Novell: Hon tvingar sig själv att gå på julfesten – ett beslut hon inte ska ångra

Tänk inte på det för mycket, säger Esther för sig själv när hon står framför badrumsspegeln och gör sig i ordning för kvällen.

Hon ältar det ändå. Att hon börjar bli gammal, att han kastat bort henne efter alla år. Att livet sedan blev till den här ensamheten och inte till det vi som hon längtat efter.

Det är nu hon vill ringa honom, precis som förr. Då hade de pratat och allt hade blivit bra. Kanske ska hon göra det, att höra hans röst kan räcka för att hon ska känna sig bättre.

Hon sjunker ner på badrumsgolvet, stirrar på hans nummer på mobilen, men trycker bort det. Hon blir allt bättre på att låta bli. Det är ett helt år sedan han lämnade henne nu. Hon tänker att hon vill ringa och säga att hon tyvärr är sjuk och inte kan komma på glöggminglet, men hon samlar sig och fortsätter att göra sig i ordning.

Olle försöker stryka skjortan så där perfekt som hon alltid gjorde, men ger upp, stryker bara de delar som syns under kavajen.

Nu återstår bara att raka bort den grånande skäggstubben. Han skär sig och blodet rinner ner på den vita kragen. Varför hade han inte väntat med att ta på skjortan?

Hennes mjuka röst når honom från minnet … ”Älskling, det är så du är, älskar dig, det vet du va?” Sedan skulle hon ha tagit fram en handduk, blött den med kallt vatten och lite tvål och allt hade varit borta. Han gör likadant men lite syns det ändå, blodet.

Han tar med sig den inslagna Aladdinasken som han köpt, den får duga. Fredrik och han är arbetskamrater och Fredrik ska ta över efter honom när han om några år går i pension. Han antar att det är anledningen till att han är bjuden.

Ute faller kallt decemberregn, till kvällen blir det halt om temperaturen sjunker.

Malin snurrar upp det långa håret och sticker pinnen av trä igenom det, går iväg för att ta en snabb dusch, sedan är det dags att brygga kaffet och värma glöggen.

Hennes nakna silhuett rör sig genom rummet, det dunkla eftermiddagsljuset förvandlar henne till en mjuk skugga som flyter fram. Fredrik tycker om att se henne så, sårbar och nära, men ändå ogreppbar.

Mobilen visar på 15.00, om en timme är alla här. Han vänder sig mot hennes sida i sängen, lägger sig på magen och känner doften av henne i lakanen. Nu ska han bara räkna till hundra, sedan gå upp och göra det sista innan gästerna kommer.

Esther kläcker ur sig:

– Malin, så otroligt fint allting är, jag har aldrig varit på en så makalös glöggträff!

Sanningen är att Esther inte varit på särskilt många i sitt liv.

De tända ljusen, hyacintdoften, den tända brasan, barn som lekande jagar varandra och vuxna med glögg, lussebullar och pepparkakor – allt är som ur en modern version av Fanny och Alexander.

Hon är glad att hon valde tulpaner i stället för en julgrupp.

– Åh, så fina blommor, tack, jag är så glad att du är här, säger Malin och kramar om henne.

Hon visar vilken glögg som är alkoholfri, för visst kör hon bil hit? Jo, hon kör, säger att det var lite knepigt att hitta men med gps kommer man ju alltid fram. Malin verkar inte höra, upptagen med att sätta tulpanerna i vatten och se till att allt finns för gästerna på det stora köksbordet.

– Esther, vi får prata mer sedan, säger hon och försvinner för att öppna åt nya gäster.

Esther ser sig om, känner sig liten och bortkommen bland alla okända ansikten. Malin är ny på jobbet så hon vet inte mycket om henne. Hon ser inga av sina kollegor – kanske har de redan varit här eller kommer senare, tänker hon när hon kryssar fram mellan gästerna som artigt leende flyttar sig. Hon ler tillbaka och rör sig målmedvetet mot ett av fönstren i det stora vardagsrummet. Hjärtat slår fort, hon andas kort, svetten bryter ut på pannan.

Esther ställer glögg och tilltugg på fönsterbrädan, försöker andas lugnt, intalar sig att det inte är farligt att vara här. Hon tar en tugga av den perfekt gräddade lussebullen, har svårt att svälja, sköljer ner med lite glögg och smusslar diskret ner resten av bullen i handväskan. En kvinna kastar en blick åt hennes håll, Esther ler och kvinnan tittar bort.

Hur länge har hon varit här nu? När kan hon artigt gå härifrån? Hon beslutar att hon måste vara här minst en timme, allt annat är oartigt.

Fredrik drar Malin avsides, kysser hennes hals och håller henne tätt intill sig. Hon lägger händerna om hans hals, ger honom en hastig kyss innan hon slingrar sig ur hans grepp, ler och försvinner ut bland gästerna igen.

Han känner sig lycklig, hon gör honom lycklig.

Bland gästerna ser han Olle och är glad att han kommit. Fredrik vet att Olle inte gärna umgås med kollegor utanför jobbet, men han ser ut att trivas så Fredrik väntar med att hälsa. Det är många vänner här som han inte sett på länge och som han gärna vill hinna prata med.

Till sin egen förvåning känner sig Olle bekväm med att mingla. Kanske är det för att han inte känner dem och ingen förväntar sig något av honom. Hans egna vänner, även om de inte säger det rakt ut, har tröttnat på att han inte blivit sitt vanliga glada jag igen efter det att hans hustru dog. Det är fem år sedan nu, men det går inte en dag utan att han tänker på henne.

Här kan han vara friare, komma undan minnen, ingen som är här kände henne.

Han hamnar i samtal med en vacker ung kvinna i trettioårsåldern, hon strålar och berättar engagerat om en film hon just sett. Har han sett den? frågar hon. Han svarar nej och hon säger att det måste han göra. Hennes entusiasm påminner lite om hans hustrus. Hon var inte ung när hon dog, men hon hade den glöd som hör ungdomen till.

Hade han varit ung hade han velat lära känna denna kvinna. Det är känslan av liv hon utstrålar som fångar honom.

– Så det är här du är, älskling, jag trodde du rymt.

Mannen som kommit fram till dem lägger armen runt henne, kysser henne på kinden och hälsar artigt på Olle. Ta väl hand om henne, har han lust att säga när de går.

Den lilla stunden med den unga kvinnan hade fått honom att känna igen sig själv från förr. Nu är den känslan borta. Julmusiken som spelas, någon sorts potpurri av gammalt och nytt, gör honom sorgsen. När han hälsat på Fredrik så ska han gå. Då ser han honom och går med bestämda steg mot sin värd.

Esther har lämnat den trygga platsen vid fönstret och lyckats ta sig nästan ända ut till hallen då hon fastnar framför en man. Han försöker släppa förbi henne, men hon rör sig hela tiden åt samma håll som han. Till slut står han still. Hon ger honom ett leende, fortsätter ut i hallen, tar på sig ytterkläderna och skyndar ut ur huset.

Ute är det glashalt och hon beslutar snabbt att låta bilen stå. Snön yr hårt och för ett ögonblick vill hon gå tillbaka in i värmen och ringa efter en taxi. Men att kämpa i blåsten och snön blir en uppgift som hon ska bemästra, något att berätta om på jobbet efter helgen. Sedan, när hon kommer hem, ska hon krypa upp i soffan, sitta under en filt med en kopp te och se en film.

Olle hade pratat kort med Fredrik, tackat för den trevliga kvällen och är nu på väg hem i den isande blåsten och snön. Han känner sig ensam. Allt det trevliga under kvällen var som en spegel av hans liv förr, då när det var han och hon.

Han hade sett hur Fredrik, när han trodde att ingen såg, rört vid sin hustru som en förälskad man gör, sett hur hon lyckligt tittat upp på honom och smekt hans hand snabbt varje gång hon gått förbi honom. Det var detta han saknade. Den underbara känslan av trygghet och äventyr, den som är ett lyckligt äktenskap.

Han förbannar vädret, längtar hem. Framför honom i snön går en kvinna. Hon har blicken i marken, nedböjt huvud och en hand över kapuschongen för att hålla den på plats i den hårda blåsten. Han ser att hon kämpar.

Just som han ska passera henne halkar hon, men han reagerar snabbt och fångar henne innan hon ramlar. Kvinnan Olle nu håller i sina armar är samma kvinna som han försökt passera på festen. Hon ler tacksamt mot honom, hennes ögon lyser på något vis, trots mörkret.

– De där isfläckarna under nysnön är förrädiska, säger han.

– Jo, tack för att du var så snabb på att fånga mig.

De står kvar där en stund, närmre varandra än man står med någon man inte känner.

– Visst var det du där på glöggminglet?

– Ja, vi verkar hamna i det här läget hela tiden, säger hon och skrattar.

Hennes skratt gör honom varm. Hon är i hans egen ålder, men ger honom samma känsla som den unga kvinnan nyss, och han ler mot henne.

De gör sällskap till busshållplatsen, hon ska åka åt andra hållet. Hon säger att det var trevligt att mötas och tackar honom igen för att han räddat henne från fallet. De tar adjö och säger att kanske kommer de att ses på glöggen nästa år.

Men så gör han något han trodde att han aldrig skulle kunna. När hon är på väg att korsa gatan flyger det plötsligt ur honom:

– Vill du gå på bio i morgon? Jag vet en film som jag tror att du skulle tycka om.

Hon tänker att han är en intressant man som tror att han redan nu vet vad hon skulle tycka om.

– Gärna, var ses vi?

Han inser att han inte vet vilken biograf filmen går på.

– Du vet franska kaféet vid torget? Kan vi ses där klockan fem?

Hon vänder sig om, ler och nickar.

I fönstren i lägenheten där man nyss haft glöggfest lyser adventsstjärnor tryggt.

Malin och Fredrik ligger nära varandra i den stora sängen. Innan de somnar pratar de om kvällen, fäster dagen i varandras minnen, så som människor som älskar gör.

Esther somnar så småningom framför soffan till en dålig film. I hennes mobil kommer det senare under natten ett sms, ett hon väntat på länge, men som hon kommer att lämna obesvarat.

Olle sover för första gången på många år en hel natt utan att vakna.

Snön faller nu stilla och när morgonen gryr ligger vintern vit över staden.