Kryssningen var hennes present till sig själv. En nödlösning. För det var inte så här Eva hade föreställt sig sin stora dag. Vad hade hon egentligen att se fram emot nu? Nu när hela hennes tillvaro kapsejsat.
Eva gick genom lägenheten och såg sig nöjt omkring, betraktade de bekanta sakerna i en ny miljö. Hon rättade till en duk på chiffonjén, vek ihop en filt över soffryggen och ställde upp en soffkudde lite prydligare.
Så fint de hade fått det i den nya lägenheten. Hon kände nu att de hade gjort helt rätt som sålt villan och flyttat in till stan. De hade säkert kunnat bo kvar där på landet ännu många år, för det var ju inte på grund av ålder som de hade sålt.
Både Magnus och hon skulle fylla 50 år i sommar, det skiljde faktiskt bara tre veckor mellan deras födelsedagar, så nog skulle de ha orkat sköta villa och trädgård ännu i många år. Men huset hade känts så stort och nästan ödsligt för bara två personer till slut.
Det hade inte precis blivit som de tänkt sig, att villan skulle fyllas av glada skratt och stoj från en barnaskara. Efter många års förhoppningar och missmod, och så småningom undersökningar, visade det sig att hon inte kunde få barn. Och så småningom stillnade sorgen och besvikelsen över detta.
De fyllde vardagen med arbete och vänner. De hade både tid och energi att vara aktiva i olika föreningar. Eva sjöng i kör och Magnus hade både golfen och det stora intresset att följa favorithockeylagets matcher.
Så hade Magnus fått ett nytt jobb som inköpsansvarig på en större matvaruaffär i ett nyöppnat köpcentrum i grannstaden och hans resor till jobbet blivit längre. Det gjorde att de hade börjat fundera på att flytta in till staden, så att Eva fick cykelavstånd till biblioteket där hon jobbade och Magnus pendlingsavstånd minskade till en och en halv mil mot förut det dubbla.
Eva gick ut i köket och började förbereda middagen. Magnus hade haft mycket att göra på det nya jobbet den senaste tiden. Flera kvällar hade han ringt och sagt att han skulle komma hem sent, det var mycket extraarbete som inköpsansvarig för att komma igång med allt det nya.
Men i kväll skulle de äta middag tillsammans i tid och sedan sätta sig för att på allvar fundera ut hur de skulle fira sina födelsedagar. De hade bestämt sig för en gemensam sommarfest för alla vänner och arbetskamrater.
Släktingar hade de inte så många, bara Magnus syster med familj och Evas två kusiner. Ingen av deras föräldrar var längre i livet. Men en hel del inbjudningskort skulle skickas ut i god tid, innan alla planerade in sina sommarsemestrar.
I kväll hoppades hon att Magnus var hemma i tid
Eva började fundera på passande mat att bjuda på, samtidigt som kvällens middag med ugnsrostade potatisar och fläskfilé började bli klar. Senast klockan sju hade Magnus lovat att han skulle vara hemma och fem i sju ställde hon fram salladen och tände ljusen på bordet. Vinet stod och luftade sig på bänken.
Hon hoppade till av telefonsignalen och höll på att välta det tomma vinglaset hon druckit ur. Samtidigt som hon tog telefonen till örat kastade hon en blick på klockan på väggen. Den visade på halv åtta.
Det var Magnus som ringde och det var knappt att hon hörde vad han sa. Det var ett starkt sorl runt omkring honom och hon hörde hur folk skrattade och sjöng i bakgrunden.
– Hej, Eva! Jag har blivit övertalad att hänga med på after work med jobbet, jag kände att jag inte kunde tacka nej. Det är ju viktigt för sammanhållningen och att jag lär känna personalen tänkte jag. Monika på sport-och-fritid kör hem mig sedan, har hon lovat.
Han fortsatte:
– Du och jag har ju gott om tid att planera 50-årsfest en annan dag eller hur? Vi ses i morgon, för jag smyger tyst in när jag kommer, så att jag inte väcker dig.
Efter att det korta samtalet avslutats satte sig Eva ner och tittade tomt på telefonen. Hon försökte att vara glad för hans skull, men kände sig så oerhört ensam och besviken. I kväll igen!
Hon försökte äta lite, men maten smakade henne inte och hon reste sig och tog bort allt från bordet, grämde sig över att den fina dukningen och goda maten var förgäves.
Hon tog med sig ett vinglas och satte sig i soffan i vardagsrummet. Monika skjutsar hem sa han … hon kände ett sting av svartsjuka, men nej, inte Magnus, hennes Magnus. Så mycket som de hade gått igenom tillsammans, de var ett strävsamt par som hade det lugnt och bra ihop.
Eva vaknade av att hon frös. Hon hade visst somnat i soffan med kläderna på, ute var det mörkt.
Hon gick tyst in i sovrummet, men upptäckte att det var tomt, överkastet låg på, ingen Magnus hemma! Det ilade till i magen, hade det hänt något och i så fall vad?
Hon kröp ner i sängen, men att sova var inte att tänka på trots att klockan var tre på morgonen. Två timmar låg hon vaken och tankarna for runt i huvudet på henne.
Hon hörde att det knäppte i dörrlåset och sedan smygande steg. Hon låtsades sova, ville inte visa att hon var vaken, ville visa att hon kunde unna honom att vara ute och roa sig utan att hon vaktade på honom …
Men ingen kom in i sovrummet. Till slut steg hon upp och hittade honom i vardagsrummet i en fåtölj. Han sov inte, han stirrade rakt framför sig och hon förstod redan att nu var allt för sent.
– Eva, sa han. Det har hänt något i kväll som jag aldrig trodde kunde hända …
Han såg både så oändligt sorgsen ut och samtidigt såg hon en glimt av glädje i hans ögon.
Eva fick genast känslan att vad som än har hänt så ska vi reda ut det. Vi hör ihop.
– Eva, sa han igen och tittade rakt på henne. Jag ska bli pappa, Monika bär på mitt barn.
Eva kände hur hon frös till is. Alla tankar som snurrat under kvällen och natten … Men detta hade hon inte ens föreställt sig. Inget var värre än det här, nu fanns det inget vi, detta var något hon inte kunde kämpa emot.
Hon sjönk kvidande ihop på golvet.
Inget kunde vara värre än det han berättade
Eva satt på utomhus på däck på det stora kryssningsfartyget med ett glas vitt vin framför sig. Fartyget hade precis lämnat kajen i Venedig och skulle ut och kryssa till olika hamnstäder i Medelhavet.
Det var mitten av juli och några dagar innan hon skulle fylla femtio år. Det här var hennes present till sig själv. Inget hade blivit som hon hade tänkt sig med födelsedagsfirandet.
Hon och Magnus hade inget gemensamt längre. De hade lämnat in skilsmässoansökan med omedelbar verkan, Magnus hade flyttat in hos Monika och hennes två barn.
Eva hade sett dem på stan en gång och med ett sting i hjärtat hade hon i smyg sneglat på Monikas begynnande mage. De hade hälsat och hon var glad att hon kunde hålla masken och inte visa hur ledsen hon var.
Det var fruktansvärt och sorgligt alltihop. Och det smärtade henne när hon vände sig om och såg att Magnus log mot Monika och att de såg lyckliga ut.
Hon hade inte känt för något firande alls. Men när sommaren kom och alla på jobbet kom med hurtiga tillrop, att ”det är klart att du måste fira 50-årsdagen” så sa hon plötsligt en dag att hon skulle det, men att hon skulle åka bort.
Som tur var lyckades hon få tag i biljetter till Medelhavskryssningen i sista minuten, det var något återbud. Och nu var hon här.
Värmen omslöt henne, men en uppfriskande vind började blåsa i hennes hår. Hon såg ut över det vackra Venedig, som de lämnade för att ge sig ut på Medelhavet på en veckas kryssning.
– Är det ledigt här?
Hon väcktes ur sina tankar när hon såg upp i ett par blå frågande ögon tillhörande en man med brunt hår. Han stod och höll i en stol vid hennes bord och vid hans sida stod en trumpen tonårsflicka och en pojke i sex-sju-årsåldern.
– Ja, varsågod, sa Eva. Är ni också från Sverige? sa hon förvånat. Hon hade hört många språk omkring sig på fartyget, men faktiskt inte svenska.
– Ja, och jag såg din bok och då chansade jag på att du också pratade svenska.
Eva tittade ner på sin bok som låg på bordet, den senaste av Katarina Wennstam.
– Aha … smart, sa Eva. Ja, varsågoda och slå er ner, här finns plats.
Mannen presenterade sig som Erik och hans barn hette Sanna och Gustav. De började prata om resan och varifrån de kom. Eva ställde frågor till barnen och Gustav svarade glatt och så småningom började även Sanna tina upp och berätta om sig och sina katter.
Klockan gick och snart var det dags att byta om till middagen. De sa hejdå till varandra och sa att de säkert skulle ses i vimlet på båten under veckan.
Skulle hon sitta ensam vid middagsbordet?
Eva gick till restaurangen på sjunde däck, där det var en plats reserverad för henne under hela veckan. En kypare tog emot och visade henne till ett bord för fyra. Hon var ensam på plats, ingen vid hennes bord hade kommit ännu.
Sorlet i matsalen steg allt eftersom folk strömmade till och mitt bland alla människor kände Eva sig så fruktansvärt ensam. Hon funderade på om den här resan var en så bra idé egentligen, hon hade aldrig rest ensam på semester förut.
Då hörde hon en välbekant röst:
– Hej Eva! Vad kul! Vi ska sitta vid ditt bord.
Det var lille Gustavs röst och Sanna och Erik stod bredvid, de såg bägge förvånade ut. Kyparen visade dem att det var även deras bord under veckan.
– Blir det här bra Eva, att du ska sitta med oss? Var sitter ditt resesällskap? sa Erik.
– Jag reser ensam, sa Eva. Det kommer att bli kul med så trevligt sällskap vid bordet.
Det blev verkligen en underbar vecka. De hade lätt att prata med varandra. Eva iakttog Erik och han hade ett sådant bra sätt med sina barn. De kunde skämta med varandra, men även prata om allvarliga saker tillsammans – och barnen kom med så kloka synpunkter att Eva nästan blev rörd.
De fyra hade inte sällskap bara vid kvällens middag. På dagarna följdes de åt vid badet i poolen ombord på båten, liksom på guidade utflykter när de var iland i några hamnstäder.
En kväll när barnen hade lagt sig satt Eva och Erik tillsammans i en bar utanför hans hytt och tog en drink. Eva dristade sig att fråga:
– Barnens mamma … är du skild eller?
– Nej, Anna gick bort i bröstcancer när Gustav bara var ett år.
– Å, förlåt, sa Eva, jag visste inte …
– Nej, hur skulle du. Det gör inget, det går bra att prata om det. Även inför barnen. Gustav kommer nästan inte ihåg någonting, han var ju så liten. Men Sanna har minnen … och jag … Det var fruktansvärt svårt, men någonstans måste man bestämma sig för att välja att leva vidare. Speciellt när man har barn och allt praktiskt att ta hand om. Dagarna för en framåt och sorgen övergår till saknad och tacksamhet för minnen och fina stunder.
– Och du? tillade han.
– Jag är skild. Det som jag aldrig trodde skulle kunna hända oss, det hände …
Det kändes konstigt att säga det om sig själv och faktiskt så kände hon inte den vanliga smärtan i bröstet när hon tänkte på Magnus. Bara tomhet.
Hon kände plötsligt en lust att anförtro Erik hela historien och till på köpet berättade hon om sin önskan att få barn, men som inte hade kunnat uppfyllas.
– Det är väl inte för sent än, sa Erik med en menande blinkning.
– Å jo, i morgon fyller jag 50. Men, oj, det hade jag inte tänkt berätta för någon.
– Fyller du 50? Det hade man verkligen inte kunnat tro, sa Erik förvånat. Då är vi nästan jämngamla, jag är 48.
De fortsatte att prata och sedan gick Erik i väg en stund. När han kom tillbaka såg han lite finurlig ut, tyckte hon.
– Nej, nu måste jag gå och lägga mig, sa Eva. Klockan är tolv och vi ska ju på guidad tur i Istanbul i morgon bitti.
När Erik kom tillbaka såg han finurlig ut
Plötsligt släcktes det ner i lokalen och hon såg bara ett ljusskimmer. Sedan kom alla kypare på rad och den som gick först hade en vacker bakelse på fat med ett sprakande bloss på. De sjöng ”Happy birthday to you” och människor i baren reste sig glatt när de förstod vad som var på gång.
Erik ledde alla att hurra för Eva, som blev både rejält överraskad och rörd av den spontanta uppvaktningen. Hon log och vinkade lite för att tacka alla.
– Tack Erik, det var väldigt gulligt av dig, sa Eva, när hon smakade på bakelsen.
– Det är du värd, du är en fin människa som förtjänar att fira din födelsedag med vänner som tycker om dig, sa han.
Deras ögon möttes och Eva fylldes med en överraskande varm känsla i magen.
Nästa dag åkte de till Istanbul där de besökte Blå moskén och Hagia Sofia och avslutade med att shoppa på Grand Bazar. Det var en härlig blandning av varor och barnen var förtjusta och tittade på allt med stora ögon. En försäljare vände sig till Eva och sa:
– Du måste köpa varsin flöjt till dina barn!
Eva började säga:
– Det är inte mina … men Erik avbröt henne och sa:
– Det är klart att våra barn ska få flöjter!
Han tittade rakt in i hennes ögon med en humoristisk glimt och hon kände hur det ilade till i henne.
Det blev en underbar dag, hennes 50-årsdag, och på kvällens middag skålade Erik och barnen för henne och gav henne ett paket med en vacker skål i keramik. Den hade hon beundrat när de gick på marknaden och de hade lyckats inhandla den utan att hon hade märkt något.
Det var resans sista kväll och Sanna sa:
– När vi kommer hem skulle jag vilja hälsa på dig och titta på var du har ställt skålen nånstans.
– Ja, det ska vi göra, sa Erik. Om vi får det förstås? sa han och tittade in i Evas ögon och nu såg han allvarlig ut.
– Ja, vi är ju nästan som en familj nu, som farbrorn på marknaden trodde, sa Gustav glatt.
– Ja, ni är så välkomna så, sa Eva.
Hon kände sig underbart glad och egendomligt förväntansfull inför framtiden.
