Att jobba deltid hemifrån passade Marie perfekt. Men nu hade chefen kommit med ett nytt erbjudande. Hon hade egentligen ingen anledning att tacka nej. Men vem skulle ta hand om Tufsan?
Marie var i valet och kvalet. Hon hade erbjudits ett heltidsjobb där hon måste vara på plats på kontoret alla dagar i veckan. Det nya jobbet skulle ge mer i lön eftersom hon just nu bara arbetade sex timmar per dag. Men med den nuvarande tjänsten kunde hon å andra sidan jobba hemifrån fyra av veckans dagar, och det hade hon alltid gillat.
I alla fall tills hennes dotter, svärson och de två barnbarnen flyttade till Italien för att stanna i två år. Nu kändes de kortare arbetsdagarna i hemmet aningen ensamma. Nu kom ju inte barnbarnen längre förbi på väg från skolan. Och Marie saknade de mysiga avbrotten.
Samtidigt klarade hon sig ekonomiskt på sina 30 timmar, och livet var onekligen enkelt. Bara en gång i veckan behövde hon välja kläder med omsorg och berätta för en slokörad liten hund att hon fick vara ensam under dagen. Det var i och för sig inget problem. Den sex år gamla yorkshireterriern Tufsan klarade sig utmärkt själv när det bara handlade om en dag, och själv kunde Marie tycka att det var trevligt att vara lite välklädd ibland.
Hon hade två veckor på sig innan hennes chef ville ha besked, och det kändes hur som helst skönt med lite betänketid.
Marie blev avbruten i sina tankar när Tufsan buffade på henne för att få komma ut.
− Nå, vad säger du om att vara ensam fem dagar i veckan? småpratade hon med hunden medan hon släppte ut henne i trädgården.
Tufsan tittade förebrående på henne, nästan som om hon förstod.
Marie kunde inte låta bli att le.
− Såklart har du ingen aning om vad jag pratar om. Gå ut och nosa lite medan jag klär på mig. Sedan tar vi vår vanliga tur.
Tufsan skällde glatt, nu kände hon igen sin matte igen.
Jag går gärna ut med henne på promenad
När Marie och Tufsan lämnade huset tillsammans en halvtimme senare mötte de den unga kvinna som föregående månad flyttat in med sin familj i huset mitt emot. Marie hade pratat med henne några gånger och visste att hon hette Louise och att hennes åttaåriga dotter hette Malin.
De hälsade på varandra, och när Malin i samma ögonblick kom ut med sin skolväska på ryggen, sprack flickan upp i ett stort leende.
− Bits din hund? Eller kan jag klappa den?
− Tufsan bits inte, och du får gärna klappa henne, svarade Marie.
Malins leende blev om möjligt ännu bredare. Hon böjde sig ner över hunden, som ivrigt viftade på svansen.
− Åh, vad hon är söt. Jag går gärna ut med henne på promenad när du har mycket att göra.
− Det låter jättebra, sa Marie.
− Nu får du inte besvära Marie, Malin, sa Louise med urskuldande min.
− Det gör hon inte heller, svarade Marie, medan hon fick en idé.
Kanske skulle hon kunna anlita Malin för att gå ut med Tufsan om hon sa ja till den nya tjänsten? Hon skulle precis föreslå det när skolbussen dök upp runt hörnet. Malin gav Tufsan en sista klapp innan hon skyndade ombord.
Marie och Louise blev stående och såg efter bussen.
− Vilket fint väder det är i dag, sa Louise och såg nyfiket på Marie. Jag har lagt märke till att du ger dig iväg en gång i veckan, precis innan jag själv kör till jobbet. Börjar du sent de andra dagarna?
Marie berättade om sin arbetssituation och om erbjudandet hon hade fått.
− Jag önskar att jag också kunde jobba hemifrån, suckade Louise, men det kommer nog aldrig på fråga där jag arbetar.
− Jo, jag tycker också att jag har det bra. Ändå funderar jag på att hoppa på det här jobberbjudandet.
Louise tittade på klockan.
− Jag måste skynda mig nu. Men vi kanske kan ta en kopp kaffe någon dag?
− Det skulle vara trevligt, log Marie, innan hon sa hejdå till sina unga granne.
Han är dessvärre död sedan många år
Redan två dagar senare kom Malin och knackade på. Hennes mamma hade skickat dit henne för att fråga om Marie hade lust att titta över.
− Och du får gärna ta med dig Tufsan, tillade flickan.
Under de följande timmarna pratade Marie och Louise på som om de känt varandra länge. Malins pappa arbetade på en oljeplattform i Nordsjön, så han var borta två veckor i taget. Malin trivdes bra i sin nya skola, liksom Louise på sin nya arbetsplats.
Även Marie berättade om sina familjeförhållanden och att det kändes lite tomt just nu. Hon saknade sina barnbarn.
− Då kan du få låna mig ibland. Jag kan ju komma och hälsa på efter fritids, utbrast Malin.
− Det låter som en riktigt bra idé, log Marie och tystade Louises förlägna protest.
− Jag har ju en morfar. Och en farmor och farfar, men de bor långt härifrån, tillade Malin.
En vecka senare blev Malin sjuk. Hon var allmänt hängig och hade öroninflammation. Louise måste vara hemma från jobbet och Marie förstod på henne att hon var stressad över situationen. Malins pappa skulle inte komma hem förrän fyra dagar senare. Och hon var heller inte säker på att Malin skulle vara i form för skolan nästa dag.
− Om det är okej för Malin så kan jag sitta hemma hos er och vara med henne, sa Marie.
Louise tog tacksamt emot hjälpen. Malin misstyckte inte, tvärtom. Tufsan fick gärna vara hos dem, men de enades ändå om att det var lättare om Malin kom över till Marie.
Det är inget fel på att ha livlig fantasi
Den första dagen sov flickan mestadels, men nästa dag var hon mycket bättre. Hon tittade på de fotografier som Marie hade stående på en hylla och var mycket nyfiken, ville veta vilka alla var.
− Är det din man, han som står bredvid en häst?
Marie nickade, varpå Malin frågade om han också rest till Italien.
− Nej, han är dessvärre död sedan många år, svarade Marie.
− Åh, vad sorligt. Är du väldigt ledsen för det? undrade Malin.
− Det har jag varit. Men nu har jag vant mig vid det. Det är ju så länge sedan.
− Min mormor är också död. Jag kommer inte ens ihåg henne. Usch, det där med att dö är läskigt.
− Jo, men du har många, många år kvar att leva, sa Marie och log.
Malin nickade eftertänksamt. Så strök hon Tufsan över ryggen och berättade att hon minsann hade en ask med hemligheter där hemma.
− Jag har många saker i den. Några snigelhus och två små jättefina, stenar. Och så en ring, som har varit min mormors. Har du någon ask med minnessaker?
− Jo, faktiskt, men det är saker man inte kan se, sa Marie och log.
− Får jag kolla på den ändå?
− Jadå, det får du gärna.
Marie gick in i sovrummet och hämtade asken som hennes vigselring legat i en gång. Ett minne fladdrade förbi − synen av en mycket ung Greger som gick ner på knä framför henne, medan han fumlade i fickan efter den lilla, runda, blå asken. Så lycklig hon hade blivit.
− Oj, så liten den är, sa Malin när hon försiktigt tog i asken. Får jag öppna den?
Marie nickade och den åttaåriga flickan lyfte försiktigt på locket, tittade i asken och stängde den sedan igen.
− Vad är det jag inte kan se?
− Jag har sparat ljus från några av himlens stjärnor. Och så ett par månstrålar.
Malin såg allvarligt på henne.
− Jag tyckte nog att jag kunde se det i alla fall.
Så log hon.
− Mamma säger alltid att jag har livlig fantasi, men det har ju du också i så fall.
− Det är inget fel på att ha livlig fantasi. Det är bara fint att kunna drömma lite.
− Har du gömt drömmar i asken också?
− Jadå.
− Går de i uppfyllelse?
− Ibland. En gång drömde jag om att få en hund, sedan sa jag till mig själv att det ju var en dröm jag kunde uppfylla själv. Och så köpte jag Tufsan.
− Jag ska också stoppa ner drömmar i min ask, sa Malin bestämt.
Jag kom ju för att hämta dig
Nästa dag var Malin mycket bättre. Men hon fick ändå stanna hemma från skolan en dag till, för säkerhets skull.
− Vad soligt det är ute, suckade hon. Det hade varit så kul om vi kunnat göra en utflykt till skogen. Det gör vi ibland när min pappa är hemma. Då tar vi med matsäck och det är så himla mysigt.
− Men då kan vi väl göra en utflykt, föreslog Marie.
− Det går inte, mamma sa att jag skulle ta det lugnt och stanna inne i dag.
− Jo, visst går det. Vi kan ha en utflykt under köksbordet.
− Under köksbordet? utbrast Malin och rynkade pannan, innan hon sprack upp i ett leende. Kul, men hur då, menar du?
− Vi låtsas att vi kryper in i en grotta.
− Åh ja! En grotta i skogen!
Snart hade de både byggt en grotta av filtar och kuddar, och gjort en matsäck. Sedan kröp de in under bordet med mat, ficklampa, hund och sagobok.
− Så himla mysigt, sa Malin med munnen full av macka.
− Ja, och vi slipper myror, sa Marie med ett leende.
Så la de sig på mage båda två och Malin fick välja en saga. Det blev Mästerkatten i stövlar.
Men hur blir det med äventyret då?
Plötsligt ringde det på dörren. Marie krånglade sig ut ur grottan och lovade Malin att snart vara tillbaka.
En äldre man stod på trappan utanför. Han hade ett solbränt, lätt väderbitet ansikte, tjockt, grått hår, väldigt blå ögon − och så log han lite osäkert.
− Jag heter Janne. Jag är Malins morfar, jag …
− Hej morfar! Vad gör du här? avbröt Malin.
− Din mamma berättade att du var sjuk, och eftersom jag lite oväntat kunde ta ut en fridag så tänkte jag att jag kunde komma och avlasta er granne.
− Kom med in och se vår grotta, sa Malin och tog ivrigt sin morfar i handen.
− Jag kom ju för att hämta dig, protesterade Janne. Jag har pratat med din mamma och hon lovade att hon skulle ringa till Marie.
Han såg urskuldande på Marie.
− Kom in du, sa Marie och förklarade att telefonen var urladdad.
− Kan du skicka ett sms till Louise och förklara läget? Hon sitter väl och är helt nervös över att jag inte svarar, fortsatte Marie.
− Ja, kom nu morfar. Marie säger ju att du ska komma in.
− Jaha, jamen, då …
Janne log snett. Hans blick gled upp mot Maries hår, och hon strök förvirrat bort en test. Hon såg visst något rufsig ut, men vadå, hon hade ju varit på skogsutflykt.
− Malin och jag har precis ätit lunch, men det blev visst lite över. Vill du ha en macka och en kopp kaffe?
− Det här är Tufsan, sa Malin och presenterade den lilla hunden, som glatt skällande välkomnade den oväntade gästen.
− Vi gjorde en utflykt till en grotta under köksbordet, fortsatte Malin.
− Ja, här är ju lite stökigt, ursäktade sig Marie, men det finns plats vid soffbordet.
Janne log och satte sig.
− Det må jag säga. Utflykt till en grotta under köksbordet. Jag är rädd för att jag inte kan leva upp till sådan barnpassning.
− Det behöver du inte heller. Malin kan mycket väl vara här när hon är sjuk. Jag jobbar mestadels hemifrån.
− Vet du vad, morfar, sa Malin med ett fniss. Marie har en ask med hemligheter precis som jag. Marie gömmer månstrålar och stjärnljus i sin. Man kan bara se det om man har fantasi, och det har jag, så jag kunde. Jag kunde se nästan allt.
− Det må jag säga, sa Janne och tittade med förnyat intresse på Marie, som återigen försökte släta till håret med handen.
− Nu sätter jag på kaffe, sa hon och reste sig för att gå ut i köket.
− Men hur blir det med äventyret då? Vi är ju inte klara, boken ligger fortfarande i grottan och … sa Malin besviket.
− Jag kanske kan läsa färdigt i stället, jag vill gärna prova om jag kan komma in i grottan, föreslog Janne.
Det tyckte Malin var en bra idé, och Marie gick något omtumlad ut i köket och satte på kaffekokaren.
Ännu var dagen ung, och den hade redan rymt en del oväntade inslag. Så är det när man kan jobba hemifrån och lägga upp arbetet mer fritt, tänkte hon. Kanske skulle hon trots allt behålla sitt nuvarande jobb? Hennes dotter, svärson och barnbarn skulle ju också komma hem igen så småningom.
Hon slängde en blick på sig själv i spegeln som hängde över köksbordet. Hon var röd om kinderna och hennes hår liknade mest en stor risbuske. Hon hann få lite styr på frisyren innan hon gick in i vardagsrummet med koppar och kaffekanna. Hon kunde höra hur Janne läste slutet på berättelsen om mästerkatten inne i grottan.
Vad tänker du på?
En stund senare satt hon och Janne mitt emot varandra vid soffbordet. Det kunde ha blivit en lätt ansträngd situation, men något i Jannes vänliga ansikte fick Marie att slappna av. Han berättade att han pratat med Louise, och att hon hade föreslagit att Marie skulle komma hem till dem på middag samma kväll. Middagen hade Janne lovat att laga, så något besvär för Louise skulle det heller inte bli. Därmed fanns det ingen anledning att tacka nej.
− Det gläder mig. Någon som har stjärnor och månstrålar i en ask vill jag gärna lära känna lite bättre, sa Janne.
Marie kände hur värmen spred sig i kroppen när hon mötte Jannes blick. Det var mycket länge sedan någon man sagt till henne att han ville lära känna henne bättre. Sedan hon blev änka hade det bara skett en enda gång, och den gången hade intresset inte varit besvarat från hennes sida. Men nu …
Värmen spred sig till hennes kinder, och hon kunde inte låta bli att tänka på att hon aldrig fått ett så här nära förhållande till grannens flicka om hon inte haft en tjänst där hon kunde jobba hemifrån. Förmodligen hade hon inte träffat Janne heller. Även om hon inte ville gå händelserna i förväg, så tänkte hon i alla fall glädja sig åt kvällens middag.
Så det var nog hög tid för henne att ge sin chef ett besked, tänkte hon. Hon skulle tacka nej till den nya jobbmöjligheten. Hon tyckte om livet som det var, och kanske skulle Malin behöva henne igen.
− Vad tänker du på? sa Malin och avbröt hennes tankar.
− Att jag har ett jobb som är alla tiders, och som jag inte vill byta ut, svarade Marie.
− Då kan jag alltså besöka dig riktigt ofta, tjoho! Jag, min mamma och min morfar. Och min pappa, när han är hemma.
