Novell: Hon sörjer sin make – mannen på kyrkogården får henne på andra tankar
Det var tredje gången den här veckan hon vattnade blommorna. Men det var ovanligt varmt och Lennart tyckte inte om vissna blommor. Han menade att ens växter visade hur man mådde.
Och hon mådde bättre nu. Det var två år sedan och av sorgen fanns bara några sömnlösa timmar på nätterna kvar.
Lavendel. Hon tyckte om de blå blommorna och doften. Hon ställde ner vattenkannan och tittade ut över gravarna. Kisade mot kyrkan och den vita putsen som reflekterade solen.
Där hade de gift sig för många år sedan. Det hade varit mitt i vintern och hon hade gått korgången fram huttrande i mammas vita brudklänning som hade spänt runt magen. Fyra månader senare hade Sofia döpts av samma präst i samma kyrka.
Och därinne under de svala medeltidsvalven hade hon suttit sista gången för två år sedan och lyssnat när den unga kvinnliga prästen hade sagt ”Vi har samlats här i dag för att ta farväl av ...”.
Det var då hon bestämde sig för att aldrig mer gå in där. Men på kyrkogården var hon ofta. Här var det ingen som frågade hur hon mådde, eller hur hon hade tänkt med huset.
Hon tittade på familjegraven i svart granit som hade stått där i över hundra år. Där Lennart låg tillsammans med sina föräldrar och där det fanns plats för hennes namn. Under hans.
Borta vid stenmuren stod en man vid en nyupptagen grav som det fortfarande låg kransar på, men annars var det lika tomt som vanligt.
Hon brukade sätta sig på bänken vid kyrkogårdsgrinden och samla sig innan hon gick ut i den andra världen. Men eftersom bänken stod mittemot den nyanlagda graven gick hon i stället förbi.
Hon betraktade mannen från sidan. Av det gråa håret att döma tycktes han vara i hennes egen ålder. Han stod stilla, med tung andhämtning och armarna hängande.
– Mamma, jag förstår att det är jobbigt, men du måste sluta att gå till graven. Du behöver komma vidare.
Hon satt vid vaxduken i köket, drog med högerhanden över den glatta, blommiga ytan. I vänsterhanden höll hon telefonen, men svarade inte. Visste redan vad Sofia skulle säga.
– Och du måste bestämma dig för hur du ska göra med gården.
Kunde de inte tala om något annat, om barnbarnen? Eller om de skulle komma och hälsa på innan hösten. Fast då skulle det röjas. Lennarts saker skulle gås igenom; hon behövde inte spara på allting, eller hur? Nej, det var lika bra att de inte kom.
Hela ditt liv kretsar ju kring kyrkogården!
Hon tittade ut genom det öppna fönstret. Det var tyst i luren. Dottern väntade på ett svar, men i stället slöt hon ögonen och lyssnade på svalornas visslande och sa till sist:
– Jag såg en ny grav i dag. Vet du om det är någon från bygden?
– Mamma, jag bor i Stockholm. Hela ditt liv kretsar ju kring kyrkogården!
Ja, Sofia hade rätt, så här kunde hon inte ha det.
– På väderleksrapporten sa de att värmen ska fortsätta, men jag tror det kommer att bli regn.
Och det blev det. Hela nästa dag omslöts landskapet av ett kraftigt regnade som tvingade svalorna och henne själv under tak.
Efter frukosten och morgonekot blev det sudoku vid köksbordet. Sen dammtorka chiffonjén. Elvakaffet, som numera var detsamma som lunch.
Regnet och blåsten tilltog. Nej, det blev inte kyrkogården i dag. I stället letade hon fram lokaltidningen från papperspåsen i hallen. Tänkte riva ur korsorden, men blicken fastnade på den motsatta sidan. Familjesidan och dödsannonserna. Nu drogs blicken till namnet hon kände igen.
Ja, det måste vara hon. Begravningen i kretsen av de närmaste hade varit för fyra dagar sen. Det var därför det var en ny gravplats, hon hade ju ingen familj här.
– Solveig?
Sofia visste naturligtvis först inte vem det var.
– Solveig Larsson, som arbetade på posten innan de la ner. Bodde i huset på vägen mot sjön.
– Den sura, du kände väl inte henne?
– Det var det väl ingen som gjorde.
Regnet pågick i två dagar, men nu var det fuktigt uppehållsväder med stötvisa vindbyar som fick träden på fälten runt kyrkogården att böja rygg.
Efter att ha plockat rent kring graven satt hon på bänken vid grinden. I knäet, mellan höger tumme och pekfinger, höll hon en lavendelstjälk. Hon tittade på jordkullen på andra sidan grusgången. Mannen med de hängande armarna stod inte där nu.
Solveig hade hon inte haft någon kontakt med, mer än på posten där hon var korthugget otrevlig bakom postluckan. Hade man paket var det bäst att slå in innehållet väl, så hårt som hon stämplade frimärkena och sen kastade emballaget i postsäcken. Som om hon ständigt var arg. Hälsade gjorde hon aldrig, mötte man hennes gängliga gestalt på vägen tittade hon ner i backen.
Hon snurrade stjälken mellan fingrarna. Reste sig sen och tog de få stegen över det fuktiga gräset fram till Solveigs grav. När såg hon Solveig sist? Antagligen i vintras då Solveig åkte förbi på sin spark. Hon mindes hur man kunde se henne i den gröna rocken och det långa håret susa fram på de hala vägarna.
– Hon är tokig, hade Lennart sagt.
Och nu var Solveig också borta! Hon la lavendeln försiktigt på kullen.
– Kände du henne?
Förvånad vände hon sig mot rösten bredvid sig. Det var samme man som stått vid graven i går.
– Kände henne från byn, men jag är här för min mans skull.
Hon såg upp på hans ansikte, det tunna gråa håret var välkammat i sidbena. Kinderna slätrakade. Hon anade en doft av herrparfym. Han såg samlad snarare än ledsen ut.
– Gunnar, sa han.
– Birgitta, sa hon.
I högerhanden höll han en plastkruka med en röd ros och en liten grön spade.
– Det är kanske tidigt att plantera något, men Solveig lär inte protestera.
Han tog bort krukan från rötterna.
– Tror du det behövs vatten? frågade han.
– Ja. Jag hämtar en kanna.
Kommer du hit ofta?
De planterade vid korset under tystnad. När de var klara och hon var på väg att gå frågade han:
– Kommer du hit ofta?
– Det händer, och du?
– Varje dag hittills.
Han stod kvar vid rosen när hon gick. När hon hunnit till grinden ropade han.
– När händer det nästa gång?
Innan hon somnade mötte hon alltid Lennarts ögon från bröllopsfotot på chiffonjén. De var som de sa god natt och hans blick fick henne trygg när hon vaknade i vargtimmen. Men den här kvällen undvek hon hans ögon. Hon funderade på om det var skuld hon kände för att hon för andra gången i sitt liv stämt möte med en främmande man. Förra gången var det för en dans med Lennart, nu var det med Gunnar på kyrkogården.
Tillsammans hade de planterat en ros, men hon visste ingenting om honom. Bara att han sörjde Solveig. Han kunde vara en galning som letade änkor bland gravarna.
Kyrkklockan slog tre när hon gick in på kyrkogården. Gunnar satt på bänken, men reste sig när hon kom. De hälsade.
Hon kände sig lite fånig eftersom hon tagit på läppstift och en sommarklänning hon inte hade haft på flera år. Som om hon skulle på bjudning.
– Jag har redan varit hos Solveig. Om du vill följer jag dig till din mans grav.
Vid Lennarts grav ställde de sig bredvid varandra och tittade på granitstenen och blommorna.
– Berätta om er!
Hon berättade om sjukdomen, vårdandet, tröttheten och sorgen. Om hur Lennart var innan han blev sjuk. Om hur de hade tyckt om att dela livet på gården med varandra.
Jag sörjer allt vi kunde ha fått.
När kyrkklockan slog fyra förstod hon att hon pratat länge. De gick sakta på grusgången under kastanjerna som bildade ett grönt tak.
– Och Solveig? frågade hon.
– Det är inte som för dig. Jag sörjer allt vi kunde ha fått.
Gunnar stannade till som för att samla sig och började berätta:
– Vi träffades i Göteborg. Jag var just hemkommen från sjön. Så stod hon där på Avenyn i sitt långa röda hår. Vi var omaka, det var väl det som var en del av attraktionen. Hon med sina drömmar om att spela teater och resa ut i världen. Jag med min önskan om att bilda familj. Jag drogs in i hennes energi. Började spela gitarr och vi gick på jazzklubbar och konstutställningar, sådant jag aldrig gjort annars. Det var den bästa tiden i mitt liv. På hösten efter hon slutat gymnasiet ville hon att vi skulle åka till Paris och bo där, men jag trots att jag bara var tjugo år hade rest nog, tyckte jag. Dessutom hade jag fått ett jobb med framtidsutsikter. Till våren sa jag. Ett halvår senare stod jag vid tåget och vinkade av henne. Lovade att komma efter, men höll inte det löftet heller. Vi var nu tillsammans brevledes och i breven drömde vi om olika liv: hon om oss i Paris, jag om familj i Sverige. Så hände det som inte fick hända, jag träffade Britta och även om jag inte berättade anade Solveig oråd och stod plötsligt där utanför min dörr. I händerna höll hon mina brev. Jag ville krama henne. Hålla henne kvar, men Britta stod bredvid mig i min morgonrock. Solveig tittade på oss, sa inte ett ord och kastade alla breven på mig innan hon vände och rusade ner för trapporna. Efteråt försökte jag få kontakt med henne, men ingen visste var hon bodde. Britta tog det snart slut med och det blev aldrig långvarigt med någon annan kvinna heller. De senaste 20 åren har jag levt själv, men har hela livet ångrat att jag inte tog tåget till Paris. Och så var det hit hon flyttade! Förstod det när jag såg dödsannonsen. Hade jag bara vetat.
De stod tysta i solen framför ingången till kyrkan.
– Och nu?
– Vid begravningen trodde jag hela mitt liv skulle bestå av att sörja henne, men nu känner jag bara lättnad. Som vår historia till slut ändå fick ett avslut.
Han gick fram till kyrkoporten och sköt upp den.
– Vill du gå in?
Hon svarade inte, men följde tvekande efter honom in i kyrkan. På kvällen ringde hon Sofia och frågade:
– När kommer ni hit och röjer?
