Novell: Maken lämnar henne för grannen – nu vill hon hämnas

Christoffer stod mitt på köksgolvet med ett glas vin i handen. Han var fortfarande klädd i sin kontorskostym och såg stressad och smått irriterad ut.

– Nu gör vi ingen stor grej av det här, sa han. Men om du tvunget måste veta så är det Susanne.

Britt-Marie stirrade med öppen mun på sin man sedan tjugofem år. Hennes händer var våta och det droppade diskvatten ner på ekparketten, men för en gångs skull tycktes Christoffer inte bry sig om det.

– Menar du ... vår grannfru?!

Christoffer nickade och Britt-Marie stirrade oförstående på honom. Deras trevliga granne Susanne som så sent som i förra veckan hade beundrat Britt-Maries solrosor? Skojade han? Visserligen brukade han aldrig göra det, men han kunde väl ändå inte mena allvar?

Christoffer tömde vinglaset och ställde ifrån sig det på köksbordet utan att bry sig om glasunderlägg och risken för ringar.

– Som sagt, sa han och tog ett djupt andetag. Jag går och packar några väskor och flyttar hem till henne redan ikväll.

När han en timme senare gick ut genom ytterdörren stod Britt-Marie fortfarande kvar vid diskbänken och förstod absolut ingenting. Timmar, eller om det bara var några minuter, senare lämnade hon köket och gick in i vardagsrummet.

Genom fönstret såg hon rakt in i Susannes vardagsrum där Christoffer satt i soffan och drack vin. Christoffer hade armen om Susanneds axlar och de såg förfärande glada ut.

Britt-Marie pressade handflatorna hårt mot fönsterbrädan och andades häftigt. När hände det här? Visste alla om det? Hur länge hade det pågått?

Till slut slet hon sig från fönstret för att ringa sin syster.

– Christoffer har lämnat mig! var allt hon sa.

Marianne var tyst en lång stund. Alldeles för länge.

– Hörde du vad jag sa, Marianne? Christoffer har lämnat mig. Han har flyttat hem till vår frånskilda grannfru. Just nu sitter de i hennes vardagsrum och dricker vin.

Britt-Marie spottade ut orden som blev mer och mer förhatliga. Hon fick lust att rusa över till grannvillan och klösa ögonen ur den förbaskade mansslukerskan.

– Han vill skiljas, Marianne, fnös Britt-Marie och förväntade sig att systern skulle protestera. För inte kunde väl Christoffer göra något sådant?

Men det enda Marianne sa var att hon skulle komma. Britt-Marie tryckte bort samtalet och vände sig mot fönstret igen. Nu kysste Susanne hennes man.

Marianne kom ett par timmar senare med bister min och en resväska på hjul efter sig. Hon gav Britt-Marie en hård kram.

– Jag är ledsen att behöva säga det här, Britt-Marie, men jag har bara väntat på det. Faktiskt ända sedan Christoffer nöp mig i rumpan på ert bröllop.

– Nöp han dig verkligen i rumpan?

– Ja, och flera gånger efter det. Sista gången var nog för tio år sedan. Jag antar att den började hänga för mycket för hans smak.

Britt-Marie stirrade tomt på väggen bakom Marianne. Vad pratade hennes syster om? Hade Christoffer nypt henne – och kanske andra kvinnor – i rumpan?

Marianne skakade på huvudet.

– Jag beklagar att det blev så här, syrran, men ärligt talat är jag inte förvånad.

Britt-Marie gick in i sovrummet och drämde igen dörren med en rejäl smäll.

Kväll efter kväll stod Britt-Marie och stirrade ut genom vardagsrumsfönstret. Hon såg på Christoffer och Susanne, som pratade, skrattade, åt middag och tittade på tv tillsammans. Hon tvingade sig till och med att se när de dansade och kysstes.

– Susanne borde skaffa rullgardin, muttrade Marianne.

Britt-Marie låtsades inte om henne.

– Du borde ge igen, sa Marianne och rotade genom bokhyllan på jakt efter något att läsa.

Britt-Marie kastade ett halvt öga på henne.

– Menar du att jag skulle hämnas?

– Just precis. Bjud in karlar och paradera med dem framför fönstret.

Britt-Marie brydde sig inte om att svara. Det var det dummaste hon hört.

– Det går inte att komma ifrån, muttrade Marianne och drog ut Dostojevskijs Idioten ur bokhyllan, men hämnden är faktiskt rätt ljuv.

Systerns ord flöt längre och längre in i Britt-Maries medvetande. Hämnden är ljuv.

Om Christoffer såg henne med en annan man skulle han kanske bli så svartsjuk att han lämnade Susanne på studs och kom tillbaka? För det var väl ändå klart att han skulle komma tillbaka? Den här grejen med grannfrun måste väl ändå vara något högst tillfälligt och förvirrat? Ett utslag av hans medelålderskris. Fast ärligt talat hade Britt-Marie trott att Christoffers medelålderskris inträffat förra året när han börjat hänga på gymmet.

Efter några dagars grubblande och stirrande in i Susannes vardagsrum bestämde sig Britt-Marie för att gå med på Mariannes förslag, även om hon var tveksam.

– Tror du att jag behöver betala dem?

Marianne tittade förvånat på henne.

–Vilka då?

– Karlarna som jag ska paradera med framför fönstret. Tror du att jag måste betala dem?

Marianne frustade till.

– Men kära du, det handlar om att träffa trevliga karlar och dansa lite med dem framför vardagsrumsfönstret för att reta Christoffer. Inget mer. Bara så att Christoffer tror att du har börjat dejta.

Britt-Marie visste inte om det skulle fungera, men hon gick i alla fall med på sin systers tokiga förslag. Allt för att få sin älskade make tillbaka.

– Hur ska jag bete mig, sa hon nervöst? Jag har ju inte dejtat någon annan än Christoffer på trettio år.

– Du behöver inte ”bete dig” på något speciellt sätt. Du ska bara dansa, flamsa och dricka vin i vardagsrummet. Det viktigaste är att Christoffer ser dig och tror att du har roligt.

– Ska jag låtsas?

Marianne spände ögonen i Britt-Marie.

– Om det är vad som krävs. Och tänk på att hämnden är ljuv.

Och Britt-Marie låtsades. Hon tvingade den bastante Urban att svinga henne runt i vardagsrummet, ända tills en av Christoffers dyrbara kristallvaser for i golvet. Något som fick Marianne att vika sig dubbel av skratt.

Britt-Marie drog med sig Urban ner i soffan.

–Vi … kan … väl … sätta … oss … flåsade hon.

Stackars Urban fick inte fram ett ord. Han torkade svetten ur pannan gång på gång med skjortärmen.

Marianne stack in huvudet i vardagsrummet.

– Där kan ni inte sitta! Ni syns ju inte från fönstret!

Marianne tog med sig nya karlar varje kväll. Det var Anders med det breda leendet, Thomas från ångsågen, läkaren Alex och så var det Martin med den hemska andedräkten.

Efter den kvällen började Britt-Marie tvivla på att det skulle fungera. Hur kunde man hämnas på någon som verkade vara så uppenbart lycklig?

Medan Britt-Marie dansade eller satt i soffan och skrattade överdrivet högt lämnade hennes ena öga aldrig fönstret och hon såg att Christoffer och grannfrun fortfarande verkade lyckliga och förälskade. (Marianne hade möblerat om så att Britt-Marie syntes tydligt när hon satt i soffan.)

Därför tackade Britt-Marie nej till nästa kavaljer.

– Jag struntar i det här nu, sa hon med en suck. Det enda som händer är att jag gör mig löjlig. Jag vill inte hämnas, jag vill ju bara …

– Sitta och glo in i grannvillan?

– Ungefär så. Jag har bara så svårt att fatta att han är borta för alltid.

Britt-Marie sjönk ner i soffan. Strunt samma om Christoffer och Susanne var hemma och såg henne.

Marianne satte sig bredvid henne.

– Så du menar att om han kommer tillbaka tar du emot honom med öppna armar?

Britt-Marie hade på tungan att säga “ja” men hejdade sig. Det var så hon hade tänkt, men av någon anledning visste hon plötsligt inte vad hon ville. Han hade svikit henne och hon visste inte om hon skulle kunna lita på honom igen.

Den kvällen var det fest hos Susanne och medan festglada människor gick runt i hennes vardagsrum blev Britt-Marie argare och argare. Det där var ju hennes vänner! Deras vänner! Hade hon förlorat dem också? Skulle hon vara ensam resten av sitt liv?

Hon vände sig ilsket mot Marianne.

– Ta hit en karl! Vem som helst!

Nästa morgon ringde det på dörren och en upprörd Christoffer klev in innan att Britt-Marie hade hunnit ut i hallen.

– Du gör dig till åtlöje, Britt-Marie! Hela gatan pratar om dig och dina karlar. En ny varje kväll, tydligen.

Britt-Marie pressade irriterat samman ögonbrynen och försökte låta stadig på rösten.

– Det är mitt val. Jag gör vad som faller mig in.

– Du skämmer ju ut mig.

– Dig? sa Britt-Marie och skrattade torrt.

Medan hon stod där och tittade på sin förrymde make, som såg ut som en upprörd skolpojke, undrade hon vad hon hade sett i honom. Var Susanne den första kvinna han haft vid sidan om eller fanns det fler?

Han gick därifrån med ilskna steg och Britt-Marie sjönk ihop på hallgolvet. Först en låmg stund senare masade hon sig upp och började packa. Alla Christoffers saker stoppade hon ner i väskor och kartonger och ställde ut i trädgården.

Christoffer var ursinnig. Han spottade och fräste eftersom Britt-Marie hade vikt ihop hans dyrbara kostymer.

Hon ryckte på axlarna och smällde igen dörren. Just nu tyckte hon synd om Susanne som skulle behöva stå ut med en ilsken Christoffer.

På hela dagen kastade hon bara tre blickar mot grannvillan och på kvällen gick hon och Marianne på bio.

När de kom hem satt Christoffer på trappan utanför dörren.

– Snälla Britt-Marie. Ta mig tillbaka.

Hon funderade på det. Jösses, vad hon funderade! Sedan funderade hon över varför hon funderade. Var det inte detta hon ville?

Hon vaknade inte upp ur grubblerierna förrän Marianne nöp henne hårt i armen. Då tog Britt-Marie ett djupt andetag och kände att hon blev yr.

– Jag vet faktiskt inte om jag vill det. Jag har ärligt talat haft alldeles för roligt utan dig.

Med en konstig känsla i bröstet gick hon in tillsammans med Marianne och låste dörren.

Hon försökte stänga ute ljudet av Christoffer som misshandlade ringklockan.

Marianne la armen om hennes axlar.

– Bra gjort, syrran. Jag förstår att det inte var lätt.

– Jag menade faktiskt vad jag sa, Marianne. Det handlar inte om hämnd … Jo, kanske först … Men jag inser nu att jag har haft rätt roligt med alla de där karlarna du släpade hit. Christoffer gjorde mig faktiskt en tjänst när han flyttade hem till Susanne. Trots allt.

Marianne nickade belåtet.

– Jag var riktigt avundsjuk på dig ett tag för du såg verkligen ut att ha roligt. Vad sägs om att gå ut och slå klackarna i taket på lördag kväll?

– Det låter roligt, men då måste jag komma ihåg att dra för gardinerna innan vi går hemifrån. Man vet ju aldrig om någon har lust att följa med hem på en liten sängfösare.

Flera år senare får hon ett brev...

novellerNovell: Deras kärlek var för bra för att vara sann