Novell: Hon tackade nej till hans frieri – flera år senare möts de igen

Alicia satt på kafé Gröna Lyktan – ett av de få konditorier som fortfarande fanns kvar i stadskärnan. Hon tyckte om att gå hit, dricka en kopp kaffe och äta en kanelbulle, medan hon filosoferade över livet och dess riktningar. Det var så trivsamt här, inredningen såg likadan ut nu som den gjort då hon var ung och det kändes befriande att det fanns saker och ting som var beständiga.

Särskilt viktigt tycktes det numera, funderade hon. På sista tiden hade hon tänkt så mycket på det förflutna. På den bekymmerslösa ungdomstiden, på danser och tillställningar och ljusa tider då hela livet legat framför henne.

Kanske var det oundvikligt att tänka bakåt när man börjar komma till åren, tänkte hon. Barnen var utflugna sedan länge, och för några år sedan hade hennes make och livskamrat gått bort.

Även om hon träffade både barn och barnbarn regelbundet kände hon sig ofta ensam, och ibland rentav överflödig. En kvinna som numera var 60 plus – fanns det någon plats för henne?

Naturligtvis gjorde det det, rättade hon sig då de mörka tankarna kom över henne. Hon gjorde fortfarande en insats i jobbet som lärare – hon var omtyckt av både kollegor och elever – och när hon hade tid brukade hon hjälpa till med barnbarnen.

Väninnor hade hon också och de gjorde ofta trevliga saker tillsammans. Förra sommaren hade hon och två grannkvinnor rest på en weekend till London och haft mycket trevligt tillsammans.

Ändå kände hon sig ensam, och innerst inne visste hon varför. Hon saknade kärleken, tvåsamheten, gemenskapen med en god livskamrat.

Hon suckade lite och såg sig omkring på kaféet. Det var trevligt att se att det fortfarande, trots alla nya ställen som öppnat de senaste åren, var många som sökte sig just hit. Nästan alla bord var upptagna, och publiken var mycket blandad. Unga mödrar med små barn, par i medelåldern, och en och annan ensam äldre.

Hon kände sig plötsligt iakttagen och såg upp. De mörka ögonen hos en man i hennes egen ålder mötte hennes, och en glimt av igenkännande skymtade till i hans blick.

Men Alicia visste inte vem han var. Han påminde henne svagt om någon, men kunde ha varit vem som helst – en gammal god vän till familjen, en före detta kollega, en vän till hennes make.

Han såg på henne igen och log. Artigt besvarade hon leendet, och tänkte att trots att han var gråsprängd och hade ett lätt fårat ansikte såg han pigg och fräsch ut där han satt med sin kaffekopp och sin smörgås.

Örjan och hon hade varit gifta i över 30 år, och även om deras äktenskap inte alltid varit en dans på rosor hade de rott sig igenom stormarna och kommit oskadda till andra sidan.De sista åren hade varit de mest underbara. Lugna – kanske en smula tråkiga enligt vissa människors sätt att se på saken – men hon hade upplevt dem som mycket harmoniska.

Men sedan hade ödet tagit honom ifrån henne, och det långa och lyckliga äktenskapet var nu ett minne och ingenting mer. Den värsta sorgen hade gett vika efter något år, men ensamheten var fortfarande påtaglig.

Plötsligt reste sig mannen vid bordet och började gå mot henne.

– Alicia, log han när han kom fram. Det är väl du?

– Ja, nickade hon lätt förvånad, men …– Du känner inte igen mig?

Undra på det, åren har tagit ut sin rätt. Det är Christer.

Hon stirrade på honom – var det verkligen han? Och plötsligt var det som om tiden stått stilla, för bakom det gråa håret och rynkorna såg hon den unge man som en gång varit hennes mest envisa kavaljer och som lämnat staden med brustet hjärta den dag då hon sade nej till hans frieri …

– Christer, sa hon mjukt och tog hans utsträckta hand. Det var verkligen längesen! Vill du inte slå dig ner?

– Jag hade hoppats att du skulle säga det, medgav han och satte sig.

Alicia hade varit omsvärmad och rikt uppvaktad som ung. I dag när hon såg sig i spegeln och möttes av en åldrande kvinnas lätt rynkiga ansikte, grånande hår och ett tiotal kilos övervikt var det svårt att föreställa sig, men hon hade faktiskt varit mycket vacker en gång i tiden. Slank och smärt och med mörkt, glansigt hår och glittrande gröna ögon hade hon väckt uppmärksamhet vart hon än kom, och männen hade flockats kring henne.

Och hon hade roat sig kungligt – eller kanske snarare drottninglikt – solat sig i glansen av deras beundrande blickar och tagit alla chanser till dans och fest. Folkparken var det ställe dit alla gick på den tiden, och det var också där hon mött Christer. Och snart hade hon dansat bara med honom.

Christer var lång, mörk och snygg, men var framför allt en mycket rar och artig man. Och som han dansade! Alicia mindes än hur de svängt runt i dansens virvlar till dansbandsmusik under de där ljumma sommarkvällarna.

Christer hade aldrig gjort någon hemlighet av sina känslor för henne. Och nog hade Alicia varit förälskad i honom också. Men bara förälskad. Hon hade faktiskt aldrig ens funderat på att gå längre med honom än att dansa, hon var alldeles för ung för att kunna tänka längre än så.

Men Christer var fem år äldre och han ville mer än hon. Och en kväll, då de satt och drack en kopp kaffe just på kafé Gröna Lyktan, hade han gjort slag i saken.

– Jag älskar dig Alicia, sa han. Vill du gifta dig med mig?

Innerst inne hade hon nog anat att frågan skulle komma, men hon blev ändå tagen på sängen. Hon såg in i hans mörka, ärliga ögon och greps av tvivel. Kanske var det detta som var hennes öde? Kanske var det denne man som var menad att bli hennes andra hälft?

Men ögonblicket var snabbt förbi. Hon var bara 20 år – hon ville inte gifta sig, inte ännu!

– Christer, sa hon lågt, jag tycker om dig. Men jag vill inte gifta mig. Inte ännu. Jag är hemskt ledsen om jag har fått dig att tro något jag inte borde …

– Var inte det, log han, de här månaderna tillsammans med dig har varit de lyckligaste i mitt liv. Och vem vet, kanske träffas vi igen en dag?

Någon vecka senare fick Alicia veta att han gett sig av från staden. Det ryktades att han rest till Tyskland för att hälsa på släktingar.

Allt eftersom tiden gick, och han inte kom tillbaka, insåg Alicia att han menat allvar med sina ord. Och som hon saknade honom! Hon hade inte insett hur mycket han verkligen betydde för henne förrän det redan var för sent, och många var de kvällar då hon grät sig till sömns för hans skull. Och nu satt han där mittemot henne, efter alla dessa år ...

– Hur har du haft det under alla de här åren? undrade hon.

– Bara bra. Jag flyttade till min släkt i Tyskland och där har jag bott sen dess.

– Med hustru och barn?

Han skakade på huvudet.

– Nej det blev aldrig så. Och du?

– Jo, jag gifte mig till sist. Men jag sörjde dig länge. Jag förstod inte vad du betydde för mig förrän du försvann.

Och det var sant. När hon träffade Örjan fem år efter att det tagit slut mellan henne och Christer hade hon ännu inte kommit över sin hjärtesorg, men först då hade hon känt sig mogen att inleda en seriös relation.

– Vi var gifta i många år och har två döttrar tillsammans, berättade hon. Men min man gick bort för tre år sedan.

– Jag beklagar verkligen.

– Tack. Det var tufft, men nu har livet börjat gå vidare.

– Ni var lyckliga tillsammans? Det är jag glad för. Men jag är också glad att du minns mig. Tror du att vi kan ses igen? Börja om där vi slutade?

Alicia såg på honom. Och tänkte på hur hon såg på sig själv när hon mötte spegelbilden.

– Jag är inte samma kvinna nu som då, sa hon lite försiktigt. Jag är … äldre.

Han skrattade och visade sina vita, fina tänder.

– Vem är inte det? Men jag ser samma Alicia som jag såg i dig när vi var unga. För mig har du inte förändrats alls.

Hon såg ingenting annat än ärlighet i hans ögon. En gång hade han lovat att älska henne livet ut. Det löftet hade han hållit. Och när han nu var hos henne igen – just här på det kafé där deras kärlekssaga en gång slutat – var det som om ödet sänt honom i hennes väg.

– Christer, sa hon sanningsenligt och såg honom djupt in i ögonen, jag är otroligt glad över att träffa dig igen. Och det finns ingenting som skulle glädja mig mer än att börja om där vi var.

Han tog hennes hand över bordet och så satt de länge, medan eftermiddagen blev till kväll.