Ingen intressant människa, som du.
– Jag har inte hunnit prata med din dotter, men jag ska få övernatta hos dem i natt.
– Hon berättade det. Jag ska också bo där. Hon bekymrar sig för mig. Sedan jag gick i pension har hon försökt engagera mig i allt möjligt. Hon tror att jag saknar skolan men jag njuter faktiskt av att vara fri. Det är tomt efter min hustru, förstås, men jag har börjat vänja mig.
– Har du hund? frågade Natalie.
Han såg förvånat på henne.
– Hur kunde du gissa det?
– Jag kände det på mig, log Yvonne. Jag gillar också hundar.
– Vi har mycket gemensamt, sa Håkan. Detta kalas var visst ett lyckokast.
Och Yvonne kunde bara instämma.
