Novell: Hon ville lämna – men kunde inte motstå frestelsen
Gunilla hatade parmiddagar. Hon hatade dem från tårna och upp över sitt korta, permanentade hår. Hon avskydde dem därför att varenda gång drog vännerna dit en främmande karl med konstiga tics eller dålig andedräkt eller någon som fortfarande sörjde frun som lämnat honom och placerade karlen bredvid henne med en menande blinkning.
– Vi tänkte att ni skulle ha en del att prata om.
Visst, det var antagligen i all välmening, men det hade ju varit trevligt om de lyckades pricka rätt någon gång. Var hittade de alla de där galningarna som de ansåg vara perfekta för Gunilla? Satt de på en parkbänk och ryckte första bästa karl som gick och pratade för sig själv medan han sparkade på duvorna?
Oavsett karl brukade Gunilla se till att kvällen alltid avslutades på samma sätt: Hon drog på sig kappan i hallen, sa ”Vad var det jag sa?” till sina vänner och gick mätt och ensam hem.
Den här lördagskvällen var inget undantag.
Gunilla klev in i hallen och kvällens värd hjälpte henne av med kappan. Den här middagen var hemma hos Kent och Aina. Ljuvliga dofter spred sig från köket. Det var aldrig fel att bli bjuden på middag, men det för kvällen utvalda sällskapet kunde hon förmodligen vara utan.
– Vi har en karl här som Aina är övertygad om att du kommer att tycka om.
Kent blinkade mot henne och hängde upp kappan.
– Hon träffade honom i kön på Coop.
– Säker på att det inte var på en parkbänk eller ett mentalsjukhus? muttrade Gunilla.
– Han verkar trevlig.
– Jo, det brukar låta så.
Gunilla ruskade på huvudet och gick ut i matsalen där de andra hade samlats. Hon fick ett glas vin i handen och en välmenande knuff i riktning mot sin utvalde bordsherre.
– Hej, jag heter Agaton.
Gunilla synade den korte mannen med rund mage misstänksamt, men sträckte ändå fram handen. Hon var en väluppfostrad dam.
– Gunilla. Så du handlar på Coop?
– Bara kattmat. De vill ha en speciell sorts blötmat som bara säljs på Coop.
Gunilla slog dövörat till och lämnade Agaton för att muttra åt Aina.
Självklart hamnade Gunilla bredvid Agaton. Och självklart var det längst ut på kanten av Kents och Ainas enorma matsalsbord, så de egentligen bara hade varandra att prata med. Det var bara det att Agaton aldrig slutade att prata om sina fördömda katter. Det hjälpte inte att Gunilla försökte flika in med författare hon tyckte om eller fråga honom vad för slags filmer han gillade, han fortsatte envist att gå på om Missa och Tassa och allt vad de hette.
Gunilla gnisslade tänder och fyllde på vinglaset i stället. Och så var olyckan framme. I ivern att fylla på vinglaset och undkomma Agatons malande om de där katterna råkade hon knuffa till Rolands arm, och Roland som i sin tur var på väg att lassa på en omgång till av Ainas utsökta potatisgratäng råkade i stället stöta den stora sleven i en av de höga ljusstakarna som stod på bordet.
Ljuset ramlade ner på den fina vita linneduken som var ett arvegods och inom alltför få sekunder spred sig elden via linnedukar och små prydnadsänglar i filt tills hela bordet tycktes stå i lågor. Middagsgästerna flög upp från stolarna medan de skrek i falsett.
– Ring brandkåren!
– Var är brandsläckaren?
– Häll på vatten!
– Nej, ta en filt från soffan!
Den som reagerade först var Agaton. Han tog helt enkelt den delen av bordsduken som fortfarande inte brann och la den över elden. Därefter krängde han av sig kavajen för att ytterligare kväva elden. Bredvid stod Gunilla och tittade på, och hon kunde inte låta bli att se på Agaton i ett slags guldskimrande ljus. Katterna till trots.
Medan samtliga försökte se vad av maten och porslinet som kunde räddas drog sig Gunilla diskret närmare Agaton.
– Bra räddat.
Agaton ryckte blygsamt på axlarna.
– Jag tycker om att ha levande ljus hemma, men katterna välter alltid dem.
Gunilla nickade sammanbitet. Så var katterna där igen. Hans gloria föll och hon suckade.
– Nåja, det var bra gjort i alla fall. Så, vad tycker du mer om att göra? Förutom att ha levande ljus och släcka bränder, menar jag?
Hon kunde gott kosta på sig att vara trevlig mot honom. Speciellt när alla andra var upptagna med att duka om.
– Jag tycker om att laga mat.
Det lät inte så dumt. Gunilla var aldrig den som tackade nej till en god middag.
Agaton nickade ivrigt och log mot henne. Det var ett rart leende.
– Jag har faktiskt börjat på en matlagningskurs.
Hon tittade nyfiket på honom. Han blev bättre och bättre i hennes ögon. Kanske var det på tiden att hon gav alla de här karlarna som vännerna försökte fösa ihop henne med en ärlig chans. Faktum var att en stund stod Gunilla och undrade om hon missat riktiga guldkorn därför att hon vägrat utbyta mer än hälsningsfraser med dem. Ärligt talat lät hon det inte gå längre eftersom det alltid var ett triumferande ögonblick när hon avslutade varje middag med att säga ”Vad var det jag sa?”.
– Det är en ganska ovanlig matlagningskurs, fortsatte Agaton.
– Jaså, varför då?
– Man får lära sig att laga hälsosam mat till sina katter
Vad var det jag sa?
När middagen avslutades för gott tackade Gunilla för sig och tog emot sin kappa av Kent. Hon log mot vännerna, som faktiskt såg en aning besvikna ut för att Gunilla återigen låtit en karl slinka ur nävarna, och drog på sig kappan.
– Vad var det jag sa?
Mätt och nöjd med sig själv och ändå rätt nöjd med kvällen gick hon ut i den mörka kvällen.
Agaton stod vid grinden och Gunilla saktade in stegen och tittade förvånat på honom.
– Jo, jag tänkte att jag kanske kunde få bjuda dig på mat någon gång. Kanske en kväll nästa vecka?
Han såg nervös ut och hon tvekade.
– Jag måste upplysa dig redan nu om att jag inte är någon kattmänniska.
– Det är ju synd förstås, men de behöver inte vara med på middagen. De kan få äta innan.
Gunilla försökte se om han skojade, men Agaton verkade fullt allvarlig. Nåja, hon var inte den som tackade nej till en middag och han verkade faktiskt trevlig. Trots katterna. Hon kunde ju ge det ett försök och sedan säga ”vad var det jag sa”. Det var alltid trevligt.
Fast Gunilla hann inte ens fundera klart förrän Agaton förekom henne.
– Du kommer inte att kunna motstå mina katter.
Han log ett brett leende och sträckte ut en chevaleresk arm. Gunilla tog hans arm och skrattade högt.
– Det kommer inte att bli några som helst problem. Jag har alltid avskytt katter.
Agaton klappade hennes hand.
– Vi får väl se vem av oss som får säga ”vad var det jag sa”.
Hur många katter har du?
Agaton bodde i ett litet, gult hus med snickarglädje och en stor veranda. Han hade en enorm trädgård, och Gunilla räknade rysande till minst tio katter innan hon nådde fram till ytterdörren och ringde på.
Den här kvällen skulle bli kort. Hon skulle äta middag och därefter var det hon som skulle få säga ”vad var det jag sa”.
Agaton öppnade dörren iklädd ett rutigt förkläde och kockmössa. Underbara dofter kom emot Gunilla och hon skulle eventuellt kunna glömma katterna hon sett ute i trädgården. Fast just som hon bestämde sig för det kom en liten jamare och strök sig mot hennes ben. Hon flyttade på sig.
– Hur många katter har du?
– Tre.
Agaton böjde sig ner och lyfte upp katten. Den var väldigt liten, förmodligen bara en kattunge och för all del väldigt söt.
– Men alla katter i trädgården då?
– Vi har många katter i kvarteret och de trivs här. Det här är lilla Missan.
Agaton tog ett kliv åt sidan och släppte in Gunilla i hallen. Han släppte ner Missan på golvet och tog hennes kappa. Gunilla såg sig omkring och så sniffade hon i luften. Den ljuvligt goda matlukten hade tagits över av någonting annat. Det stack i näsan.
– Brinner det?
– Då var det dags igen.
Agaton rusade iväg och Gunilla följde efter.
På matsalsbordet hade han dukat fint med linneduk och höga levande ljus. Eller hade. En stor svart katt hoppade ner från bordet. Agaton slet fram en brandsläckare och ett vitt moln kvävde elden.
– Jag lär mig visst aldrig.
Han ställde ifrån sig brandsläckaren och log urskuldande mot henne. Gunilla skulle precis till att svara med att de gott kunde avbryta kvällen där och då, men så hörde hon ett litet, tunt jamande och kände någonting mjukt mot vaderna. Hon tittade ner och fick ögonkontakt med den lilla kattungen.
Nåja, hon kunde stanna trots allt. En god matbit och sedan kunde hon mätt och belåten avsluta kvällen med ett ”vad var det jag sa”.
Agaton dukade om med en hel och ren duk och rena tallrikar. Han ställde fram lasagne, sallad, nybakat bröd och en flaska vin. Gunilla glömde helt bort att vara en fin dam när hon åt, det var alldeles för gott för det.
Till slut la hon ifrån sig besticken och lutade sig bakåt. Tacksam för att det var resår i kjolen. Agaton tömde sitt vinglas.
– Orkar du efterrätt?
Gunilla skakade matt på huvudet.
– Kan vi vänta ett tag med det?
Hon reste på sig och lämnade bordet och Agaton, som börjat samla ihop disken. Hon såg sig omkring i huset. Ryggade åt alla katter, förutom den lilla kattungen som tycktes följa efter henne.
Till slut kunde hon inte motstå frestelsen och lyfte upp den. Missans päls var så mjuk och den luktade gott. Som mjölk och frisk luft. Utan att Gunilla tänkte på det borrade hon in näsan och drog djupa andetag.
– Ingen kan stå emot katter en längre stund. Om man inte är allergisk förstås.
Gunilla ryckte till och släppte generat ner kattungen på golvet. Agaton nickade allvarligt mot henne, så log han ett retsamt leende:
–Vad var det jag sa?
